Den 3 januari utsattes Venezuela för ett öppet militärt angrepp från USA. Efter månader av militär upptrappning och hot utanför landets kuster genomfördes en operation som kulminerade i kidnappningen av president Nicolás Maduro och hans hustru Cilia Flores. Angreppet är ett flagrant brott mot Venezuelas suveränitet och måste fördömas utan förbehåll.
Men aggressionen väcker också obekväma frågor.
Kommentar|Alex Fuentes
Varför gjorde inte den venezuelanska staten motstånd? Varför skedde ingen politisk, ekonomisk eller militär mobilisering? Att slå fast USA-imperialismens fulla ansvar är helt nödvändigt. Men för vänstern räcker det inte. Ett verkligt antiimperialistiskt perspektiv förutsätter också en kritisk analys av den politik som gjort landet så sårbart varför frågan kvarstår. Hur kan det komma sig att en regering som i åratal utropat sig som antiimperialistisk nu tycks acceptera ett faktum skapat av Washington?
Efter bortförandet av Maduro har den lössläppta Donald Trump och Venezuelas vicepresident Delcy Rodríguez slutit ett energiavtal som bland annat möjliggjort amerikansk försäljning av venezuelansk olja till ett värde av omkring 500 miljoner dollar. Nationalförsamlingen godkände nyligen en plan för att öppna Venezuelas oljesektor för privata investerare, vilket banar väg för återkomsten av stora energibolag. Vita huset uppger att ytterligare affärer är på väg. Samtidigt är det känt att Rodríguez ämna resa till USA för samtal med Trump – något ingen venezuelansk ledare har gjort på mer än ett kvarts sekel. ”Vi befinner oss i en dialogprocess, i ett arbete tillsammans med USA, utan rädsla för att ta itu med motsättningar och svårigheter”, säger Rodríguez. Nyligen träffade CIA-chefen John Ratcliffe Rodríguez i Caracas. Är allt detta priset för ”stabilitet” och förbättrat samarbete – medan Maduro, enligt Caracas olagligt bortförd, fortsatt hålls fängslad?
Den 3 januari var inte bara ännu ett kapitel i USA:s långa historia av interventioner i Latinamerika. Händelsen blottlade också ett politiskt sammanbrott. Den venezuelanska regeringens svar inskränkte sig till protester och fördömanden, utan konkret handling. Den ”antiimperialism” som under lång tid utgjort chavismens ideologiska kännetecken visade sig sakna materiellt innehåll. Det handlar inte om bristande mod eller individuella misstag. Det handlar om politikens klasskaraktär. En regering som säger sig stå emot imperialismen men som samtidigt administrerar ett beroende kapitalistiskt system, respekterar storföretagens intressen och prioriterar skuldbetalningar, saknar i praktiken möjligheten att organisera verkligt motstånd.
USA:s militära angrepp skedde inte i ett politiskt tomrum. Den venezuelanska extremhögern, idag tydligt representerad av María Corina Machado, har i decennier fungerat som imperialismens förlängda arm. Kuppförsöket 2002, oljesabotaget 2003 och händelserna 2019 skedde i nära samordning med Washington. Juan Guaidós självutnämning till ”interimspresident” stöddes av Trumps första administration, EU:s ledande regeringar och den latinamerikanska högern. De ekonomiska sanktionerna som följde var ett kollektivt straff, mot arbetarklassen. Detta måste sägas tydligt: all kritik från vänster mot chavismen står i oförsonlig motsättning till högerns kuppförsök, sanktioner och krav på militär intervention.
När Hugo Chávez trädde fram i slutet av 1990-talet kanaliserade han ett djupt folkligt missnöje med nyliberalismens förödande konsekvenser. Med ett nationalistiskt och antioligarkiskt språk, och senare en antiimperialistisk retorik, lyckades han bygga en bred social bas. Under en period av höga oljepriser kunde chavismen genomföra progressiva reformer och förbättringar för stora delar av befolkningen. Men projektets gränser var tydliga redan från början. Trots talet om ”2000-talets socialism” handlade det aldrig om att bryta med kapitalismen. Den venezuelanska borgarklassen exproprierades inte, bankerna förblev privata och de multinationella bolagens intressen respekterades. Chavismen var – och förblev – ett projekt för att reformera den beroende kapitalismen, inte att avskaffa den. Samtidigt fungerade staten som en förmodad skiljedomare som stod ovanför samhällsklasserna, vilket bidrog till att hålla tillbaka arbetarklassens självständiga politiska organisering.
Något liknande inträffade i Chile med Folkfrontsregeringen under ledning av den mördade presidenten Salvador Allende, i samband med militärkuppen i september 1973. Till skillnad från Chávez genomförde Allendes regering djupgående ekonomiska reformer som hotade kapitalismen i landet. Men det finns en gemensam nämnare mellan dessa två antiimperialistiska erfarenheter: denna mani att tro och handla som om en regering skulle kunna ställa sig ovanför de stridande samhällsklasserna. En sådan tolkning av statens institutioner visar sig i regel vara ödesdiger för arbetarklassen; så var fallet i Chile, och den nuvarande politiska kursen i Venezuela bekräftar detta.
Efter Chávez död 2013 fördjupades motsättningarna. I takt med fallande oljepriser valde Maduro-regeringen att prioritera betalningen av utlandsskulden. Tiotals miljarder dollar fördes ut ur landet samtidigt som importen minskade dramatiskt, vilket ledde till brist, inflation och social kris. När delar av arbetarklassen började protestera möttes kritiken av repression. Kollektivavtal urholkades, strejker kriminaliserades och fackliga aktivister på vänsterkanten förföljdes. Under parollen ”försvaret av fosterlandet” militariserades arbetsplatser och social kamp stämplades som ”förräderi”. Resultatet blev förödande: massutvandring, sammanbrott för offentliga tjänster och en arbetarklass som berövades sin kollektiva styrka. Därmed undergrävdes också möjligheten till ett folkligt motstånd mot imperialismen.
När USA:s sanktioner och hot trappades upp stod regeringen utan en stark social bas. Ett styre som inte vågat bryta med kapitalets makt, och som aktivt försvagat arbetarklassens organisationer, saknar verktygen för att mobilisera samhället till försvar av nationellt oberoende. Att ge upp var därför inte en olyckshändelse, utan den logiska följden av en politik byggd på klassamarbete och beroende. Historien i Latinamerika är full av liknande exempel: borgerliga nationalistiska projekt som, när manöverutrymmet krymper, tvingas böja sig för imperialismen.
För vänstern finns ingen tredje väg mellan imperialism och klassoberoende politik. Att försvara Venezuelas rätt till självbestämmande är en självklarhet. Men ett verkligt försvar kan inte bygga på illusioner om att regeringar som bygger på klassamarbete kan stå emot imperialismen utan att bryta med kapitalismens grundvalar. Motståndet mot USA:s nykoloniala offensiv – i Venezuela, i Latinamerika och globalt – kräver arbetarklassens självständiga organisering och internationell solidaritet. Endast genom mobilisering underifrån kan imperialismens våld och dess lokala allierade besegras. Det är den lärdom som vänstern måste dra – inte bara för Venezuela, utan för hela världssystemet.
Bilden: Venezuelas Efter bortförandet av Maduro har den lössläppta Donald Trump och Venezuelas vicepresident Delcy Rodríguez slutit ett energiavtal som bland annat möjliggjort amerikansk försäljning av venezuelansk olja till ett värde av omkring 500 miljoner dollar.