Förnuftets sömn producerar monster

Genom historiska återblickar belyser Werner Schmidt i tre artiklar hur hoten från ”monstret” som ett ”skräckens incitament” inverkat på det ”korta 1900-talets” europeiska historia. Här är första artikeln.

————————————

I slutet av 1700-talet skapade Francisco Goya en serie graveringar med titeln ”Los Caprichos” vars mest kända bar inskriften ”Förnuftets sömn producerar monster”. Vid denna tid skakades den förfallande världsmakten Spanien av sociala splittringar och våldsamma motsättningar. Det var detta samhälleliga tillstånd som enligt Goya hotade att utvecklas till ett ”monster”. Konstnären Goya nöjde sig med dessa varningens ord utan en antydan om hur det sovande förnuftet skulle kunna väckas till liv.

I våra dagar liknar hela vår västliga civilisationstyp, som på sätt och vis uppstod ur det spanska imperiets ruiner, som själv är ett sönderfallande imperium.

FOKUS | Werner Schmidt

I och med Kinas uppstigande till en ekonomiskt och högteknologiskt ledande makt i världen och – i samband med detta – det globala Syds växande självförtroende, konfronteras det globala Väst med en historiskt helt ny utmaning. Speciellt för Europa (EU plus Storbritannien), som under fem sekler hade vant sig vid att vara världens centrum och mänsklighetens självutnämnda avantgarde, gäller det att hitta en ny identitet och en därpå byggande internationell roll – utan att längre kunna räkna med USA:s globala beskyddarverksamhet (Pax Americana).

Men när vi tittar oss omkring – här hemma, i Bryssel eller i Berlin, den kommande europeiska ledande maktens centrum – ser vi endast yrvaken villrådighet. Vilken brist på konstruktiva lösningar av de skriande samhälleliga och globala multikriserna! Det enda svar de europeiska eliterna unisont har att presentera en överrumplad och tigande allmänhet är ett nytt kallt krig eller ”Kallt krig 2.0”, med åtföljande upprustning, samhällelig militarisering och social nedmontering.

”Ryssen kommer” skriker de nya kallakrigarna – återigen! Därom råder enighet, i partierna (inklusive V), i mainstreammedier, hos självutnämnda (o-)säkerhetsexperter och i det offentliga samtalet. Det är endast det exakta årtalet arvfienden kommer som det råder osäkerhet om, men själva faktumet betvivlas inte, det accepteras utan krav på faktabaserad argumentering.

Mot bakgrund av denna aktuella utveckling kommer jag att skriva några artiklar. Jag inleder med att behandla den till synes odödliga myten om att Sveriges pro-nazityska eftergifter och anpassningar skulle ha berott på invasionshotet söderifrån, från Nazityskland. Denna myt har – precis som dagens myt om ”Ryssen kommer!” – aldrig någonsin ifrågasatts, varken då eller nu. I den följande artikeln kommer jag att analysera samhällets utveckling från (det första) kalla kriget via tillfälliga välfärdsregimer till vår tids ”Kalla kriget 2.0”. I en avslutande artikel försöker jag mig på en tolkning av vår egen osäkerhetens och farofyllda tid, som jag karakteriserar som ”Kalla kriget 2.0”.

Om de oemotsagda myternas makt

Från frankofili till germanofili. Under ett sekel, från 1770- till 1870-talet, hämtade svenska eliter sina förebilder hos franska motsvarigheter. Paris ansågs vara kulturens och vetenskapernas huvudstad, franskan de bildades första främmande språk. Fransmännens nederlag i det tysk-franska kriget 1870/71 följdes av en omvändning i eliternas orientering: deras frankofila preferenser trängdes successivt undan av beundran för allt tyskt. Sverige orienterade sig utrikespolitiskt, vetenskapligt och kulturellt mot den nya stormakten i söder. Det tyska språket dominerade inom den högre utbildningen. Tyskland eller Preussen-Tyskland blev också militarismens förlovade land.

