Den ryske socialisten och krigsmotståndaren Aleksej Sakhnin, som tidigare bodde i Sverige och är välkänd bland många av Internationalens läsare, lever numera som politisk flykting i Frankrike. Där engagerar han sig politiskt i Mélenchons vänsterparti ”Det okuvade Frankrike”, samtidigt som han fortsätter kampen mot Putins regim från exilen. Anders G. Karlsson har träffat honom i Paris.
Intervju|Anders G.Karlsson
Efter ett längre uppehåll återser jag min gamla vän Aleksej Sakhnin i Paris. Efter en tid som flykting i Sverige, åter i Ryssland, och återigen flykting, återses vi denna gång i Frankrike. Aleksej har varit en av grundarna och ledarna för den ryska vänsterorganisationen Vänsterfronten och outtröttlig socialistisk aktivist och publicist. Jag lärde känna honom under hans tid som flykting i Sverige efter de omfattande protesterna, de så kallade balotnyjprotesterna, i Ryssland 2012 till försvar för den sargade ryska demokratin.
Berätta om vad som hände när du kom hem till Ryssland 2019
— Jag återvände 2019 till Ryssland från Sverige efter att förundersökningen om brott hade lagts ned mot mig med anledning av de omfattande protesterna mot regimen 2012. Jag fick till en början en tämligen framgångsrik karriär som journalist i Moskva och allt gick bra om inte kriget hade börjat. Kriget mot Ukraina i februari 2022 vände upp och ned på de mesta i landet och jag hörde till en av de första som fördömde kriget. Fram till mobiliseringen i september månad samma år var jag med om att organisera protester mot kriget, protester vilka blev brutalt krossade av statsmakten.
— En av de anhållna kände till både mitt och min flickväns, vid det här laget, olagliga antikrigsarbete. Vi arbetade med att organisera antikrigsrapportering på Telegram och gatuprotester mot kriget. Att fortsätta antikrigsarbetet framstod som både farligt och omöjligt de närmaste åren. Risk fanns att vi skulle sättas i fängelse och att våra barn skulle hamna på barnhem. Vi valde därför emigration, denna gång till Frankrike. Sverige var inte aktuellt eftersom min vistelse där slutade rätt dåligt. Jag blev föremål för falska anklagelser och blev utsatt för en mjuk repression. Jag blev förstås inte satt i fängelse men nekades svenskt medborgarskap och min möjlighet att arbeta som journalist och publicist blev blockerad. Dessutom hade vi under tiden i Ryssland utvecklat tämligen starka band till vänstern i Frankrike, inte minst med Jean-Luc Mélenchons parti ”Det okuvade Frankrike”.
Hur blev ni mottagna när ni kom till Frankrike?
— När vi kom till Paris mötte våra franska kamrater oss på flygplatsen. Vi deltog i en presskonferens som stängde möjligheterna för oss att återvända till Ryssland. Man hade då antagit en lag i Ryssland som innebar att av ryska UD osanktionerade kontakter med politiker i väst kunde leda till uppemot sju års fängelse. Idag är Ryssland en ren diktaturregim utan någon förklädnad. Vi deltar ju i ”Det okuvade Frankrikes” inre liv och i partiets diskussioner och försöker även delta i olika folkliga proteströrelser, tex protesterna mot höjd pensionsålder. En liknande proteströrelse mot höjd pensionsålder hade genomförts några år tidigare i Ryssland.
— När kriget började blev jag kontaktad av en parlamentsledamot för ”Det okuvade Frankrike” som undrade om jag hade lust att delta på ett möte i deras valrörelse. Fortfarande medan jag var i Moskva spelade jag in ett tal som kom att spelas upp under valmöten i den franska valrörelsen. Det var viktigt för våra franska kamrater eftersom de som många andra vänsterrörelser i världen anklagas falskeligen för att vara proryska. Senare har vi fått mycket stöd från partiet, både moraliskt men inte minst praktiskt. Till skillnad från många andra migranter i Frankrike har vi inte saknat tak över huvudet eller mat tack vare stöd från våra franska kamrater. De deltar även aktivt i stödet för ryska samvetsfångar, bland annat till stöd för den fängslade ryska vänsterledaren Boris Kagarlitskij. Jag skriver i partiets media och har till och med deltagit i möten i nationalförsamlingen. Jag vill också säga att jag tidigare har fått fint stöd även av många svenska kamrater under min tid som flykting i Sverige. Under min första tid i Sverige hade jag även ett intensivt samarbete med Vänsterpartiet och deltog till och med i några möten i Riksdagen. Men efter att jag blev utsatt för kritik i svenska medier minskade Vänsterpartiets intresse för mig högst påtagligt. Jag uppfattar Vänsterpartiet som en mycket försiktig mainstreamrörelse.
