En del diasporairanier, de högljudda rojalisterna framför allt, verkar se sig själva som huvudpersonerna. Deras kärlek till hemlandet, accepterar bombandet av detsamma och åtföljs också av ett farligt hat. Mot palestinier och muslimer. Mot detta måste vi alla andra iranier markera och höja våra röster.
Krönika|Roya Hakimnia
Under dessa dagar förstärks iraniern i mig. Jag får tillbaka bilder från mina förstå år där, från parkerna, hettan som gjorde att vi sov på taket, grillade majskolvar och kokta rödbetor som såldes på gatorna. Grönskan kring Kaspiska havet, men också krigsåren då vi satte tejp i kryss på våra fönster och sprang ner till källaren och lade kuddar på våra huvuden. Ibland sprang vi ner till gemensamma skyddsrum, där vi alla blev en stor familj. Jag minns när vi återvände, det var den lyckligaste sommaren i mitt liv, men tyvärr blev den, den sista. Jag älskar Iran och vill visa mina barn Iran.
Roya och hennes bror som barn i hemstaden Tehran.
Övre bilden: Royas mamma och systrar vid Kaspiska havet.
Men Iran, är inte mitt. Det är arbetarnas, studenternas, kvinnornas och minoriteternas Iran, de som bor kvar, som ville vara kvar eller inte kunde dra. Framtiden ska vila i deras händer, det är de som har lidit mest, det är de som har nyckeln till en riktig demokrati som inte förtrycker andra.
Men en del diasporairanier, de högljudda rojalisterna framför allt, verkar se sig själva som huvudpersonerna. Deras kärlek till hemlandet, accepterar bombandet av detsamma och åtföljs också av ett farligt hat. Mot palestinier och muslimer. Mot detta måste vi alla andra iranier markera och höja röster.
Runtom i Europa viftar diasporarojalister bilder på Reza Pahlavi, sonen till den sista Shahen som drevs på flykt 1979 av ett enat folk. Han som inte varit i Iran på snart 50 år, har förstås ingen legitimitet ens att leda en transitionsregering. Hans pappa mördade och förföljde iranier, han tronade på hat och stor klassojämlikhet. Den enda skillnaden från dagens regim var att han var sekulär diktatorisk, denna är islamistisk.
Sonen vill som en av de första åtgärderna ”erkänna Israel”. Det är uppenbart att hans intresse inte ligger hos det egna folket. Israelflaggorna är ibland fler än de iranska flaggorna på dessa demonstrationer. De spottar och skriker rasistiska ord till palestinademonstranter. Min moster fick ta emot en kaskad av dessa svordomar, en annan släkting blev utkastad från en iransk affär för att hon undrade varför han bara hade bilden på Shahen uppe, om det nu är demokrati han vill ha. En vän fick höra i en iranskägd kiosk, att hennes pappa som varit fängslad under Shahen ”måste ha gjort något”. Historierna bildar en struktur. Och visar farligheten i denna kraft, hatet mot muslimer och hatet mot vänstern. Detta återkommer i hela Västvärlden
Det handlar förstås inte om etnicitet. De måste förstås som en del av den växande globala fascismen, från Trump, Netanyahu till Sverigedemokraterna. Shah-anhängarna ser sig som arier. Följaktligen är deras stöd till Israel inget stöd till judar. Reza Pahlavis pappa dolde inte sin antisemitism om att judarna har för mycket makt.
Den solidaritet som Palestinarörelsen byggt upp under två ett halvt års tid, som överskridit etnicitet, attackeras just nu av dessa grupper.
De, och förstås en del från den så kallade campist-vänstern och palestinarörelsen, påstår att det är omöjligt att vara solidariska med två folk. Men Shahanhängarna är de farligaste då de stöds av USA och Israel och har därmed enorma resurser vilka ger dom en synlighet som knappast motsvarar deras popularitet. Framför allt är de en exilrörelse. En analys som gjorts visar att bara cirka 20 procent av ropen på gatorna handlade om Shahen.
Dessa extremister är nog inte många i diasporan heller, jag kan inte tro det. Det som gör dem många är de som hänger på. Som kastat in handduken. Iranska folket kunde ändå inte besegra regimen, så tack Trump och Netanyahu. Kanske jag nu kan besöka mitt land? Även om det är i ruiner.
Självklart är jag också glad att Khamenei är död, självklart önskar jag också revolution imorgon. Men vi kan inte låta känslorna styra, strunta i analyserna, historien och omvärlden. Bara sedan 2000-talet har hundratusentals mördats av USA och Väst i samma region. Varför skulle Iran vara annorlunda? För att vi, inte är araber? Detta är en rasistisk diskurs, men också oerhört naivt.
Den senaste vågen av iranska protester, var starkare än tidigare: Studenter, arbetare, minoriteter såsom kurder, politiska fångar, förenades i protesterna mot såväl regimen som utländsk intervention. Sedan föll bomberna över min hemstad Tehran och många andra delar av Iran inklusive Kurdistan. Vem kan gå ut på gatorna nu? Hur många har inte proteströrelsen förlorat, nu när den iranska regimen använder imperialismen än mer som förevändning att aldrig släppa makten och förtrycka sin egen befolkning än mer? Många föredrar att leva utan bomber, även om det innebär diktatur. Iranska folket förtjänar bättre val.
Det smärtar att känna denna alienation gentemot de mest högljudda iranierna i diasporan, som dansar till Khameneis död utan att samtidigt sörja för skolflickors död. Att vissa till och med sprider lögner om att Iran själv attackerade skolan! Eller att regimen döljer sig i skolor. Likheten med lögnerna mot palestinierna från Israel är slående. Samarbetet mellan Israels och Shahen går långt tillbaka i historien.
Vi vänsteriranier måste höja våra röster och organisera oss. Vi är många även om vi inte hörs. Shora -gruppen i Sverige till exempel visar vägen som organiserar sig både mot krig och mot regimen i Iran. Det är naivt att tro att Trump och Israel vill ha något annat än en klientstat i Iran, att de vill ha något annat än förstörelse i Iran precis som i länderna runtom. Självfallet går det inte att skapa demokrati bara i Iran, samtidigt som palestinierna blöder och resten av regionen likaså. Internationell solidaritet är inte bara ett vackert ord utan också en konkret strategi för att lyckas med hållbar demokrati och rättvisa. Nu måste vi bygga broar som aldrig förr mellan våra rörelser: Kuba, Venezuela, Iran, Irak, Afghanistan, Sudan. Kampen är densamma på många sätt.