Storsvensk revanschism vid Tysklands sida. Det fanns en politisk-ideologisk tradition som, i likhet med militären och intimt förknippad med den, omedelbart överförde sin germanofili från det tyska kejsarriket till Naziriket. Det var den storsvenska revanschismen. 

I den konservativa Svensk Tidskrifts första nummer 1914 redogjorde riksmarskalk Greve Ludvig Douglas (1849 – 1916) för sina många vistelser i det ”nya” Tyskland där de konservativa krafterna ”med kraftfull hand” undanskjutit ”de folkets rådgifvare, hvilka med sin egen doktrinära liberal-radikala åskådning trott sig ensamberättigade att föra folket framåt”. Dessa liberaler ”med sina engelsk-parlamentariska tendenser och sin udd riktad mot den i lag stadfästade starka konungamakten hade dock nu spelat ut sin roll”.

I denna hållning såg Douglas en förebild för de förändringar som enligt honom även stod på Sveriges dagordning. Under den gångna unionskrisen [1905] nåddes inte målet eftersom det fattades ledare, och därför var nationen icke vuxen sin uppgift. Är folket ”överlåtet åt sig själft och tillfrågadt, huruvida det vill åtaga sig högre skatter och större personliga uppoffringar, kommer det alltid att svara nej”. Den tidigare utrikesministern Douglas var fram till första världskrigets utbrott en av de ledande ”storsvenska” aktivisterna.

1910, fyra år innan Douglas skrev den citerade artikeln, hade ”Karolinska förbundet” bildats som enligt dess ordförande, Prins Carl, skulle ”bidraga till en pånyttfödelse hos nationen av den anda som en gång besjälade det karolinska tidevarvets män”. Det storsvenska förbundets andlige fader var Harald Hjärne, historieprofessorn i Uppsala. För denne var den svenska statens mission att utgöra Västerlandets utpost i öst: ”Sveriges historia vetter från hedenhös åt öster och samlar sig omsider i en väldig kamp, som omfattar hela Östeuropa”.

Översatt till populärpropaganda fick Hjärnes storsvenska tankar en väldig genomslagskraft i och med tyskvännen Sven Hedins pamflett Ett varningsord (1912) som distribuerades i en miljon exemplar till en bred allmänhet. Han krävde revansch för förräderierna mot Sverige 1809 och 1905. Första världskrigets utbrott försatte de storsvenska agitatorerna ”i ett lyckorus”. Stunden tycktes vara kommen för att ta revansch vid de tysk-germanska vapenbrödernas sida.

I juni 1915 utkom en anonym debattbok med titeln Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning, oftast betecknad som Aktivistboken. Dess centrala budskap var att det krävs ”en modig uppslutning vid Tysklands sida” i det pågående världskriget. Vilka perspektiv kan en sådan uppslutning öppna för Sveriges del? Utgångsproblematiken var det öppna sår som ”förlusten” av Finland 1809, efter det förlorade kriget mot Ryssland, fortfarande utgjorde. Finland betecknas som Sveriges ”irredenta”. Sverige fick visserligen Norge i utbyte för förlusten i öst men bildandet av den svensk-norska unionen blev tyvärr bara ”afledaren för alla revancheplaner mot öster, för alla tankar på att återställa ens spillrorna af det svenska Östersjöväldet, Stor-Sveriges ledande politiska tanke”. Finlands ”förryskning” hade emellertid lett till att dess folk ”enigt vädjar” till det svenska folkets ”ansvarskänsla gent emot svenskbyggd västerländsk odling”. Skall den vädjan ”förklinga ohörd”? Nej: ”Det får icke ske. Finlands sak är Sveriges sak.”

Ska Sverige kunna spela sin roll måste det först bli den politiskt ledande makten, liksom det är den folkrikaste och den ekonomiskt och militärt starkaste. Det måste bli slut på ”den sentimentala föreställningen om jämlikhet mellan folken”, även i det bästa samarbete mellan kompanjoner ”är det en, den dugligaste, som bestämmer; en måste viljan vara, som leder”.

