Vem platsar på biblioteket om SD ensamma får styra?

”Det var inte bara Göring som en gång ville osäkra sin revolver när han hörde talas om kultur.” Folke Fridells träffsäkra travestering (Hoppjerka 1950) av nazisternas kulturpolitik och deras medlöpare är fortfarande brännande aktuell. Namn som Sven Hedin, Fredrik Böök och Nils Flyg är för evigt inristade i ett skammens monument.

Krönika|Gay Glans

Kultur som inte tjänade den ”stora saken” – det tyska, det ariska – fördömdes. Misshagliga författare, kulturpersoner och intellektuella som inte hann fly fängslades, avrättades eller dog i koncentrationslägren. Vid de beryktade bokbålen 1933, i 34 tyska städer, sanktionerade av Hitler, brändes böcker av Karl Marx för hans ”dubbla brott”: att vara jude och kommunist. Franz Kafkas verk brändes på grund av hans judiska bakgrund. Bröderna Thomas och Heinrich Manns böcker gick samma öde till mötes, liksom Hans Falladas ”Hur skall det gå med Pinnebergs” (1932), som skildrade ett ungt tyskt pars liv under Hitlers maktövertagande.

Erich Maria Remarque, frontsoldat under första världskriget, väckte Hitlers vrede med ”På västfronten inte nytt” (1929). Remarques skildring av den tyske soldaten motsvarade inte Hitlers propagandabild av den stålhårda ariska soldaten. Som alla andra upplevde den tyske soldaten, enligt Remarque, en panisk rädsla i strid. Han sket och spydde ner sig och ville främst överleva, inte segra. En tysk soldat låg inte, enligt Hitler, i fosterställning och ropade efter mamma när spärrelden strök deras hjälmar. Och han plågades definitivt inte av ruttnande lik i ingenmansland – raka motsatsen till Hitlers hjälteideal.

Jag håller det inte för osannolikt att medlemmar i SverigeDemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen osäkrar sina revolvrar i hemlighet när HBTQ personer läser sagor för barn på biblioteken. Eller när Unga Klara i Stockholm inkluderar mångkultur i sina barnpjäser. För högerextrema är mångkultur lika med kulturimperialism och kulturrelativism – begrepp som enligt dem förklarar hotet från den ”islamistiska invasionen” mot ”det svenska”.

En föraning om vad högerkrafterna är kapabla till och deras syn på kultur fick vi i Höör 1996, när nazister och aktiva i SD brände böcker som de anklagade för mångkulturalism. Sambandet med nazisternas bokbål på 30-talet går inte att ignorera.

SD vill att biblioteken främst skall vara förbehållna svenska medborgare. Litteratur på andra språk än svenska och de erkända minoritetsspråken ratas. Författare som står för ”traditionella svenska värderingar” ska prioriteras. Vad skulle hända med exempelvis August Strindbergs, Stig Dagermans och Sara Lidmans böcker om SD ensamma fick styra? Skulle de ens platsa på bibliotekens bokhyllor?

Folke Fridells travestering av Göring är än idag aktuell. När en bok, en föreställning eller en kulturinstitution måste kontrolleras eller begränsas för att skydda ”svenskheten”, har vi anledning att bli oroliga. Då måste vi stå upp och kämpa emot.

Not – Folke Fridell, 1904 – 1985, var fabriksarbetare. Var arbetarförfattare och syndikalistisk debattör som kritiserade byråkratiseringen av arbetarrörelsen.  På bilden ses han som tvåa från höger på en Yllefabrik i Åby på 1930-talet.