Samtidigt som högerledaren och Trumpanhängaren Maria Corina Machado belönas med Nobels fredspris ligger amerikanska krigsfartyg och väntar utanför Venezuela.
Den imperialistiska arrogansen får i dag en ny form under vad amerikanska strateger själva kallar ”Trump-doktrinen”, en blandning av 1800-talets koloniala retorik och modern militärteknologi. Lösenordet är ”fred genom styrka”, men bakom orden döljer sig en brutal expansionspolitik, skriver Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Från Vita huset har Donald Trump nu officiellt brutit de diplomatiska kontakterna med Venezuela och beordrat sin särskilda sändebud, Richard Grenell, att följa instruktionen: inga fler förhandlingar, inga fler samtal. Samtidigt intensifieras den militära upptrappningen i Karibien. Amerikanska styrkor har genomfört flera sjöoperationer mot små venezuelanska fartyg, som Trump kallat ”piratjakter” och själv antytt att det är dags att börja angripa in i Venezuela. Det är en tydlig signal: Washington förbereder nya angrepp mot den bolivarianska republiken. USA:s fientliga politik gentemot Venezuela är inget nytt. Sedan Hugo Chávez valdes 1999 har landet varit ett huvudmål för USA:s imperialism. Under Nicolás Maduros tid vid makten har attackerna intensifierats, ekonomiska sanktioner, sabotage, kuppförsök och nu även militära hot. I år har den amerikanska justitiedepartementet till och med utlyst en belöning på 50 miljoner dollar för information som kan leda till Maduros gripande, ett försök att utmåla Venezuelas president som en brottsling. Caracas har kallat det en ”patetisk cirkus” vars enda syfte är att skapa en medieshow för den inhemska amerikanska publiken.
Den militära närvaron i Karibien är nu den största på decennier. Fem amerikanska stridsflygplan har flugit på hög höjd norr om Venezuelas kust, och ett flertal fartyg ligger för ankar utanför territorialvattnet. Vid en ceremoni i den amerikanska flottbasen i Norfolk, Virginia, deklarerade Trump inför officerare att USA ”måste börja leta på land”, ett uttalande som i praktiken är en förtäckt krigsförklaring. I kongressen har Trump dessutom sagt att USA befinner sig i ”ett icke-internationellt väpnat konfliktförhållande med Venezuela”, en absurditet som saknar juridisk mening men som öppnar dörren för militära operationer utan kongressens godkännande. I Caracas råder inget tvivel om vad detta innebär. Regeringen har svarat genom att aktivera ”Plan Independencia 200”, ett försvarsprogram som omfattar 27 territoriella åtgärder i kuststaterna Carabobo och La Guaira, de områden som hotas direkt av USA:s marina styrkor. Programmet mobiliserar både reguljära trupper och civila miliser, samt sätter sjukhus och civilförsvar i beredskap. Enligt inrikesministern Diosdado Cabello är målet att ”förhindra strategisk paralysering” och stärka folkets motståndskraft inför en eventuell invasion.
Samtidigt varnar Venezuelas regering för en så kallad ”operation under falsk flagg”, planerad av högerextrema grupper i samarbete med USA:s underrättelsetjänst. Enligt nationalförsamlingens ordförande Jorge Rodríguez finns konkreta uppgifter om ett planerat bombattentat mot USA:s ambassad i Caracas – ett attentat som skulle kunna användas som förevändning för en militär intervention. Den venezuelanska oppositionen är splittrad. Den mest öppet proimperialistiska falangen, ledd av María Corina Machado, talar redan om att ”ta över regeringsmakten inom veckor”, medan den mer moderata högern, representerad av Henrique Capriles, varnar för konsekvenserna av en invasion och efterlyser en ”förhandlingslösning” där även USA ska delta. Ett mönster som känns igen från andra amerikanska interventioner: de så kallade ”demokratiska” alternativen får alltid sin legitimitet av imperiets välvilja.