Det är här vi finner svaret eller snarare ett svar på den fråga om ”Sveriges uppgift” som ställdes i kapitlets rubrik: ”I att häfda vår naturligt gifna, ledande ställning i Norden, däri har Sverige en stor uppgift”. Men det är ännu inte hela uppgiften.

Denna uppgift kan enligt de storsvenska aktivisterna lättast förverkligas genom ”modig uppslutning vid Tysklands sida” i det pågående (första) världskriget. Den gången blev det ingenting av det, men det skulle komma ett nytt tillfälle då dessa kretsar åter krävde ”modig uppslutning vid Tysklands sida” när detta land – nu under nazisternas ledning – gjorde sitt andra stora koloniseringsförsök i öst.

”Den europeiska kulturens försvarskamp mot det österländska barbariet”. Under 1920-talet började sympatierna för Tyskland att svalna som en konsekvens av dess nederlag i första världskriget. Den nazityska ambassaden i Stockholm var väl medveten om denna omorientering. I en rapport från juni 1938 konstaterades att Sverige tidigare på ekonomins och kulturens område och i viss mån även beträffande de politiska sympatierna varit orienterat mot Tyskland, men att ”Tysklands svaghetsperiod efter [första] världskriget” hade lett till en betydande förändring: ”Det går inte att förneka att Sveriges orientering mot Tyskland idag har förbytts till en tydlig orientering mot England.” Men ändå, fortsatte rapporten, finns det även i dagens Sverige många människor i de mest skilda kretsarna ”som har de största sympatierna för Tyskland och det tyska väsendet”, das deutsche Wesen. Där finns det möjligheter att väcka intresse för ”den tyska förnyelsen”.

Medan propagandan inte hade några svårigheter att få meningsfränder och medkämpar i Sveriges militär- och högerkretsar var det svårare att vinna förståelse i andra inflytelserika delar av de ekonomiska, politiska och kulturella sfärerna. Ambassaden använde sig av en ”kringgående rörelse” i sina försök att påverka den svenska opinionen. Man satsade inte på att stärka de lojala, men inflytelselösa fascistiska grupperna i Sverige utan försökte utnyttja och attrahera de traditionella ”tyskvännerna” i olika delar av borgerligheten. Det innebar att man betonade framgångar på de politikområden som kunde vinna anklang i dessa kretsar: bekämpningen av kommunismen, skapandet av arbetstillfällen och ersättandet av det instabila parlamentariska systemet genom en auktoritär, kraftfull regim som hade de traditionella eliternas stöd.

Nazityskland brukade ideologiskt drapera sina aggressiva hegemonisträvanden som en historisk kamp mot ”jude”-bolsjevismen. Men eftersom den antisemitiska propagandan inte mottogs med större välvilja i viktiga sektorer av det svenska samhällslivet undveks bestämningen ”jude” och man betecknade en ospecificerad antibolsjevism som kampens främsta inriktning. Inbäddad i strävan efter Neuropa framställdes den antibolsjevikiska och antiryska kampen för svenska adressater som ett viktigt bidrag till den europeiska kulturens försvarskamp mot det österländska barbariet. Hos den svenska högern och de storsvenska kretsarna, där det fanns en djuprotad rysskräck och kommunismhat, föll denna propaganda i välgödslad jord.

När svenska diplomater, handelspolitiker, företagare eller militärer efter nazisternas makttillträde 1933 förhandlade med sina respektive tyska kollegor så gjorde de det med utgångspunkt i såväl gemensamma eller kompatibla som ibland även differerande intressen, övertygelser, värderingar osv. De svensk-tyska förhållandena utvecklade sig sedan mitten av 1930-talet på grundval av en tillräckligt stor mängd kompatibla intressen hos de avgörande aktörerna på båda sidor. Det fanns redan före krigsutbrottet i september 1939 en önskan inte bara hos de ”storsvenska” kretsarna utan även hos andra nationalistiskt sinnade grupper att medverka i eller att åtminstone dra nytta av Nazitysklands planer på en ekonomisk och ideologisk-politisk nyordning av Europa [Neuropa].

