Varning för ”Maktbranschen”

Den senaste skandalen i Alingsås, där Socialdemokrater och Moderater – det s k Gingänget – styrt i samförstånd och med rätt smutsiga metoder över huvudet på väljarna och de övriga partierna, ställer ju frågan om demokratins spelregler i blixtbelysning. Vad är det man röstar på och får väljarnas vilja något genomslag när politiken efter valet görs upp i slutna rum?

Kommentar|Patrik Olofsson

I 26 kommuner styr idag Socialdemokraterna och Moderaterna ihop ensamma. Räknar man med kommuner där S & M styr ihop tillsammans med något/några ytterligare partier kommer vi upp i 64 kommuner. Räknar man hur många rena vänsterstyren (S, V & Mp) det finns är det inte fler än 33. Man kan nog utgå ifrån att efter valet 2026 kommer det vara vanligare att Socialdemokraterna söker styra kommunerna ihop med Moderaterna än med Vänsterpartiet.

Mölndal är en kommun där S & M bildade styre efter 2022. Socialdemokraterna har rättfärdigat sitt val av parhäst med att de är i ”maktbranschen” och att S har ”svart bälte” i att ta makten. Och samarbetet med Moderaterna ger makt.

Men är det inte naturligt för ett politiskt parti att söka makten? Jo, självklart ska man söka politisk makt – makt för sin politik. Makt för maktens egen skull, makt oavsett politik eller makt för titlar och arvoden är helt förkastligt. Sådant spär bara på politikerföraktet och känslan att det inte spelar någon roll vad man röstar på; det blir samma politik oavsett vem som styr.

Men vad är det som skapar detta ”klägg” att politiska partier med i grunden diametralt motsatta ideologier faller i varandras armar. Man kan se två trender; dels hur förutsättningar uppstår i den lilla världen i den enskilda kommunen och dels att det finns en storpolitisk trend internationellt.

I ”maktbranschens” Mölndal har man länge talat om en ”Mölndalsanda” där lokalpolitiker umgås privat och alla, mer eller mindre, var sprungna ur samma arbetsplats; bruket (det nu nerlagda pappersbruket Papyrus). I takt med att de politiska partierna töms på aktiva medlemmar och den Socialdemokratiska reformismen inte längre har några idéer om reformer, så finns inga motverkande faktorer som kan hålla ”klägget” i schack och skapa s k ”konfliktytor” inom politiken.  Det är inte ovanligt att dessa kommuner också har en hög grad av tjänstemannastyre .

När partierna inte längre är folkrörelser och ideologierna är ”döda” kommer det inte gå att skilja kommunalråden åt, vare sig de är i kommunledning eller i opposition och oavsett partibeteckning.

”Djuren utanför såg från gris till människa och från människa till gris och tillbaka igen, men det var redan omöjligt att upptäcka någon skillnad.”

(George Orwell, Djurfarmen)

I andra kommuner där ett enskilt parti haft en oerhört stark ställning finns ytterligare en avart som kallas ”Timråkrati”, efter Socialdemokraterna i Timrå kommun som under väldigt många år hade egen majoritet i kommunfullmäktige. Där utvecklade man ett oerhört auktoritärt styre där man bl a ville frångå proportionella val till uppdrag till majoritetsval (vilket är bekvämt om du har egen majoritet) och med konsekvens att bara kandidater från ett parti (gissa vilket) skulle kunna väljas.

Den här fenomenet är inte ovanligt i kommuner där Socialdemokraterna styrt sedan den allmänna rösträtten infördes.

”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.”

(George Orwell, Djurfarmen)

Men det är en sak när ”klägget” uppstår i en syrefattig lokal miljö. Det finns större och allvarligare tendenser som visar på en djupare kris för demokratin.

Börjar vi på EU-nivå så har ju en ohelig allians uppstått i europaparlamentet mellan den socialdemokratiska  gruppen, den konservativa/kristdemokratiska gruppen och den liberala gruppen, som tillsammans har ca 55% av parlamentets platser och i stort kan diktera politiken,  tillsättningen av kommissionärer m m.

I Danmark har vi en storkoalition med Socialdemokraterna, Venstre (som namnet till trots är allt annat än ett vänsterparti) och Moderaterne, sedan valet 2022. Och Tyskland har haft storkoalitioner mellan Socialdemokraterna (SPD) och Kristdemokraterna (CDU) i flera omgångar. De flesta av Merkels regeringar var storkoalitioner; 2005–2009, 2013-2018 och 2018–2021. Under tiden har högerextremismen i Tyskland stärkt sin ställning.

Tankarna går inte helt osökt till storkoalitionerna i tyska Weimarrepubliken i slutet på 20-talet då de ”ansvarstagande” partierna med Socialdemokrater, Liberaler och konservativa i spetsen skulle hantera den ökade radikaliseringen till både vänster och höger. Och facit vet vi; högerextremismen rusade.

Det finns inget parlamentariskt trixande som stoppar fascismen. Om arbetarrörelsen inte tar strid för att lösa samhällsproblem, finns det andra som är villiga att göra ett försök och konsekvenserna har alltid varit fruktansvärda.

I Sverige – på nationellt plan – har vi sett små fläktar av storkoalition i form av decemberöverenskommelsen 2014 (DÖ) och januariöverenskommelsen 2019 (JÖK). Men i takt med att S strömlinjeformat sin politik efter Moderaternas NATO- och försvarspolitik, skattepolitik och kriminalpolitik är mycket av manegen krattad för ett närmare samarbete mellan S & M.

Något SD kommer kunna kapitalisera oändligt av.