Med slagordet “Blocchiamo Tutto – vi blockerar allt för Gaza” lamslogs Italien måndagen den 22 september. En ”diplomatisk tsunami” beskrev Anders Persson, docent och forskare vid Linnéuniversitetet, för TT. Hundratusentals arbetare, studenter och ungdomar gick samman i en landsomfattande generalstrejk mot folkmordet i Gaza och mot den italienska regeringens medlöperi med Israel.
Kommentar|Alex Fuentes
På uppmaning av Unione Sindacale di Base (Gräsrotsfackförening), Unione Sindacale di Base (Basunion), Confederazione Unitaria di Base (Basenhetsförbund), Associazione Diritti Lavoratori Cobas (Föreningen för arbetstarnas rättigheter Cobas) och Sindacato Generale di Base (Allmänna basunionen), deltog omkring en halv miljon människor i 65 städer i en generalstrejk den 22 september i olika städer i Italien. Dessa fackförbund är stridbara, självständiga fackförbund som organiserar sig mer direkt från arbetsplatserna och har ofta spelat en framträdande roll i radikala strejker och politiska mobiliseringar, som nu under generalstrejken mot kriget i Gaza.
Den 22 september berörde strejken strategiska sektorer; hamnar blockerades, järnvägslinjer stängdes, fabriker, skolor och universitet tömdes. 90 procent av kollektivtrafiken stod stilla, liksom hälften av tågtrafiken. I Milano möttes demonstranter av kravallpolis när de försökte blockera centralstationen varför demonstranter byggde barrikader mot kravallpolisens attacker. Barrikader byggdes av sopkärl och cyklar, och vattenkanoner användes mot polisen. I Genua marscherade 20 000 under banderollen “Stoppa vapenhandeln i hamnarna”. I Turin samlade demonstrationerna över 10 000 deltagare vilka satte eld på bilder av premiärminister Giorgia Meloni, som leder det högernationalistiska partiet Fratelli d’Italia (Italiens bröder) och Benjamin Netanyahu. I takt med låten ”Bella Ciao” tände demonstranterna rökbomber under applåder och ramsor. Framför den tidigare Microtecnica-fabriken klättrade några demonstranter upp på en provisorisk scen och förklarade: ”Vi blockerar hamnar och stationer i solidaritet med Palestina, flottiljen och mot Meloni-regeringen, som aldrig har ifrågasatt de ekonomiska avtalen med Israel.” I Rom samlades över 30 000 i en demonstration som fyllde gatorna från centralstationen till Porta Maggiore.
Generalstrejken är inte en isolerad protest utan kulmen på en process av radikalisering. Redan tidigare hade hamnarbetare i Genua hotat med total arbetsnedläggelse om Israel angrep den internationella hjälpflottiljen Global Sumud, som nu närmar sig Gaza för att bryta den illegala blockaden. Även studentrörelsen har svarat med universitetsockupationer, bland annat i Rom, där slagorden “Palestina libre” ekade i de ockuperade fakulteterna.
Strejken inträffar i ett ögonblick då Israel alltmer isoleras på den diplomatiska scenen. Netanyahus fixering vid att förvandla Israel till ett ”super-Sparta” (militär stormakt i antikens Grekland) förebådar en framtid av isolering genom folkmord. Bara under två dagar i september har tio länder, däribland Frankrike, Storbritannien och Kanada, erkänt Palestina som stat. För Jean-Luc Mélenchon, grundare av vänsterrörelsen La France insoumise (Det okuvliga Frankrike) är saken klar: ”Det palestinska fallet är framför allt ett brott, men det är också ett misslyckande under en hel era.” Det är sant, Mélenchon har rätt, men vi står fortfarande inför en historisk förändring: nu står över 155 av FN:s 193 medlemsländer bakom erkännandet. Även om dessa beslut är symboliska och långt ifrån tillräckliga, markerar de en tydlig spricka i Israels allianser eller en internationell isolering av Israel.
Netanyahu hotar nu med att fullfölja den etniska rensningen – att riva Gaza till grunden och utvidga kolonisereringen av Västbanken. Det visar att folkmordet inte stoppas av resolutioner och diplomatiska deklarationer. Bara genom masskamp och direkt aktion – som i Italien, i Madrid där hundratusentals stoppade en sporttävling där Israel skulle delta, och genom flottiljen på väg mot Gaza – kan pressen bli verklig.
Från ord till handling. Effekten av generalstrejken är mycket tydligare och mer direkt än de hundratals uttalanden och pressmeddelanden från regeringar som, samtidigt som de delvis fördömer den israeliska regeringens politik, fortsätter att ge den ekonomiskt, militärt och politiskt stöd. Det är också ett uttryck för en arbetarradikalisering av de aktioner som genomförts i vissa hamnar, såsom de i Italien, Grekland och Marocko, vilket utvidgar aktionen till andra områden och blir ett exempel för den palestinska solidaritetsrörelsen i andra länder. Generalstrejken i Italien är ett exempel av historisk betydelse. Den visar att solidaritet med Palestina inte kan reduceras till ord, banderoller och uttalanden, utan måste innebära konkret handling: att blockera hamnar där vapen skeppas, att stoppa transporterna, att lamslå ekonomin som föder kriget. Det är detta internationell solidaritet betyder. Arbetare, studenter och ungdomar i Italien har visat att folkmordet kan och måste mötas med klasskamp, blockader och strejker.
Hjälpflottiljen som seglar mot Gaza står inför den sista etappen av sin resa och Israel skärper tonen mot flottiljens aktivister. Netanyahus regering hävdar t ex att det humanitära uppdraget, som förväntas anlända till Gazaremsan om en vecka, är ett ”jihadistiskt” initiativ och ”organiserat av Hamas”. När flottiljens 300 internationalister, därav 13 svenska medborgare, nu närmar sig Gaza, under hot om israeliska angrepp, väcks frågan om nästa steg. Det är alla progressiva människors uppgift att fördjupa mobiliseringen. Världens arbetare och förtryckta folk måste resa sig, precis som i Italien som visar vägen, mot de egna regeringar som är medskyldiga till folkmordet. För många blev strejken i Italien en påminnelse om att internationell solidaritet kan omsättas i handling och att trycket mot regeringar och företag som samarbetar med Israel kan bli reellt.
Det italienska ropet ekar över världen: Blocchiamo Tutto – Blockera allt för Palestina!