▶ Understödet till arbetslösa reduceras rejält
▶ Många kommer hamna i ekonomisk kris
▶ Totalt kontraproduktiv politik
Ledare|Vecka 40
Från 1 oktober träder den nya lagen om arbetslöshetsförsäkring i kraft, vilken framför allt försämrar villkoren rejält för alla som får beslut om ersättning från detta datum. De som redan är arbetslösa får dock fortfarande ersättning enligt det gamla systemet under de första 300 dagarna, även det magert men ändå ingen försämring.
Det var redan på en presskonferens i februari förra året som Tidölaget aviserade de förändringar som nu blir verklighet. Vi kan se en förbättring i den nya lagen genom att taket höjs något för hur mycket du får tjäna och ändå uppbära 80 procent i ersättning – till en månadsinkomst på 34 000 kronor under de första 100 dagarna – men annars går allt åt rakt motsatt håll.
Idag uppbär man 80 procent under arbetslöshetens första 200 dagar, men nu sänks det ner till 70 procent redan efter 100 dagar. Idag gäller 70 procent från dag 200 till 300 men Tidökonstellationen drar ner det till 65 procent.
Allra värst slår dock försämringarna mot de långtidsarbetslösa som idag uppbär aktivitetsstöd, en kategori man inkluderas i efter 300 dagar utan arbete och vars ersättningsnivå ligger på 65 procent. Tidöpartierna vill låta gränsen ligga kvar på denna nivå, men att den senare dras ner med fem procentenheter var 100:e dag – med ett slutligt golv på 365 kronor efter skatt i ersättning för varje ordinarie arbetsdag. De som redan har aktivitetsstöd utsätts också för denna försämring efter 100 ersättningsdagar från och med 1 oktober.
Idag finns det arbetslösa som per månad lyfter netto endast drygt 9 000 kronor i stöd, men nere på 365 kronor/dag skulle det innebära en markant försämring med inte ens 8 000 kronor i månaden att röra sig med. Men hur kan man – med en hyra på kanske 5-6 000 kronor – leva på det? Den faktiska sanningen är att fler arbetslösa tvingas ansöka om försörjningsstöd, kostnader vältras över på kommunerna och en än större börda läggs på den redan underbemannade och överbelastade socialtjänsten. Dessutom pressas människor, som redan lever under ytterst små omständigheter, ännu mer – med allt vad det innebär av personligt lidande och risken att drabbas av psykisk ohälsa. Men på förra årets presskonferens slog dåvarande arbetsmarknadsministern, Johan Persson (L), klämkäckt fast att ”nu stärker vi arbetslinjen. A-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under lång tid”.
Tidöpartiernas attack mot de långtidsarbetslösa är rent inhuman och inget annat än en klappjakt på Sveriges fattiga – med andemeningen att vissa människor minsann inte ska ha rätt att förgylla sin tillvaro med någon som helst guldkant. Vi ska dock ha i minne att det inte behöver vara på det sättet, vilket det inte heller alltid varit i Sverige; fram till 1 juli 1993 låg de arbetslösas ersättningsnivå på 90 procent i hela 300 dagar – och för den som fyllt 50 år till och med under 450 dagar! Det generösa understödet var inte heller något som drev upp arbetslösheten. Tvärtom var den under flera decennier inte ens en tredjedel så hög som den är idag.
Det är också väsentligt att förstå att denna högerpolitik grundar sig i ett reellt klassintresse. Mot bakgrund av att arbetarklassens enda möjlighet att hävda sig mot kapitalägarna är att – gemensamt och enskilt – vägra att arbeta under vilka villkor som helst. För att kunna göra detta krävs två saker: en strejkkassa och en arbetslöshetskassa. Strejkkassan är fundamentet för den fackliga organiseringen och det som ger kollektivet möjligheten att strejka för att få igenom sina krav. A-kassan lägger ett golv för den enskildes lön och arbetsvillkor, en sista livlina för att kunna säga nej till arbeten med oskäliga löner och arbetsvillkor. Högerns så kallade ”arbetslinje” har aldrig handlat om att minska arbetslösheten, utan om att använda arbetslösheten för att försämra för alla som arbetar. En viktig del av detta är försämringar av A-kassan.
För att faktiskt få ner arbetslösheten är också Tidölagets politik – med försämrade villkor för de arbetssökande och sänkta skatter som främsta ingredienser – totalt kontraproduktiv. Vi skulle idag behöva så många fler händer för att laga och utveckla välfärden. Tänk också på alla resurser som borde läggas på att få till stånd en verklig grön klimatomställning. Dessutom är det hög tid att äntligen genomföra en rejäl arbetstidsförkortning. En radikalt ändrad politik skulle öppna upp för möjligheten att drastiskt reducera arbetslösheten!