När allt kommer omkring så var det denna vilja – att få vara med vid Tysklands sida för att säkra Sveriges roll i det framtida ”Neuropa” – som utgjorde den avgörande drivkraften hos de aktörer som i olika funktioner gestaltade Sveriges förhållande till Nazityskland. Jag betecknar dessa grupper som protyska eller pronazistiska nyordningsanhängare, eftersom de försökte ställa Sverige vid naziregimens sida i dess strävan efter en europeisk nyordning. Därmed menar jag inte att de var ideologiska anhängare av naziregimen utan att de var anhängare främst i den meningen att de därigenom trodde kunna realisera sina egna nationella eller nationalistiska målsättningar.

Denna långa introduktion var nödvändig för att kunna förstå innebörden i myten om ”hotet söderifrån”.

Myten om ”Hotet söderifrån” var både tyskarnas och storsvenskarnas viktigaste vapen. I det offentligt propagerade historiska narrativet om andra världskriget finns ”sanningar” som inga vetenskapliga forskningsprojekt hittills lyckats ta kål på. Den mest centrala av narrativets alla ”sanningar” säger att Sverige var tvingat under vapenhot att göra vissa eftergifter åt det tyska tredje riket.

Inte ens den hittills bästa vetenskapliga framställningen om de svensk-nazityska relationerna, Klas Åmarks Att bo granne med ondskan (2011), lyckas skapa klarhet i frågan. Åmark nämner visserligen att den tyske historikern Sven Radowitz (2005) med sin ”grundliga genomgång av det tyska källmaterialet visar att det över huvud taget inte fanns vare sig några konkreta tyska planer på ett anfall mot Sverige” eller – ännu viktigare – ”rimliga tillgängliga militära resurser för att genomföra det”. Denna kunskap får emellertid inga konsekvenser för Åmarks vidare framställning. Så skriver han till exempel traditionsenligt: ”Den svenska politiken gentemot Nazityskland utformades från hösten 1939 och några år framåt under hot om krig och om handelspolitiska sanktioner” eller ”De ledande svenska politikerna levde hela våren och försommaren 1940 under ett starkt tryck och fruktade hela tiden ett tyskt anfall, både på kort och längre sikt.”

Nämnda period mellan våren och försommaren 1940, då de svensk-tyska förhandlingarna om den s.k. ”permittenttrafiken” och transitering av militärgods ägde rum, har av Wilhelm Carlgren, en av de viktigaste rösterna i den svenska historiedebatten karakteriserats som ”de mest kritiska [månaderna] för Sverige under hela kriget”. Enligt Klas Åmark, har den bilden ”senare inte ifrågasatts av svenska historiker”. Men det är just detta jag ska göra!

 Jag kommer att visa att inte ens avgörande dåtida svenska aktörer tagit det ”hot” på allvar som de själva flitigt använde sig av för att påverka den allmänna opinionen och för att skrämma de tveksamma i regering och riksdag till önskade ”eftergifter” och ”anpassning”.

En av dessa aktörer var Sveriges militärattaché i Berlin, Juhlin-Dannfelt, som själv i sina rapporter från Berlin ofta varnade för hotande tyska militäraktioner mot Sverige. Han informerades den 26 april 1940 av Görings adjutant, generallöjtnant Karl-Heinrich Bodenschatz, om sambandet mellan aktionen mot Danmark och Norge, den planerade offensiven i väst och synen på Sveriges roll i denna konflikt. Med tanke på offensiven i väst skulle det enligt Bodenschatz vara ”en ren olägenhet” för Tyskland att få Sverige till motståndare, ”vilket man av många skäl dessutom icke önskade”. För en erövring av Sverige skulle ”kanske trettio divisioner behöva insättas, och detta ville man helst bespara sig”.

Anledningen till denna ”ovilja” var för det första att Tyskland – med tanke på det förestående tvåfrontskriget (offensiven i väst och den planerade Operation Barbarossa i öst) – faktiskt saknade militära resurser för en sådan aktion. Men även om resurserna hade funnits så skulle varje försök att ockupera det svenska territoriet för lång tid framåt ha stängt av det som enligt Görings adjutant var Tysklands främsta intresse i Sverige: malmleveranserna. Både adjutanten och hans chef Göring visste att det var omöjligt att föra krig mot Sverige och samtidigt få den krigsviktiga malmen därifrån. Som följande episod visar var man även på svenska UD väl medveten om detta.

