Kinesiskt finansierade infrastrukturprojekt, däribland vägar, vattenkraftsanläggningar och transportkorridorer, har väckt allvarliga frågor om deras miljömässiga hållbarhet. Inte minst sedan de förödande översvämningarna i augusti.
Nu krävs en offentlig och oberoende utredning som klarlägger varför vattenkraftverk, arbetarläger och övervakningsstationer tilläts ligga i en dalgång som hade översvämmats bara fjorton månader tidigare.
Utrikes| Farooq Tariq
Sex veckor efter klimatkatastrofen i Nepal kämpar människor fortfarande för att hitta sina saknade anhöriga. Minst 1 400 människor har omkommit, däribland 84 barn, och närmare 5 300 saknas fortfarande efter att enorma massor av glaciäris och sten rasade ner i de tre floderna Bhotekoshi, övre Trishuli och Narayani-Gandak den 26 augusti 2026. Raset utlöste en våldsam flodvåg som svepte bort broar och bostäder.
De ekonomiska förlusterna till följd av katastrofen uppskattas till mellan tre och fem miljarder dollar. Det är enorma summor för ett land vars sammanlagda utlandsskuld uppgår till omkring tio miljarder amerikanska dollar.
– Ett helt berg rasade ner över mitt land med större energi än atombomben över Hiroshima. Världsbankens svar är att erbjuda en kredit, säger Pramesh Pokharel, bondeaktivist inom La Via Campesina i Nepal.
Under de senaste elva åren har Nepal dessutom drabbats av förluster till följd av extrema klimatrelaterade händelser som sammanlagt motsvarar ungefär en fjärdedel av landets årliga bruttonationalprodukt (BNP). Hur kunde ett glaciärras utlösa så förödande jordskred och översvämningar?
På bara 30 minuter steg vattennivån på vissa platser med nio meter. Flodvågen nådde på några minuter gränsområdet mellan Nepal och Kina, där Gyirong på den kinesiska sidan ligger mitt emot Rasuwagadhi på den nepalesiska. Enligt satellitanalyser färdades flodvågen med en genomsnittlig hastighet på omkring 150 kilometer i timmen under de första 25 kilometerna.
När den nådde gränsområdet vid Gyirong–Rasuwagadhi uppskattades hastigheten till omkring 190 kilometer i timmen. På vissa platser steg vattenmassorna och rasmassorna så högt som 80 meter över flodens normala nivå. Den förödande flodvågen fortsatte närmare 100 kilometer nedströms. De första räddningsarbetarna som nådde den kinesiska gränsanläggningen i Gyirong beskrev platsen som ett enda ruinlandskap.
Mer än 80 broar förstördes, däribland 35 vägbroar och 45 hängbroar. Dessutom spolades en 42 kilometer lång vägsträcka bort. Vägen höll redan på att återuppbyggas efter översvämningarna 2025, men har nu återigen förstörts. Tretton vattenkraftverk, som utnyttjar flodernas naturliga strömmande vatten, fick direkta strukturella skador. Anläggningar med en sammanlagd kapacitet på omkring 748 megawatt drabbades, och 430 megawatt – motsvarande mer än tolv procent av landets elproduktion – slogs ut från elnätet.
Dessa kraftverk, tillsammans med arbetarnas bostadsbaracker, tunnlar, tillfartsvägar och upplag för schaktmassor, hade byggts i den smalaste delen av en dalgång som redan tidigare hade drabbats av översvämningar. Arbetarna som befann sig där hade aldrig informerats om vilka faror som hotade ovanför deras huvuden.Den som leker med naturen riskerar att naturen slår tillbaka.
De flesta länder i Sydasien är mycket angelägna om att bygga dammar, tunnlar, motorvägar och broar i ”utvecklingens” namn. Denna typ av utveckling uppmuntras i stor utsträckning av den kinesiska byråkratin. Så skedde i Pakistan genom CPEC, den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren (China–Pakistan Economic Corridor). Även denna del av Nepal har ”moderniserats” med kinesiskt stöd. Nepal utgör ännu ett tydligt exempel på de ekologiska faror som storskaliga infrastrukturprojekt medför, särskilt i den känsliga Himalayaregionen.
Kinesiskt finansierade infrastrukturprojekt, däribland vägar, vattenkraftsanläggningar och transportkorridorer, har väckt allvarliga frågor om deras miljömässiga hållbarhet. Himalaya är en av världens geologiskt mest instabila regioner. Att bygga motorvägar, tunnlar och dammar i dessa bergsområden kräver exceptionell försiktighet. Jordbävningar, jordskred, extrema regn och översvämningar från glaciärsjöar kan förvandla dåligt planerade utvecklingsprojekt till katastrofer. De förödande översvämningarna i augusti 2026 är ett särskilt talande exempel på detta. Katastrofen förstörde också broar, skadade vattenkraftsanläggningar och slog hårt mot den viktiga handelsförbindelsen mellan Nepal och Kina.
Vänsterns krav:
– Omvandla lånen till bidrag. Den föreslagna finansieringen av återuppbyggnaden efter översvämningarna måste ges som bidrag, inte som lån som ytterligare ökar Nepals skuldbörda.
– Ersättning för förluster och skador. Kompensation för de förluster och skador som klimatkatastrofen orsakat måste betalas ut som gottgörelse, i form av bidrag direkt till de drabbade samhällena. Nepal måste också få stöd för att kunna få tillgång till den internationella fonden för förluster och skador, utan att nya villkor ställs.
– En offentlig och oberoende utredning. Det måste klarläggas varför vattenkraftverk, arbetarläger och övervakningsstationer tilläts ligga i en dalgång som hade översvämmats bara fjorton månader tidigare. Det måste också fastställas vilka som godkände byggprojekten och bär ansvaret för besluten.
– Återuppbyggnad på böndernas och naturens villkor. Återuppbyggnaden måste grundas på småbrukarnas ekologiska jordbruk och livsmedelssuveränitet, med lokala utsäden, levande och bördiga jordar och lokala marknader. Den får inte bygga på kontraktsjordbruk och koncentration av jordägandet som sedan säljs in till befolkningen under förevändningen att skapa ökad motståndskraft mot framtida katastrofer.