Kuba, Venezuelas nära allierade sedan Hugo Chávez tid, har skarpt fördömt Trumps krigsretorik. President Miguel Díaz-Canel har varnat för att en militär intervention i Venezuela skulle få katastrofala följder för hela Karibien. I Havanna har en landsomfattande kampanj inletts under parollen ”Stoppa aggressionen mot Venezuela!” med målet att mobilisera internationellt stöd mot USA:s planer. Kuba påminner om att USA:s verkliga mål är kontroll över Venezuelas enorma oljeresurser. Det var just samarbetet mellan Caracas och Havanna, där Venezuela i början av 2000-talet levererade upp till 90 000 fat olja per dag till Kuba i utbyte mot läkare, utbildning och tekniskt bistånd, som för första gången utmanade USA:s ekonomiska dominans i regionen. För Washington är ett angrepp på Venezuela också ett sätt att strypa Kubas överlevnad.
Den imperialistiska arrogansen får i dag en ny form under vad amerikanska strateger själva kallar ”Trump-doktrinen”, en blandning av 1800-talets koloniala retorik och modern militärteknologi. Lösenordet är ”fred genom styrka”, men bakom orden döljer sig en brutal expansionspolitik: förslag om att döpa om Golfo de México (Mexikanska golfen) till ”Amerikas golf”, återta kontrollen över Panamakanalen och till och med göra territoriella anspråk på Grönland. Trump agerar som om han vore världens kejsare, en självutnämnd Guds sändebud med rätt att härska över planeten. Nicolás Maduro svarade nyligen i ett tal: ”Kan någon verkligen tro att han är världens kejsare? En president är vald för att styra sitt land, inte världen.” Men för imperiet är världen just deras land och oljan dess blodomlopp.
Den nuvarande upptrappningen är mer än en konflikt mellan två regeringar. Det är ett uttryck för USA-imperialismens alltmer desperata behov av att kontrollera naturresurser, energiflöden och lydregimer. När USA:s ekonomiska hegemoni utmanas av Kina, Ryssland och ett växande latinamerikanskt samarbete – från ALBA till BRICS – svarar Washington med militär makt. Det venezuelanska folket, liksom det kubanska, vet att deras kamp i dag är hela Latinamerikas kamp. En amerikansk invasion skulle inte bara hota Caracas, utan även öppna dörren för en ny våg av militärdiktaturer och nyliberala påtvingade ”övergångsregeringar” i regionen. Det är ett avgörande ögonblick för Latinamerika. Att stå med Venezuela i detta ögonblick är därför inte bara en fråga om solidaritet, det är en fråga om att försvara varje folks rätt till självbestämmande mot den gamla kolonialismens nya ansikte.
Uttalande: ”Venezuela – Trumps trupper ut ur Karibien och Latinamerika”
USA har skickat krigsfartyg, spaningsplan, helikoptrar och specialstyrkor till södra Karibiska havet, öppet riktade mot vårt land under förevändningen att ”bekämpa narkotikahandeln”. Det handlar om en nordamerikansk militär upptrappning som öppnar dörren för en möjlig väpnad intervention. Syftet med denna militära närvaro är att åter hävda att Latinamerika är den nordamerikanska kapitalismens ”bakgård”, att åter sätta gradbeteckningar på sitt herravälde i regionen inför konkurrensen från andra kapitalistiska makter som Ryssland och, framför allt, Kina. Med militära hot återupplivar Donald Trump den gamla ”kanonbåtsdiplomatin” för att kuva våra folk. Det är detta som nu hotar Venezuela och andra länder på vår kontinent. Trump bär inte bara ansvar för de ekonomiska sanktioner som syftar till att påtvinga vårt land USA:s imperialistiska mål, utan också för den brutala föraktfullhet och det kriminella bemötande som drabbar venezuelanska arbetarfamiljer i USA samt de senaste dödsfallen till följd av amerikanska attacker mot småbåtar i Karibiska havet.
