▶ För kämpande och demokratiska fackföreningar
▶ Bort med byråkratiska privilegier
▶ Gäller mer än facket
Internationalen har i en rad artiklar uppmärksammat meningsmotsättningarna inom Byggnadsarbetarförbundet. Det är en pågående debatt som angår alla som vill ha kämpande och demokratiska fackföreningar. Den nyss hållna kongressen ledde till att den sittande ordföranden Kim Söderström omvaldes trots motståndet från konservativa krafter inom den fackliga byråkratin. Dessa hade genom valberedningen lanserat Wilhelm Bertilsson men Söderström tog hem segern med siffrorna 82-71. Däremot förlorade den med Söderström allierade Jacob Wagner – med siffrorna 82-70 – kampen om posten som förbundssekreterare mot valberedningens Thomas Schulz.
Söderström och Wagner ses av många som representanter för en riktning som vill ha en fördjupad demokrati, besluten närmare medlemmarna och en studieverksamhet som siktar på bildning och klassmedvetande. De konservativa krafterna misslyckades således med att avsätta Söderström vilket är glädjande; att kongresser inom LO-förbund utmanar byråkratins män och segrar tillhör inte vanligheterna. Wagner blev inte vald men hans röstsiffror vittnar om ett omfattande stöd.
Att det gamla gardet inte har något starkt grepp över förbundet syntes också i motionsbehandlingen. Kongressen antog, mot förbundsstyrelsens vilja, ett antal viktiga motioner som krav på sex timmars arbetsdag, bojkott av Israel och ett nej till vidare utbyggnad av kärnkraft.
Alla som arbetat för demokratiska och kämpande fackföreningar har i en hård verklighet lärt sig att det inte bara kapitalägarna som stått för motståndet. En konservativ facklig byråkrati har motarbetat medlemsdemokrati och kamp. Denna byråkrati har haft ett stadigt grepp över organisationerna och resultatet har blivit en demobilisering av arbetarklassen. Den senaste stora strejkmobiliseringen inom Metall, bortsett från den långvariga konflikten mot Tesla, ägde rum 1980, för 46 år sedan. De vilda strejker som gav en del arbetare erfarenheter under 1970-talet, och som väsentligt påverkade klassmedvetenheten samt hela samhällsklimatet, ebbade ut. Sammantaget betyder det att vi har en arbetarklass som till mycket stor del saknar erfarenhet av solidarisk gemensam kamp. Följden är en stadig tillbakagång av klassmedvetenheten och arbetarklassen har inte klarar av att stoppa högervridningen. Rasism och egoism har tvingat klassolidaritetens på reträtt och Sverigedemokraterna har vuxit även inom arbetarfästen. Frånvaron av kampinriktning inom de fackliga ledningarna är en av de faktorer som banat väg för denna tragiska utveckling.
Fackföreningarna är arbetarklassens grundläggande försvarsorganisationer. Men de har inte bara betydelse för medlemmarnas omedelbara behov. Starka fackföreningar är en viktig faktor för demokratiska och sociala rättigheter i hela samhället. Se ut över världen; där starka fackföreningar inte finns där saknas inte bara fackliga rättigheter utan också andra mänskliga rättigheter. Vår motståndare vet också detta, därför försöker högerkrafter över hela världen minimera facklig organisering – ibland genom direkt våld, ibland genom fackföreningsfientlig lagstiftning och ibland genom att förvandla facken till ”gula” företagskontrollerade ”fackföreningar”.
Förhoppningsvis är det vi nu ser inom Byggnadsarbetarförbundet ett steg i en demokratisering och upprustning av kampförmågan hos landets fackföreningar. Ska vi kunna bemöta högerkrafterna kämpande och demokratiska fackföreningar en absolut förutsättning.