Lördagen den 4 maj 1940 blev den svenske industrimannen Birger Dahlerus uppringd av sin vän Göring, som bad honom att omedelbart komma till Berlin i en mycket viktig och trängande angelägenhet. Dahlerus informerade utrikesminister Günther och instruerades dagen därpå av kabinettssekreterare Erik Boheman hur han skulle agera hos Göring. Två dagar senare sammanträffade Dahlerus med Göring på dennes lustslott Karinhall i Brandenburg. Värden föreföll enligt Dahlerus rapport vara ”nervös och uppjagad och började omedelbart med hätska attacker och utfall mot Sverige och Sveriges inställning gentemot Tyskland”. Sedan blev han lite lugnare och kom att prata om det som låg bakom hans aggressiva nervositet, nämligen att den tyska krigsmakten i Narvik befann sig i ett svårt läge och ”antagligen efter en viss tid måste giva upp kampen gentemot England”. Problemet var att den tyska krigsmakten i Narviksområdet icke förfogade över något artilleri och därigenom var taktiskt underlägsen. Göring kom därför med förslaget att Sverige skulle tillåta transport av artilleri till Narvikområdet. Efter att Dahlerus påpekat att den svenska regeringen på grund av den pronorska allmänna opinionen omöjligt kunde uppfylla detta krav återkom Göring till sina tidigare hot och underströk hur meningslöst det skulle vara att söka försvara Sverige i händelse av att Tyskland ansåg sig tvingat att ockupera landet.

Dahlerus parerade Görings hot med den replik som Boheman hade rekommenderat i överläggningarna dagen innan. Det skulle nog kanske vara möjligt för den tyska krigsmakten att besätta Sverige efter förlustrika och hårda strider, men, tillade Dahlerus, sedan skulle det under en lång tid framöver vara omöjligt för Tyskland att få ut någon järnmalm från Sverige: hamnar skulle sprängas, broar och järnvägslinjer förstöras, tunnlar sprängas, gruvor göras obrukbara och allt där befintligt material förstöras på ett så effektivt sätt, att det icke kunde bli föremål för bearbetning. Dahlerus framhöll att, så pass vidsträckt som vårt land är, skulle även ett plötsligt anfall icke kunna förhindra, att en dylik förstörelse genomfördes systematiskt, i synnerhet med tanke på att förberedelser härför i god tid voro träffade”.

Detta var emellertid en sanning som det talades om endast bakom lyckta dörrar – som till exempel vid riksdagens hemliga sammanträde i juni 1942: Där nämnde utrikesutskottets dåvarande ordförande Östen Undén malmens ”dubbla” betydelse för Sveriges utrikespolitik. Enligt honom måste 1940 års ”hårda strider mellan tyskar och engelsmän” om Narviksområdet ses ”mot bakgrunden av att svenska malmfälten lågo så att säga inom räckhåll för den makt som ockuperade Narvikszonen” men, fortsatte han, malmfälten har inte bara varit ”en belastning för vår utrikespolitik” utan samtidigt ”en betydelsefull tillgång”. Ett tyskt angrepp mot Sverige kunde befaras leda till att malmexporten ”blev avbruten och kanske för lång tid omöjliggjord”. Denna viktiga export ”fortgår bäst, om Sverige lämnas i fred”.

