För många inom vänstern och Palestinasolidariteten står anklagelser om antisemitism för hyckleri. Ja, är ett verktyg för att förringa eller dölja krigsbrott och folkmord på den palestinska befolkningen i Gaza och på Västbanken. Vad som kritiseras för att vara antisemitism är, menar man, inte hat mot judar utan riktar sig mot sionismen, en politisk riktning och statsideologi. Men är det hela bilden?
Historikern Håkan Blomqvist reder ut frågan om antisionism och antisemitism.
Opinion | Håkan Blomqvist
Är antisionism lika med antisemitism? Frågan tornar numera upp sig även i vänstersammanhang där Flamman låtit Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig hävda det, alltmedan flera av Palestinaaktivisten Sami Sulimans postningar på Facebook stämplats som antisemitiska av tidskriften Expo. Vissa poster kan nog vara det, menar den judiske palestinaaktivisten Dror Feiler sorgset, men anser att saken tappat alla proportioner. Folkmordet på palestinierna i Gaza är långt värre än några Facebook-postningar, menar han, och att många av dem som ryar högt om antisemitism är tysta när det gäller massakrerna på ett helt folk.
För många inom vänstern och Palestinasolidariteten står anklagelser om antisemitism för hyckleri. När Trump kampanjar mot antisemitism på amerikanske universitet, inklusive mot judiska studenter i campusaktioner för Palestinasolidaritet, och samtidigt tvingar utbildningssystemet att plocka bort undervisning om rasism, kolonialism, slavhandel och imperialism framstår hyckleriet övertydligt. För att inte tala om när Israels högerhök Netanyahu anklagar FN för att vara ett ”antisemitiskt träsk” och inbjuder Europas extremhöger, inklusive dem med rötter i nazismen, som svenska SD, till världskonferens mot antisemitism och Förintelsens minnesdag på Yad Vashem i Israel.
Men betyder det att antisemitism kan nonchaleras, typ: ”lite antisemitism ska väl en jude kunna tåla”? Öppna uttryck för antisemitism bör nog de flesta kunna identifiera som ord, bild och handlingar av naket judehat. Men när det handlar om antisionism blir det svårare. Sionism är ju en politisk ideologi och måste kunna kritiseras, ja även bekämpas som andra politiska ideologier. Och görs så bland allt fler i den judiska världen.
Sionismen i dagens Israel har blivit en ideologi för judiskt herravälde och rättfärdigande av folkmord, menar historikern Omer Bartov.
Den israeliske-amerikanske historikern Omer Bartov, en av världens ledande folkmordsforskare, är en röst från dagens stora judiska uppbrott från sionismen: ”Den typ av sionism [som råder] i dagens Israel har gått så långt och blivit så extrem att den nu är en ideologi för judiskt herravälde, totalt förtryck och rättfärdigande av folkmord” (Intervju i norska Klassekampen 16 maj). Och som Marilyn Garson påminner i sin bok Jewish not Zionist (2025): judendom och judenheten (i meningen folk) har funnits i över tretusen år medan sionismen dominerat i kanske 80.
Samtidigt ger både nutid och dåtid exempel på hur antisemitism maskeras som antisionism. De antijudiska kampanjerna i Stalins östblock i slutet av 1940- och början av 1950-talet (som under Rajk- och Slanskyprocesserna 1949 respektive 1952) riktades officiellt mot ”sionister” inte mot judar, men budskapet gick inte att missa. Så var det också i Polen 1968 då Gomulkaregimen fördrev tusentals judiska stats- och partifunktionärer och andra att lämna landet genom kampanjer mot ”sionisterna”. I ett Polen med tre miljoner mördade judar bara två decennier tidigare förstod alla vilka som avsågs.