Vad föreslår Mélenchon för att lösa den ukrainska krisen?
— En majoritet av vänstern har hamnat i en rävsax. Även om de inte har varit några putinkramare så har de under många år varit anhängare av en i mångas ögon naiv pacifism och uppmanat till en uppmjukad sanktionspolitik mot Ryssland. Efter krigsutbrottet har alternativen varit att antingen erkänna att man har haft fel och ansluta sig till Nato-vännerna och anhängarna av amerikansk världsdominans eller att, efter en paus, hävda att ekonomin kräver fred till varje pris eller helt enkelt inte tala om kriget överhuvudtaget.
— Mélenchon och hans kamrater undviker inte att tala om kriget. De stödjer Ukraina, även militärt, men menar att stödet ska gå till det ukrainska folket och inte till den tämligen högervridna och inte så demokratiska regimen i Ukraina. Hur ska man då dra en sådan skiljelinje? Man kan till exempel kräva av den ukrainska regimen att den följer grundläggande demokratiska principer och släpper de politiska fångarna fria och att invånarna själva får välja vilket språk de ska få tala på, ukrainska eller ryska. Mélenchon föreslår även omedelbart eldupphör och demilitarisering av frontlinjen och tillbakadragande av trupperna. Om den ryska regimen inte förmår att ingå ett fredsavtal kommer den att för var dag som går få det svårare att försvara det redan impopulära kriget. Inte minst inför de ryska soldaterna som betalar för kriget med sitt eget blod. Liksom i Frankrike där miljoner passiviserade löntagare återförs till politiken är det vår uppgift att på ett motsvarande sätt återföra miljoner ryssar till det politiska livet. Vi ska visa att putinregimen inte förmår att vinna freden för inte minst alla de soldater som har lurats, mutats eller tvingats att delta i kriget.
— En fredsuppgörelse måste bygga på folkens självbestämmande vad avser till exempel val av kultur och språk. Om ett sådant fredsförslag görs offentligt kommer det även att rikta sig över Putins huvud direkt till miljontals ryssar. Putinregimens stöd i befolkningen har sin grund i USA:s imperieambitioner som under många år har flyttat fram sin militära infrastruktur allt närmare Ryssland. Miljoner ryssar har på sitt eget skinn fått känna de geopolitiska konsekvenserna av Sovjetunionens sammanbrott i from av armod, förnedring och rättslöshet. En fredsöverenskommelse måste därför utesluta en upprepning av vad som har hänt och inte innebära ett alltför förnedrande nederlag för Ryssland.
— Redan i Ryssland var jag med om att bilda organisationen – Socialister mot kriget. Många av medlemmarna sitter nu i fängelse, som Boris Kagarlitskij, medan andra har gått under jorden eller emigrerat. I och med kriget omvandlades Ryssland över en natt till en hård diktatur där det demokratiska livet i form av val, protestaktioner, fackföreningsaktiviteter och diskussioner i media blev helt omöjligt. En atmosfär av skräck har spridit sig i landet. En del av den emigrerade vänstern har vänt sig till den liberala politiska oppositionen i exil som har de ekonomiska resurserna i form av bidrag från västliga regeringar. Detta har dock lett till att de som är vänster har förlorat all politisk subjektivitet. Hur gör man då om man vill undvika en sådan feg kapitulation som maktlös aktivist och emigrant.