Högeroppositionen, ledd av den trumpistiska María Corina Machado, stödjer denna nya imperialistiska aggression mot Venezuela, precis som den tidigare stött de ekonomiska sanktionerna och ständigt krävt en militär invasion av vårt land. Att bekämpa den yttre aggressionen från en så reaktionär regering som Trumps är därför i hela arbetarklassens och folkets intresse. Vi som undertecknar detta uttalande försvarar landets nationella intressen på ett aktivt, organiserat och självständigt sätt, oberoende både av Maduros regering och av den borgerliga oppositionen. Det är detta oberoende som ger oss klarhet i vilken roll USA spelar i världen och vilka plundringsintressen som styr dess politik.
För vänsterorganisationer innebär motståndet mot USA:s aggression inte på något sätt ett stöd till Maduros regering, tvärtom, vi avvisar och bekämpar den öppet. Vi anser att inför Maduros brutala, repressiva och arbetarfientliga politik är det endast Venezuelas arbetare och folk som har rätt att ställa honom till svars, inte någon imperialistisk makt. Men den statliga repressionen och kränkningen av grundläggande rättigheter för arbetare och fattiga är ingen väg att möta ett möjligt utländskt angrepp. Med löner under en dollar, fängslande av kritiska röster och förföljelse av dem som protesterar, gör regeringen tvärtom USA:s arbete enklare. För att kunna bekämpa imperialismen krävs full frihet för arbetarklassens och folkets sjä, till exempel:lvständiga organisering och kamp.
Medan regeringen propagerar för sin ”antiimperialism” fortsätter den sina ekonomiska affärer med amerikanska oljebolag som Chevron och Sunergon Oil – det sistnämnda har nyligen inlett verksamhet i Orinocobältet. Därför säger vi: att bekämpa imperialismen är inte bara en militär fråga. Det kräver också att man bryter med de ekonomiska intressen och dominansmekanismer som imperialismen bygger på.
- att avskaffa de blandade företagen i oljesektorn och att oljan ägs av Venezuela, utan transnationella bolag eller joint ventures – under arbetarnas och Pdvsa:s teknikers kontroll,
- att vägra erkänna den ockerrika utlandsskulden,
- att utan kompensation nationalisera USA:s ägda företag och egendomar i landet och ställa dem under arbetarnas och folkets kontroll, inte den statliga byråkratins, som gång på gång visat sig korrupt och oförmögen att försvara de offentliga tillgångarna.
Det är dessutom regeringen själv som garanterar de imperialistiska kapitalen – även de amerikanska – skamliga villkor för att plundra våra naturresurser och exploatera vår arbetskraft. Genom att förstöra arbetarnas rättigheter och krossa facklig organisering erbjuder man en av världens billigaste arbetskraftsreserver. Kampen mot imperialismen måste därför också vara en kamp mot den ekonomiska och politiska exkluderingen av arbetarklassens majoritet.
En verklig kraft som kan stå emot varje imperialistiskt krigsäventyr till slutet måste bygga på arbetarnas och folkets initiativ, deras kreativitet, energi och kampvilja, mot alla sina fiender och för alla sina rättigheter. Det är denna kraft vi satsar på, utifrån vår antiimperialistiska och antikapitalistiska hållning. Samtidigt menar vi att det är nödvändigt att folket och arbetarklassen mobiliserar för att genomdriva ett arbetar- och folkbaserat nödlägesprogram:
- för löner och pensioner som motsvarar den grundläggande konsumtionskorgen,
- till försvar av kollektivavtal,
- för ökade satsningar på hälsa, utbildning och offentlig service,
- till försvar av demokratiska friheter och för full frihet åt alla politiska fångar.
PPT/APR Partido Socialismo y Libertad (PSL) Liga de Trabajadores por el Socialismo (LTS) Marea Socialista Revolución Comunista
Caracas, 3 oktober 2025