Socialdemokraterna markerar återkommande avstånd till Vänsterpartiet. Men vad är det egentligen som gör V “extrema”? Frågan förtjänar ett tydligt och ärligt svar, skriver Muhamed Kaljanac, före detta Socialdemokrat.
Opinion|Mohamed Kaljanac
Under senare år har Socialdemokraterna gång på gång signalerat att Vänsterpartiet står för långt bort för att vara en självklar samarbetspartner. Ibland sägs det rakt ut, ibland uttrycks det genom formuleringar om ansvarstagande och mittenförankring. Men budskapet är tydligt: Vänsterpartiet anses inte vara ett rimligt alternativ i regeringssamarbeten.
Det väcker en grundläggande fråga: På vilket sätt är Vänsterpartiet ett extremistiskt parti?
Om svaret handlar om historia blir resonemanget problematiskt. Många partier bär på arv som i dag kan ifrågasättas. Ändå bedöms de utifrån sin nuvarande politik. Vänsterpartiet har under lång tid verkat inom det demokratiska systemet och gjort upp med delar av sitt förflutna. Ska historien ändå vara avgörande måste den tillämpas konsekvent.
Om det i stället handlar om politik behöver kritiken konkretiseras. Är det viljan att begränsa vinster i välfärden? Att stärka fackliga rättigheter? Att minska ekonomiska klyftor? Det är legitima politiska ståndpunkter som många väljare delar – oavsett om man håller med eller inte.
Skillnader i sakpolitik gör inte ett parti extremistiskt. För att använda ett sådant begrepp krävs att ett parti utmanar grundläggande demokratiska principer som rättsstat, frihet eller folkstyre. Det är en allvarlig anklagelse som måste kunna motiveras tydligt.
Samtidigt har Socialdemokraterna själva genomfört betydande positionsförflyttningar, inte minst inom migration, rättspolitik och säkerhetspolitik. Politik förändras – och det är naturligt. Men det gör det svårare att använda etiketter som “extrem” utan att de framstår som taktiska snarare än principiella.
För många väljare är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet delar av samma breda politiska tradition. När avståndet mellan partierna betonas på detta sätt riskerar det därför att uppfattas som ett avståndstagande även från väljare som delar grundläggande värderingar om jämlikhet och välfärd.
Därför kvarstår frågan: Handlar detta verkligen om extremism – eller om politisk strategi?
Om det senare är fallet vore det mer klargörande att säga det öppet. Väljarna förtjänar tydlighet kring de verkliga skiljelinjerna i svensk politik.
Att beskriva meningsmotståndare som “extrema” är inte bara en retorisk markering. Det är ett påstående som kräver saklig grund. Utan en sådan riskerar begreppet att urholkas – och förtroendet för den politiska debatten att minska.
Så låt oss återvända till kärnfrågan:
På vilket sätt är Vänsterpartiet extremistiskt – och varför motiverar det att man inte samarbetar med dem?