Denna insikt fanns naturligtvis även i Berlin. Erik Bohemans motsvarighet i tyska Außenamt, Ernst von Weizsäcker, bekräftade den förras resonemang beträffande sårbarheten av kontinuerlig malmtillförsel för den tyska krigsindustrin. Bakgrunden var att hälften av den svenska malmexporten gick till Tyskland via Narvik – fram till tyskarnas ockupation av Norge. Denna möjlighet fanns nu inte längre, vilket innebar att hela den väldiga exporten (ca 30 000 ton järnmalm dagligen) måste ske med tåg från Kiruna och Gällivare till Luleå eller mot hamnarna i Mellansverige för att sedan lastas om på båtar och fraktas till tyska hamnar. Genomförandet av dessa väldiga leveranser, betonade Weizsäcker den 21 maj 1940 i ett PM, är ”helt och hållet avhängigt den svenska regeringens och de medverkande ekonomiska kretsarnas positiva och vänskapliga inställning”. Dessutom är hela den svenska folkhushållningen ”centralt inriktad på detta exportprogram”. För att kunna säkerställa ”dessa för vår krigföring avgörande leveranser” är det därför ”nödvändigt att under alla omständigheter söka bevara den nuvarande positiva inställning som svenskarna ådagalagt såväl vid förhandlingarna som i praktiken”. Tyskland ”kräver ytterst långtgående ansträngningar av svenskarna (dag- och nattarbete, friställning av gruvarbetarna från militärtjänstgöring, störst möjliga utnyttjande av Sveriges transportkapacitet på järnvägarna och till sjöss)”.

UD:s skrämselmetod lyckas. De 1 juni 1940 antecknar statsminister Hansson att Günther informerats om att Tysklands utrikesminister Ribbentrop åter ville ta upp transiteringsfrågan. Han misstänker att en kommande regeringsberedning om frågan inte skulle bli ”angenäm” och att det kunde då ”bli svårt att hålla samman”. Det var Hanssons huvudsakliga bekymmer: att hålla ihop regeringen. Två veckor senare meddelade Günther att Sveriges ambassadör i Berlin, Richert hade kallats till Ribbentrop för att tala om transitering. Har tidpunkten kommit, undrade Hansson, ”då även vi skola få direktiv?”

Ribbentrop tog emot Richert en vecka efter Norges kapitulation, för att delge honom nya krav. Richert informerade både statsrådsberedningen och utrikesnämnden i alarmistiska ordalag om samtalet med Ribbentrop. Enligt honom hade den tyske utrikesministern gjort klart att den tidigare svenska förklaringen för avslaget på tyskarnas framställning – ”att det ej vore förenligt med svenska folkets hederskänsla inför det norska broderfolket att medverka till överförande av krigsmateriel, avsedda att användas i krig i Norge och mot norrmän” – nu hade bortfallit. Under sådana förhållanden, fortsatte Richert sin rapport, utgick tyskarna ”såsom självfallet” ifrån, att inga som helst svårigheter numera skulle resas mot ”transporter genom Sverige av olika slag till Norge”. Ribbentrop hemställde sedan till Richert att ”framhålla de allvarliga konsekvenser, som skulle inträda, därest man å svensk sida skulle göra några svårigheter i ifrågavarande avseenden.”

För att betona situationens allvar nämnde Richert att Ribbentrop dagarna innan upptagit denna sak med Hitler och att ”herr von Ribbentrop inte nog starkt kunde
understryka, vilken vital betydelse herr Hitler tillmätte saken”. Och i samma skrämselsyfte underströk han att Ribbentrop denna gång varit betydligt allvarligare och ”hans uppsyn mörkare än vid de tidigare tillfällen”. Ett avböjande svar skulle ”komma att leda till de mest vittgående, måhända katastrofala konsekvenser för vårt land”.

Enligt den liberale UD-anställde Sven Grafström lyckades Richert ”skrämma vettet ur utrikesnämnden”, så att endast Undén och Sandler vågade reservera sig. Grafström förklarar sedan den svenska diplomatins skrämselmetod:

Med utgångspunkt från svenska beskickningen i Berlin och med förgreningar inom regeringen, informationsstyrelsen och utrikesdepartementet äro vi på glid in under tysk hegemoni utan att folket fått en chans att säga sitt ord och kämpa för sin frihet.”

