Nu har Högsta Domstolen sagt sitt i fallet med vårdbiträdet Stine Christophersen som larmade till media om brister i smittskyddet på Attendos äldreboende.
Och Stine fick rätt. Både Tingsrätten och Hovrätten har tidigare dömt cheferna på Attendo för brott mot lagen om meddelarfrihet, men det är första gången som lagen prövas av HD och domen blir vägledande.
Internationalen fick tag i en mycket glad Stine på telefon och återpublicerar även delar av vår intervju med henne, som gjordes i början av hösten, när spelfilmen ”Så länge hjärtat slår” om hennes fall hade premiär.
Intervju|Åsa Mattsson
Grattis Stine. Vilken seger!
—Tack, jag är så jävla glad. Vet du hur många gånger jag ringt till HD under hösten och fått olika besked. Det har dragit ut på tiden, vilket fått mig att misstänka att domarna inte varit eniga, så beslutet idag betyder enormt mycket, både för mig och andra visselblåsare!
Hur tänker du fira?
— Genom att äta sushi ikväll, ovanpå en jättehög med papper från Högsta Domstolen!
Ditt fall har ju blivit till den rosade spelfilmen ”Så länge hjärtat slår” också. Hur gick det till?
— Det var först producenten Gila Bergqvist Ulfung som ringde redan samma vecka som dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” sänts på P1, så jag har egentligen känt till det här filmprojektet länge. Sedan träffade jag manusförfattaren Malin Lagerlöf som har gjort ett fantastiskt jobb med att omsätta historien till film. Det är ju ”baserat på” , ingen rekonstruktion, utan just en spelfilm.
— Jag har även haft flera samtal med Bianca Kronlöf som spelar huvudrollen. Jag tycker så mycket om alla inblandade och är väldigt nöjd med hur filmen har blivit!
Men vissa delar av filmen är ändå tagna direkt ur verkligheten, som bandinspelningen du gjorde med cheferna där de läxar upp dig för att vara illojal i och med att du gick till Expressen och berättade hur pandemireglerna inte alls följdes och hur gamla och sjuka for verkligt illa.
— Ja så är det ju och en del i filmen är ordagranna citat. Och i vissa fall har man bytt ut personer och händelser mot motsvarande personer och händelser, men jag är knappast kompis med chefen som i filmen utan där har de slagit ihop min enhetschef i verkligheten och min bästa kompis Natasja.
Filmen är också ett sätt att få ut ditt budskap om vikten av meddelarskyddet? Varför behövs det?
— Dels vet många arbetstagare inte om sina rättigheter att påtala missförhållanden på jobbet för media. Men det är också ett väldigt problem tycker jag, som nu dessutom jobbar som journalist, att journalister har fått så mycket svårare att få ut information genom bolagiseringen av välfärden, inte minst vården. Det som skulle vara allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen är inte självklart det när det är ett privat bolag som driver verksamheten. Journalister har ju mycket, mycket större chans att ta del av missförhållanden i kommunala verksamheter, boenden och skolor än i ett privat vård- eller skolbolag.
— Där är journalister helt beroende av information inifrån, av visselblåsare! Och där hoppas jag att filmen kan hjälpa till så att vi får fler visselblåsare, fler som vågar berätta, eftersom vi är i den här bedrövliga situationen i det svenska samhället där man sålt, och fortsätter sälja ut, skola, vård och omsorg till privata bolag!
Filmen kommer verkligen rätt i tiden!
— Ja, tänk att det sammanfaller. Det kan bli ännu mer fokus på frågan om visselblåsare och meddelarskyddet!
Du har uttryckt viss kritik mot ditt fack Kommunal, för att de inte stått vid din sida fullt ut? Du har tex inte haft någon från Kommunal med under rättegångarna?
