Under paroller som Sjukhus – inte fotbollsarenor och Frihet, värdighet och social rättvisa samlades för tionde dagen i rad protesterande gudomar i Maroccos huvudstad Rabat. Det är de största protesterna i landet sedan den Arabiska våren 2011, en ny rörelse som liksom i Nepal och Madagaskar, bärs upp av den sk Generation Z, unga som vuxit upp efter millennieskiftet. Natt efter natt har de intagit gatorna, organiserade via nätet, bland annat av ett anonymt kollektiv som kallar sig GenZ 212. Den utlösande faktorn var att åtta kvinnor dog på ett sjukhus i Agadir efter att de genomgått kejsarsnitt, en följd av årtionden av privatiseringar och utplundring av den offentliga sektorn. Protesterna kräver reformer av sjukvård och utbildning, ett slut på korruptionen och den ökande ojämlikheten och ställer krav på att premiärminister miljardären Aziz Akhannouchs ska avgå. Regeringen har mött ungdomarna brutalt, hundratals har gripits och skadats och i en förort till Agadir sköts tre av de protesterande till döds.
Internationalen publicerar här en rapport från en av dem som deltar i rörelsen översatt från International Viewpoint.
Utrikes | Marwan, International Viewpoint
Ungdomsrörelsen fortsätter att försvara sina huvudsakliga krav på ett anständigt hälso- och utbildningssystem, värdighet, frihet, social rättvisa, rätt till arbete och mot korruption. Ungdomarna visade prov på en anmärkningsvärd motståndskraft under tre dagar i rad, den 27, 28 och 29 september 2025, trots förtryck och arresteringar som drabbade hundratals människor i olika städer. Staten förbereder sig nu för att ställa många av dem inför rätta.
Denna rörelse har visat på en dramatisk kontrast: å ena sidan Marocko ”för dem där uppe”, det vill säga de styrande klasserna och deras närmaste, de kapitalistiska familjer som är kända i vårt land. Detta Marocko rusar fram som ett höghastighetståg för att lägga beslag på mark, havs-, vatten- och mineralrikedomar och berika sig genom kolossala investeringar i så kallade strategiska projekt, särskilt de som är kopplade till förberedelserna inför fotbolls-VM. Och sedan Marocko ”för dem där nere”: de folkliga klasserna som lever i fattigdom, osäkerhet och arbetslöshet och som drabbas av försämrade offentliga tjänster och stigande priser. Det är vad ungdomarna uttryckte på gatorna med sin talande slogan: ”Vi vill inte ha VM, hälsan först”.
Dessa ungdomsdemonstrationer och den brutala repression som åtföljde dem, rapporterades av många regionala och internationella kanaler och plattformar. Men de officiella medierna och pressen ignorerade dem helt. Detta visar det budskap som de styrande klasserna förmedlar: utvecklingen av det ”nya Marocko”, som hyllas av Världsbanken och Internationella valutafonden, fortsätter framåt och kommer inte att stoppas av demonstrationer från några ungdomar som vill destabilisera landet och störa feststämningen kring våra framgångar.
GenZ212- demonstration i Rabat.
Foto: Mounir Neddi – Wikimedia Commons
Det är inte förvånande att våra ledare och deras instrument, medier och repressiva organ, beter sig så här. De är i händerna på denna minoritet av lokala och utländska kapitalister och bara kommer att ge folket det minimum som krävs för att undvika en social explosion, i utbyte mot ett systematiskt undertryckande av de grundläggande friheterna, framför allt yttrande- och demonstrationsfriheten.
Det som väcker uppmärksamhet är tystnaden från ledarna för de stora fackföreningarna i Marocko, såsom UMT och CDT, som inte ens har publicerat något uttalande där de fördömer förtrycket mot ungdomarna. Tvärtom visar de senaste nyheterna som publicerats på UMT:s Facebook-sida att generalsekreteraren och medlemmarna i det nationella presidiet tog emot en delegation från Internationella valutafonden på fackförbundets huvudkontor i Casablanca den 23 september 2025. Det marockanska folket vet mycket väl att denna finansiella institution, precis som dess tvillingorganisation Världsbanken, driver på nedskärningar inom hälso- och utbildningsområdet till förmån för den privata sektorn, avskaffandet av kompensationsfonden, press på lönerna genom att upprätthålla en löjligt låg minimilön, förstöra pensionssystemen, utvidga flexibiliteten och svartarbetet, samt begränsa strejkrätten genom tillämpning av strejklagen och upprätthållandet av artikel 288 i strafflagen (som fördömer ”hindrande av arbetsfriheten”).
Istället för att vägra att ta emot denna institution, som är kriminell mot det marockanska folket och som har fördömts av sociala rörelser (särskilt vid ett världstoppmöte mot dess årliga möten i Marrakech i oktober 2023), höll fackföreningens ledning ett möte med den, vilket gav den legitimitet för sin politik, samma politik som ungdomarna idag motsätter sig på gatorna. Vi konstaterar att också att lärarfacket SNE-Sup inte ens nämnde ungdomsrörelse eller repressionen mot den, när de nyligen meddelade att de skulle gå ut i en tre dagars nationell varningsstrejk mot ett lagförslag om den högre utbildningen.
Dessa ledare fortsätter att följa sin vanliga strategi, som består i att neutralisera arbetarklassen i alla folkliga rörelser, precis som de gjorde under rörelsen i februari, i Rif, Jerada och på andra håll. I dag ser vi återigen hur de distanserar sig från ungdomsrörelsen, som om försämringen av de offentliga hälso- och utbildningstjänsterna inte berörde arbetarna.
Däremot har det nationella lärarfacket FNE och dess ungdomsförbund stött ungdomsrörelsens krav och fördömt förtrycket. Men dess uppmaning att organisera en central demonstration framför utbildningsministeriets huvudkontor i Rabat, samtidigt med en marsch till stöd för Palestina, kopplade inte samman kampen för utbildning med ungdomsrörelsen och lyfte inte fram behovet av att förena den fackliga kampen med de ungdomar som demonstrerar på gatorna.
Ungdomsrörelsen insisterar på behovet av att förena alla arbetargrupper i fackföreningar och samordningsorgan, vare sig det gäller utbildning, hälsa eller andra offentliga sektorer, liksom i den privata sektorn, för att effektivt och konkret engagera sig tillsammans med den nya generationen i kampen för utbildning, hälsa och värdighet, och mot förtryck och tyranni.
Det finns bara ett sätt att besegra den strategi som den härskande klassen och de medskyldiga fackliga ledarna tillämpar, som syftar till att distansera arbetarklassen från ungdomarnas kamp på gatorna, trots att de försvarar samma krav som arbetarna: att koppla samman ungdomsrörelsen med arbetarklassens kamp och förena krafterna för att genomföra en generalstrejk som lamslår produktionen och vinner segrar över de styrande klasserna.
Foto: Mounir Neddi, Wikimedia Commons