▶ Även papperslösa och asylsökande
▶ Inte bara ”vård som inte kan anstå”
▶ Bistra tider – Våga vara olydig!
Ledare|Vecka 6
Det finns människor i vårt land som inte vågar gå till vårdcentralen, därför att de är rädda för att bli angivna till polisen. Andra som inte kan boka tid eller läsa sin journal eftersom de saknar personnummer och inte kan få BankID. Gravida kvinnor som avbokar mödravårdskontroller därför att de tror att besöket kostar pengar. Människor som uteblir från vårdbesök därför att de inte har råd med 50 kronor i avgift eller 43 kronor för en enkelbiljett i Stockholms kollektivtrafik. Sjuka personer som inte ens vet att de har rätt till vård.
Så beskrivs verkligheten i en rapport från frivilligorganisationen Läkare i Världen, som driver mottagningar för papperslösa, asylsökande och andra sårbara grupper, I tre års tid har de intervjuat utsatta personer samt företrädare för civilorganisationer och vårdpersonal. Orsakerna till bristerna är många: språksvårigheter, okunskap om sjukdomar och om hur vården i Sverige är uppbyggd, avsaknad av bekanta som förstår språket och kan hjälpa till och rädsla utifrån tidigare erfarenheter av förföljelser i hemlandet.
Men rapporten visar också hur vården själv bidrar till att personer i praktiken nekas vård. Det handlar inte bara om bristfälliga lagar. Visst, lagen som ger asylsökande och papperslösa rätt till ”vård som inte kan anstå” är oklar – därför protesterade Rätten till vård-initiativet, med samtliga fack inom vården, Röda Korset med flera, innan lagen antogs 2013. Alla som behöver vård ska få det, menade de. Men det blev ändå ”vård som inte kan anstå” i lagtexten, ett otydligt begrepp som ändå är mycket bredare än akutvård och kan sägas omfatta de flesta sjukdomstillstånd. Trots det möter många av de utsatta personer som Läkare i Världen intervjuat eller själva följt med till psykakuten vårdpersonal som nekar inläggning. Den papperslöse mannen som tror att han blir rapporterad till polisen om han söker vård, möter personal som också tror att det förhåller sig så. Trots att skola och sjukvård efter omfattande demonstrationer och namninsamlingar undantogs från den så kallade ”angiverilagen”.
Läkare i Världen beskriver rasism och diskriminering i vården. ”Papperslösa kommer hit för att utnyttja systemet” har en av intervjupersonerna fått höra från personal i mödravården. Och säkert finns det människor med rasistiska föreställningar i så stora yrkesgrupper som vårdanställda.
Men, när anställda i vården agerar som om politiska förslag som drabbar deras patienter redan införts, då är det också exempel på en auktoritär samhällsutveckling. Historikern Timothy Snyder har kallat det för ”lydnad i förväg”. Människor anpassar sig till vad de tror att auktoritära makter vill och underkastar sig det – redan innan kraven ställts.
En repressiv utveckling i samhället kombineras med att vården själv blivit mer auktoritär. Människovärdet ska fortfarande styra prioriteringar, men ekonomin styr i motsatt riktning.
Vårdarbetare lyder i förväg av – ofta befogad – rädsla för att bli straffade. Ekonomiska styrsystem som New Public Management är effektiva sätt att ändra människors beteenden. Chefer på mellannivå ligger sömnlösa och grubblar över hur ”prestationerna” ska öka. Anställda som inte lever upp till kraven straffas i lönesamtalen. Chefer som protesterar blir utbytta – eller aldrig tillsatta. Lydnad eller ”lojalitet” som det omskrivs är ett anställningskrav. I en sådan vård är personalen maktlös och patienter med komplexa medicinska och sociala behov, som multisjuka äldre och papperslösa, en belastning.
Lydnaden i förväg drivs på av att repressionen normaliseras. Det väller ut regeringsförslag om hårda åtgärder mot människor som kommit till Sverige. Gränserna förskjuts ständigt, det senaste är migrationsministerns utspel om att det massivt kritiserade förslaget om utvisning på grund av ”bristande vandel” ska gälla även retroaktivt! Något som enligt justitiedepartementet skulle omfatta ”flera hundratusen” personer.
Mängden av förslag är inte bara ägnade att avskräcka asylsökande. Den förändrar också synen på vad som är normalt. Om det är normalt att utvisa ungdomar som vuxit upp i Sverige eller hela familjer som byggt ett liv i Sverige i årtionden, då verkar det väl utopiskt att kräva vård till alla utifrån behov? Att den principen funnits i flera andra länder i Europa låter som en saga.
Det hela förvärras dessutom av att det utvecklats en ohelig repressiv allians mellan Tidölaget och S där det är svårt att se någon större skillnad mellan dessa partier i migrations- och rättspolitiken. I dagarna illustrerades det av att S snabbt avvisade det utskottsinitiativ som väckts av V och MP tillsammans och där C anslutit sig , ett initiativ vars syfte är att just få stopp på utvisningen av ungdomar – när de väl fyllt 18 år – som vuxit upp i Sverige med sina föräldrar .
Men det går att vara olydig! Det finns positiva exempel på det; från det upprop som skrevs under av fler än 4 000 offentliganställda som lovade att vägra ange personer som sökte deras hjälp, till mobiliseringar i USA:s städer mot en brutal deportationspolitik och militarisering av samhället. Jämförelsen kan låta överdriven men, som Snyder skriver, om vi lyder redan i förväg kommer makten att lära sig hur den ska komma undan och tyranniet gradvis breda ut sig. Detta testas idag i skarpare läge i USA, men även här måste vi göra motstånd.
Så våga vara olydig! Stöd människor att kräva rätten till vård och stöd vårdpersonal att stå emot påbud eller outtalade förväntningar som leder till att människor utesluts från vård. Det startas nu en informationskampanj från Rätten till vård med flera – sprid den! Men det räcker inte med information. Det krävs att människor samlas för att få mod och styrka att stoppa den auktoritära utvecklingen!