I morgon 9 september är det riksdagens högtidliga öppnande.
Där vimlar knappast av undersköterskor, bussförare eller byggnadsarbetare.
Människor från arbetarklassen är kraftigt underrepresenterade inom politiken. Ungefär hälften av landets väljare har arbetaryrken. Ändå har bara drygt var tionde riksdagsledamot arbetarbakgrund. Det visar rapporten Klasstaket i svensk politik från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
Inrikes|Erik Edlund
Det gäller på alla nivåer inom politiken, även om det ser något bättre ut i kommunpolitiken än i riksdagen. I kommunalvalen har 34 procent av kandidaterna arbetaryrken. I riksdagen kommer bara 13 procent av riksdagsledamöterna från arbetarbakgrund.
Rapporten visar att andelen arbetare på högre positioner minskar i de flesta partier. Det enda undantaget är Vänsterpartiet. Andelen arbetare sjunker visserligen på högre kommunpolitiska positioner även inom V, men ökar i steget mellan kommun och riksdag.
Enligt rapportförfattarna är orsakerna strukturella hinder, som skiftarbete och brist på flexibilitet – inte bristande vilja eller förmåga. Personer med arbetarbakgrund missgynnas också av olika kulturella och sociala barriärer inom partierna. Exempel på sådana barriärer är informella nätverk och oskrivna koder inom politiken.
— För att fler arbetare ska nå högre politiska uppdrag krävs att partierna adresserar möteskultur, arbetsvillkor och de faktiska karriärvägarna inom sina organisationer, säger en av forskarna bakom rapporten.
Rapporten visar att fackligt aktiva arbetare har mycket lättare att klättra i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, än oorganiserade arbetare.
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är enligt rapporten de två partier som lyft fram flest arbetare till höga politiska uppdrag.
Underrepresentationen av arbetare inom politiken har sett ungefär likadan ut sedan 1970-talet. Andelen kvinnor, utlandsfödda och unga inom politiken har dock ökat kraftigt de senaste 40 åren.