— Nej det har jag inte haft, men jag har fått hjälp av Kommunal på det sättet att det var en ombudsman från huvudkontoret som försökte förhandla bort den här erinran, och i förlängningen hot om uppsägning, jag fick från arbetsgivaren. Det lyckades inte och det säger någonting om Attendo, hur de dominerar, hur de skiter i regler, det spelar ingen roll att det kommer in ett ombud och överklagar den här erinran och säger att den är olaglig. De rycker bara på axlarna och säger – den ligger där den ligger.
— Jag är ändå tacksam för att vårt ombud gjorde det försöket. Sen fanns det andra saker, där jag inte fick hjälp och det är jag naturligtvis väldigt besviken över. Men jag var faktiskt uppe på Kommunal i förra veckan och fick träffa Kommunals ordförande Malin Ragnegård och det kändes verkligen att hon lyssnade på mig.
Så Kommunals bristande förmåga i ditt fall beror mer på oförmåga än ovilja?
— Ja jag tror inte att Malin Ragnegård tyckte att det var så roligt att höra hur det hade varit för mig. Det är visserligen inte vanligt att man är visselblåsare, men även i andra fall, där medlemmar har hamnat i konflikt med arbetsgivare, finns en bristande tillförsikt när det gäller Kommunals förmåga att hjälpa. Och det är en farlig tendens. När ett fack väl har hamnat där så har facket väldigt mycket att göra för att återvinna förtroendet.
— I mitt läge, jag tjänade 25 000 i månaden och betalade 400 i månaden till Kommunal hade jag stora förväntningar på att de skulle hjälpa mig, och det gjorde de inte alls i tillräcklig grad.
Med din erfarenhet, vad ska till? Hur bör då fackliga organisationer förändras för att klara av att vara till ordentlig hjälp och våga agera tuffare i fall som ditt?
— Man måste ju vara aggressivare och jag tror att organisationen kanske måste byggas om. Det är lite för gammeldags så jag tror man måste ta helt nya tag och tänka mer utanför boxen. Ett avgörande problem är att för stor börda läggs på arbetsplatsombuden, som inte heller har rätt kompetens för att klara svåra konflikter med arbetsgivaren. Man behöver stöd tidigare av, som i mitt fall, duktiga jurister. Arbetsplatsombuden borde ha en snabb och smidig tillgång till de här personerna som kan kallas in och ställa upp när en medlem har hamnat i kläm.
— Så länge de här vårdbolagen känner att de kommer undan med att göra lagstridiga saker så kommer de att fortsätta göra det tills någon sätter stopp. De vet att de inte kommer få något motstånd. Det som händer är att det kommer ett stackas lokalt ombud, som de kan köra över. De sitter ofta två från HR-avdelningen, de gillar att vara två mot medlemmen och det här lokala ombudet. Det är ren maktdemonstration. Så länge det är så kommer de att bete sig så! De här bolagen jobbar för aktieägarna.
— Den dan de känner att ”den här gubben går inte” kommer de att ändra sig, inte förr.
De hade inte räknat med att få dig som visselblåsare!
— Ja, jag hoppas innerligt att det kan göra skillnad!
Fakta meddelarskydd
Meddelarfrihet handlar om rätten att kontakta media med information i syfte att det ska bli publicerat. Myndigheter och andra offentliga verksamheter får inte försöka avslöja vem som har gett media uppgifterna eller låta det få konsekvenser för den som lämnat ut uppgifterna.
Om det är en anställd i offentlig sektor som lämnar uppgifter om till exempel brister hos sin arbetsgivare till massmedia, då har arbetsgivaren alltså inte rätt att avskeda personen ifråga.
När det gäller meddelarskydd i förhållande till arbetsgivare så gäller det för anställda på offentliga verksamheter som statliga och kommunala myndigheter och kommunala bolag som kommunen har beslutanderätt över men även privat vård, skola och omsorg som är offentligt finansierad.
Vissa undantag finns som bland annat när det gäller rikets säkerhet och tystnadsplikt.
Meddelarskyddet gäller inte statliga bolag och privat verksamhet i övrigt.