Första helgen i juni samlades fackligt aktiva vänsterpartister från hela landet för en rikskonferens på ABF-huset i Stockholm. Syftet var att stärka den lokala partifackliga organiseringen och det fackliga engagemanget. Programpunkterna tog bland annat upp frågor som hur arbetslivskriminaliteten kan stoppas, kvinnors organisering i facket och på jobbet, neddragningar i den offentliga sektorn, hur facket kan nå ut till unga människor och om det strejkas för lite i Sverige.
FOKUS | Emma Lundström
En av dem som organiserade och deltog i konferensen var Jan-Olov Carlsson, före detta klubbordförande på Volvo Lastvagnar i Umeå och medlem i Vänsterpartiets fackliga styrgrupp. Han tycker att konferensen blev mycket lyckad. Även om den var betydligt mindre än den konferens som hölls för två år sedan.
– Den här konferensen var intimare och mer kontaktskapande. ABF-lokalerna var perfekta för ändamålet. Det var bra stämning och bra paneler över lag. Det var ett ganska brett spektrum av frågor som folk kände igen sig i. Det var jordnära, handfast och utgick från de önskemål som fanns. Jag är jättenöjd, säger han och berättar att de reaktioner han fick när han pratade med andra deltagare i korridorerna mellan programpunkterna också var mycket positiva.
En kraftigt krympt budget var anledningen till att konferensen minskat så pass mycket i omfång. Men Jan-Olov Carlsson tycker inte att det gjorde något. Tvärtom. Stort kan bli för anonymt. I den här skalan uppfattade han det som att det blev mer uppskattat av dem som deltog.
– Formatet passade de fackliga praktikerna som träffades, säger han och berättar att programpunkten om kvinnoorganiseringen var fantastisk:
– Man bara häpnar över vilka klippor som finns ute i landet.
En annan programpunkt hölls av Ung Vänster och handlade om hur unga ska organiseras i facket. Medelåldern är relativt hög bland de fackligt aktiva. Därför är Jan-Olov Carlsson glad över att Ung Vänsters panelsamtal var så uppskattat och välbesökt, liksom även programpunkten ”Hur snackar vi ihop oss på jobbet?” där bland andra Frances Tuuloskorpi – redaktör för bokserien Folkrörelselinje på arbetsplatsen – gav mer handfasta råd och tips kring fackligt arbete på jobbet.
Själv höll han i ett samtal om vad som behöver göras för att komma ur de nyliberala låsningarna och föra fram en ”ekonomisk politik i arbetarklassens och det stora folkflertalets intresse”.
LÄS OCKSÅ: ”Händer i mörker”
När det gäller vilka som deltog i konferensen så var de offentliganställda i majoritet. Det var helt enkelt väldigt SEKO-dominerat. Bara en handfull industriarbetare. Jan-Olov Carlsson menar att det ger en bild av var Vänsterpartiet har sin förankring. Han tycker också att det bör vara en viktig del av Vänsterpartiets fackliga strategi att försöka ändra den bilden. Att försöka få partiet mer förankrat bland industriarbetarna.
– Det är ett arbete som inte går så fort men som måste göras. Konferensen gav en bild av den fackliga förankringen och vikten av att försöka bredda det fackliga engagemanget, säger han och menar att det viktigaste syftet med konferensen var just att samlas och få till ett kollektivskapande. Att diskutera och värdera angelägna frågor, inte att slå fast strategiska dokument:
– Det handlade mer om att diskutera och att bredda bilden och öka förståelsen för vad det fackliga uppdraget är för någonting. Det var helt enkelt en blandning av seminarier, debatt, diskussioner och konkret organisering.
När det gäller Vänsterpartiets fackliga arbete så har det hänt en hel del under de senaste åren, menar Jan-Olov Carlsson. Framförallt sedan partiet beslutade sig för att tillsätta en facklig sekreterare.
– Gunnar Westin får väldigt mycket beröm. Han är duktig på att organisera och han är energisk och får saker att hända. Det visar inte minst de här fackliga rikskonferenserna, liksom även arbetet med fackliga vänsterpartister på nätet. Både i sociala forum och även rent konkret ute i verksamheten börjar det kännas att allt fler upplever att det finns en anledning att organisera sig och arbeta fackligt. Man känner att man är en del av en större helhet, säger han och tillägger att konferensen är ett sätt att få fler att få upp ögonen för att det finns ett fackligt arbete i partiet:
– Även om man inte är fackligt aktiv på sitt jobb så är man ändå medlem i ett fackförbund. Ser man att det finns ett fackligt arbete i partiet så kanske att man kan ta ett första steg och identifiera sig mer med en facklig roll på sin arbetsplats.
Vänsterpartiets fackliga arbete är alltså på uppgång. Något som Jan-Olov Carlsson menar är nödvändigt i en period där den fackliga aktiviteten rent generellt är på tillbakagång:
– Vi behövs för att vitalisera. Vi behövs för att diskutera. Vi behövs för att ta initiativ på arbetsplatserna. Att hundra personer samlas en helg för att diskutera de här frågorna är ett styrkebesked. Vi visar att Vänsterpartiet finns i de här sammanhangen också.