I denna skrämselattack fick Richert eldunderstöd av Sveriges flygattaché i Berlin, Harald Enell, som dagen för Richerts framträdande i utrikesnämnden lät svenska ambassaden skicka ett telegram till UD där han redogjorde för ett samtal med en ”hög officer i OKW” [Oberkommando der Wehrmacht]. Denne lät honom förstå att ett nekande svar på den tyska begäran skulle vara ”liktydigt med tvångsåtgärder mot Sverige” och dessa skulle ”vara av militär art.”

Nyordningsanhängarnas skrämselmetod var framgångsrik. Statsministern noterar resultatet:

18/6 40: … beredning, vari man enades om att förorda principiellt tillmötesgående av det tyska kravet […]. Så bröts vår kära och strikt hållna neutralitetslinje av insikten om det orimliga i nuvarande läge att taga risken av ett krig!

19/6 40: Dagen-efter-stämning. Det pinar mig att vi skulle vara nödgade att falla undan för övermakten, men jag kan inte se det möjligt att gå någon annan väg.

Regeringen beslutade den 18 juni 1940 enhälligt att godkänna den omfattande trafiken av förnödenheter, vapen, ammunition och tyska soldater på svenska järnvägar till Norge.

Günther: Sveriges plats är vid Tysklands sida. Den 16 april 1940, en vecka efter Tysklands överfall på Danmark och Norge, bad utrikesminister Christian Günther ambassadör Wied till sig för att försäkra honom om ”den svenska regeringens uppriktiga önskan och allvarliga strävan att så långt det överhuvudtaget är möjligt vara tillmötesgående såväl politiskt som ekonomiskt”. Efter samtalet framhöll Wied i sin rapport till Berlin den svenske utrikesministerns ”uppriktigt goda vilja som förtjänar all vår uppmärksamhet och uppskattning”.

Den 28 april ordnade Günther en lunch i sitt hem för den tyske diplomaten Karl Schnurre. I ett samtal efter lunchen – ”i en särskilt hjärtlig och vänskaplig ton”, som Schnurre betonade – gick Günther närmare in på relationerna till Tyskland och tolkade i det sammanhanget begreppet ”svensk neutralitetspolitik”. Enligt Schnurres samtalsreferat förklarade Günther:

Sverige hade visserligen deklarerat en sträng neutralitet åt alla väderstreck. Men innerst inne och i enlighet med den historiska traditionen stod Sverige vid Tysklands sida. I den speciella maktkonstellation som för närvarande rådde skulle ett svensk deltagande i kriget visserligen inte komma på fråga. Men om denna konstellation i framtiden förändras kan det bli nödvändigt för Sverige att delta i kampen. I en sådan situation skulle Sverige – till skillnad från Norge – veta att dess plats var vid Tysklands sida.

Vad menade Günther med en annan ”framtida konstellation”? När det gällde den rådande stormaktskonstellationen – de fascistiska axelmakterna Tyskland-Italien mot västalliansen Frankrike-Storbritannien – så hade Sverige valt den ”väpnade neutraliteten”, syftande till ett försvar av malmexporten till Tyskland. I vilken framtida konstellation skulle Sverige enligt Günther kunna ”delta i kampen … vid Tysklands sida”? Det var det antibolsjevikiska korståget, det krig som skulle skapa förutsättningen för den efterlängtade europeiska nyordningen, som Günther kunde tänka sig att Sverige skulle kunna delta ”vid Tysklands sida”.

Sammanfattningsvis kan sägas att det av såväl dåtida aktörer som av det senare historiepolitiska narrativet anförda tyska ”vapenhotet” som ursäkt för svenska eftergifter saknade realpolitisk grund, men bakom det propagerade hotet låg bestämda intressen hos de dåtida hegemoniska krafterna i Sverige.

Det fanns valmöjligheter – trots allt

I min förra bok Svenska fotspår på vägen till Förintelsen visar jag att det sedan mitten av 1930-talet hade skapats ett ömsesidigt svensk-tyskt ekonomiskt beroendeförhållande: krigsviktig export av järnmalm och kullager till Tysklands militära maskineri och import därifrån av de försörjningspolitiskt vitala energikällorna kol och koks. Sveriges ekonomiska beroende av tyska leveranser kan också förstås som en tvingande nödvändighet av strategiskt samarbete med Nazityskland – tills dess tyskarnas militära framgångar stoppades och vägarna västerut åter kunde öppnas. Ur maktpolitiskt perspektiv utgjorde detta beroende grundvalen eller den materiella basen för nyordningsanhängarnas samhälleliga hegemoni i det svenska samhälle och för deras strategiska strävanden, samtidigt som det utgjorde en besvärlig politisk begränsning för alla antifascistiska krafter. 