I dagens nynazistiska sammanhang är paroller som att bekämpa ZOG (Zionist Occupation Government) och ”världssionismen” vanligare än öppet judehat. Nordiska Motståndsrörelsen försökte till och med häromåret delta i en Palestinademonstration i Stockholm bakom sin gröna banderoll ”Krossa sionismen!” Myter om ”världssionismen”, dess globala herravälde och konspirationer har i den nazistiska och högerextrema antisemitiska propagandan fått ersätta ”världsjudendomen” och de ökända så kallade Sion Vises Protokoll från 1800-talet om judisk världsmakt.
Att den sionistiska regimen i Israel och starka sionistiska organisationer i USA och på andra håll anser sig representera världens judar gynnar på sitt sätt denna maskerad. Men här tillkommer en faktor. För många av världens judar utgör sionismen inte något så enkelt som en specifik politisk ideologi, utan handlar om nationell identitet.
Det är så Aron Verständig med flera ser på sionism och därmed uppfattar antisionism som antisemitism. Det synsättet ligger i linje med teorier om den så kallade ”nya antisemitismen” som började framföras för några årtionden sedan. Förklaringar om antisemitism hade då förflyttat sig idémässigt, från att peka på gammal tusenårig kristen antijudiskhet, över till rasgrundad ”modern” antisemitism från det sena 1800-talet som kulminerade med Hitlers massförintelse av Europas judar. Till den ”nya antisemitismen”, som förnekar judars rätt till en egen nation i Israel. IHRAs (International Holocaust Remembrance Alliance) definition av antisemitism från 2016 har här betydelse då antisemitism inte längre bara ses som nedvärdering och förtryck av judar som judar, utan även avståndstagande från judiska institutioner, som staten Israel. Om sionism är lika med judisk nationell identitet förverkligad i en självständig judisk stat, tolkas följaktligen antisionism som den mest moderna formen av antisemitism.
Den förre ordföranden för den judiska församlingen i Göteborg Anders Carlberg ser sionismen som judisk nationell identitet – men vänder sig samtidigt mot judisk etnonationalism. Israel måste, menar han, vara en medborgarstat med lika rättigheter för alla dess invånare samt avsluta ockupationen och förtrycket av det palestinska folket i och utanför Israel. Men har fått mothugg.
I Anders Carlbergs nya bok, Sionismens vägskäl (Korpen 2025), ansluter sig den f d ordföranden för judiska församlingen i Göteborg till den här idén om sionismen som judisk nationell identitet – men vänder sig samtidigt mot judisk etnonationalism. Israel måste, menar han, vara en medborgarstat med lika rättigheter för alla dess invånare, judar, palestinier, kristna och andra, samt avsluta ockupationen och förtrycket av det palestinska folket i och utanför Israel. Men Allan Stutzinsky, den senare ordföranden i församlingen, har kritiserat Carlbergs hållning (Judisk Krönika nr 1/2024): ”Israel är en judisk – inte en israelisk nationalstat”, ”Om Israel skulle förlora sin karaktär av en judisk stat skulle den judiska berättelsen ofrånkomligen gå mot ett tragiskt slut.”
I frågan om Israel som en medborgarstat skiljer sig i praktiken inte Carlbergs resonemang från många judiska icke- eller rentav anti-sionister som förespråkar en fullt demokratisk medborgarstat med slut på ockupationer och för lika rättigheter för alla ”mellan floden och havet”- samt en tvåstatslösning, federation eller annan statsform som garanterar lika mänskliga rättigheter för alla människorna i området.
Så, är antisionism lika med antisemitism? Ja, det kan vara det, om den lånar ord, bilder och handlingar från myterna om judiska världskonspirationer och globalt herravälde – för att inte tala om den gamla religiösa anti-judiskhetens språkvärld och den ”moderna antisemitismens” rastänkande.
Men en både judisk och icke-judisk antisionism som vänder sig mot allt förtryck, och försvarar både palestiniers och judars mänskliga, demokratiska och nationella rättigheter handlar om mänsklighetens frigörelse – om den inte låter sig kidnappas för andra syften.