— Senare i höst kommer vi att hålla en konferens i Köln för i huvudsak vänsteremigranter från Ryssland för att diskutera vår strategi för fredsarbetet. Jag tror att det finns en stor efterfrågan på en politik som kan leda till ett slut på slakten i Ukraina. Det är inte heller första gången i historien som en liten grupp människor kan få en stor inverkan på samhällsutvecklingen. Tänk på Zimmerwald-konferensen under första världskriget där antalet delegater fick plats i tre droskor och tänk på vilket inflytande dessa människor sedan fick på europeisk historia.
— Enligt min mening är den enda möjligheten till politisk förändring i Ryssland en politisering av de 80 procent av befolkningen som inte hör till den relativt privilegierade medelklassen och som är de som får ta konsekvenserna av kriget. Förändringen kommer inte genom oligarkerna, ett militärt nederlag i kriget eller genom en splittring av den maktägande klassen.
— I Ryssland har regimen utnyttjat det så kallade kulturkriget mellan konservatism och liberalism för att värna sin maktposition. Man utnyttjade Pussy Riots aktioner för att flytta fokus från frågor om ojämlikhet och fattigdom till frågor om värnandet av traditionella värderingar för att vinna stöd hos den förment konservativa majoriteten. Idag är hela det tidigare inte obetydliga liberala spektrumet av politiken borta. Miljoner har lämnat landet och resten är tysta eller sitter i fängelse. Samhällets utveckling i riktning mot nationalism har också medfört att det offentliga samtalet har blivit mer nationalistiskt och brutalt. När kriget började, och förväntningarna på ett blixtkrig gick i stöpet, förbjöds alla oppositionella media och övrig media förvandlades till kanaler för nationalistisk mobilisering. Bland annat genom att ge plats åt tidigare marginell extremhöger. Hundratals högerradikaler förvandlades från freaks och marginella figurer i samhällets utkanter till etablerade journalister, bloggare och mediaankare.
— Det högerradikala narrativet har börjat expandera och ta allt mer plats. Från det tämligen framgångslösa kriget började fokus att flyttas till andra traditionella objekt för högerradikalernas intresse såsom invandrare och minoriteter. Trots att det även enligt den officiella statistiken saknas upp till fem miljoner i arbetskraften har statsmakterna initierat omfattande främlingsfientliga kampanjer. Gränskontroller skärps, tillslag görs mot moskéer, marknader och hostels där arbetskraftsinvandrare bor och hundratals personer deporteras. Du kan till och med som ny medborgare förlora ditt medborgarskap om du inte har genomgått mönstring. Du får alltså två sorters medborgarskap, ett A och ett B-lag. I vissa regioner förbjuder man migranter att arbeta inom vissa näringsgrenar, som t.ex. inom servicenäringen eller att köra taxi. Från ekonomiska frågor har fokus gått mot frågor om säkerhet och polis och säkerhetstjänst ges ökade befogenheter. Runt 2010 var de högerextrema rörelserna i Ryssland i stort sett undertryckta. Idag ökar det högerextrema våldet lavinartat och riskerar att bli ett stort samhällsproblem. Det paradoxala är dock att dessa högerradikaler inte alltid är regimlojala utan kan även hysa sympatier för ukrainsk extremhöger.
Hur förenar man då detta med Putins antiimperialistiska uttalanden?
— Det finns ingen antiimperialism i Putins retorik. Det finns en superimperialism som förenas med tomt prat riktat till olika mottagare i världen som får höra vad man tror att de vill höra. Det är ett gammalt kremltrick där man för vissa berättar att man återupprättar tsarimperiet medan man för andra berättar att man återupprättar Sovjetunionen. Om du är vänster och värvas till fronten väljer du att tro på vänsterbudskapet om farmor med den röda fanan ur den postmodernistiska gröten. Det blir ditt sätt att överleva psykiskt, avslutar Aleksej Sakhnin.
Kort efter intervjun i oktober i år fick Aleksej och hans flickvän Liza politisk asyl i Frankrike efter en lång tids vänta. En månad senare ägde en konferens rum i tyska Köln med ett hundratal vänsteraktivister från de forna sovjetrepublikerna. Det är första gången som vänstern från denna del av världen träffas sedan den ryska revolutionens dagar!