Men detta betyder ingalunda att det inte fanns något politiskt spelrum inom de givna ramarna. För Tysklands del var det allt dominerande intresset att få den krigsviktiga järnmalmen från Sverige. Som statssekretären Ernst von Weizsäcker visste var en tillmötesgående inställning hos viktiga samhälleliga grupper i Sverige förutsättning för att kunna få malmen. Likaså visste hans kollega i Stockholm, Erik Boheman, att ett tyskt anfall mot Sverige – med tanke på Tysklands behov av malmimporten – skulle vara alltigenom kontraproduktivt. Kortfattat eller i det stora hela gällde för de svensk-tyska relationerna: Utan malm inget kol, utan kol ingen malm! Betraktat på detta sätt rådde en viss pattsituation. I det stora hela, som sagt.

Vad hade hänt om den svenska regeringen vägrat att gå med på några trupptransporter på svenska järnvägar till Norge eller året därpå via Finland till den tyska fronten i norra Sovjet? Vad skulle Tyskland kunnat ha gjort i den situationen?

Som jag visat saknade ett tyskt vapenhot realpolitisk grund. Även handelspolitisk utpressning på grund av svenskt försörjningspolitiskt beroende av tyska leveranser var – minst sagt – ett tveeggat svärd, som följande telegram från tyska beskickningen i Stockholm från september 1941 antyder:

Möjligheter att sätta tumskruvar på Sverige skulle kunna tänkas beträffande viktiga varor för den svenska ekonomin […]. Men vi skulle därigenom slå sönder den tysk-svenska handel som vi är starkare beroende av än svenskarna. Jag skulle därför avråda att använda sig av denna möjlighet, eftersom vi därmed skulle motarbeta det redan i stor utsträckning förverkligade målet att göra Sverige till tysk rustkammare.

Det enda faktiska vapnet som bet på de hegemoniska svenska aktörerna, dvs på nyordningsanhängarna, var hotet att stryka Sverige från listan över de gynnade staterna i det framtida ”nyordnade Europa”. Det var detta de fruktade och det var därför de använde ”vapenhotet” söderifrån som inrikespolitiskt vapen för att skrämma de ovilliga i regering, riksdag och i den allmänna opinionen till att steg för steg gå med på alla ”anpassningar” och ”eftergifter”.

Sensmoralen. Vilka konsekvenser kan vi dra, om vi ersätter den här behandlade myten om ”hotet söderifrån” med vår tids myt om ”Ryssen kommer!”? Om vi vill hålla vägen öppen för en progressiv utveckling för vårt samhälle, dvs. om vi vill förhindra att merparten av våra samhälleliga resurser går till alltmer sofistikerade krigsinstrument, då måste det militaristisk-revanschistiska vrålet om ”Ryssen kommer!” bekämpas – med argument och fakta och med övertygelse. För en öppen framtids skull: Myten får inte förbli oemotsagd!

Beträffande Vänsterpartiet borde det allra viktigaste vara att omedelbart stoppa den inslagna vägen till att vilja tillhöra något som uppfattas som ”nationell gemenskap”. Det hoppas man kunna uppnå genom att bli erkänt som en ”tillförlitlig” parlamentarisk kraft av den socialdemokratiska ledningen. För en sådan omvändning krävs att partiet lämnar ovan nämnda mainstreamnarrativ (”ryssen kommer!”) och formulerar en egen, faktabaserad motberättelse. Det är detta som kan betecknas som att ta ansvar för samhället: Förnuftet, vårt kollektiva förnuft måste vakna – eftersom: ”Förnuftets sömn producerar monster”!