På måndag inleds årets stora FN-möte om klimatet, COP30, i Brasilien. Mötet har föregåtts av en rad nya larmrapporter om den accelererande klimatkrisen, men de har inte givit några avtryck i de uppdaterade åtaganden om utsläppsminskningar som länderna har lämnat in. Nästan enda trösten är att USA inte skickar dit någon delegation för att sabotera.
Kommentar|Göran Eklöf, Foto: UN Climate Change Kiara Worth
Som Internationalen har berättat så ökade halterna av koldioxid i atmosfären 2024 snabbare än något tidigare år, och världens livsviktiga korallrev tycks ha nått en brytpunkt där de hotar att helt utplånas om värmeökningen inte snabbt kan vändas.
Orkanen Melissa, som i förra veckan slog rekord i styrka när den drog in över Jamaica, är bara ett av många tecken i tiden. Forskare efterlyser nu en ny kategori 6 att läggas till den femgradiga Saffir-Simpsonskalan för orkaners intensitet.
World Resources Institute (WRI) har identifierat 45 indikatorer som måste nås för att kunna hålla den globala temperaturökningen under målet på högst 1,5 grader. Deras senaste rapport i oktober är nedslående: inte för en enda av de 45 indikatorerna är utvecklingen ”on track”. Endast sex av indikatorerna bedöms ”bara” vara ”off track” (bland annat försäljningen av elbilar, som dock var ”on track” i WRI:s förra rapport), medan 24 är ”well off track”.
Och för fem indikatorer pekar utvecklingen i helt fel riktning. Exempelvis har subventioner för fossila bränslen tredubblats sedan Parisavtalet – från ca 500 miljarder dollar till 1,5 biljoner om året 2022. Subventionerna har bidragit till att olje- och gasbolagen med huvudkontor i världens rika länder har kammat hem över 1,3 biljoner dollar i vinst sedan 2015, vilket är nästan 5 gånger mer än de 280 miljarder som samma länder tillhandahöll i klimatfinansiering under de tio år som gått.
Med två veckor kvar till COP30 släppte sedan klimatkonventionens sekretariat en analys av de åtaganden (NDCs på konventionens språk) som ett 60-tal länder hade presenterat. Två tredjedelar av länderna, däribland EU, hade då ännu inte lämnat in sina NDCs. De som har kommit in pekar mot en minskning av utsläppen med ca 17 procent under de 15 åren mellan 2019 och 2035. Det är helt klart otillräckligt om målet är att nå ”netto noll” bara 15 år senare. FN:s utvecklingsprogram UNDP släppte nu på tisdagen sin Emissions Gap Report, med rubriken ”Off target”. Rapporten visar att de nuvarande åtagandena pekar mot en katastrofal temperaturökning på 2,3 till 2,5 grader.
Att länderna bara berättar (om ens det) för klimatkonventionen hur mycket eller lite de är villiga att minska sina utsläpp visar på den stora svagheten i Parisavtalet. Innan dess, i Kyotoprotokollet som trädde i kraft 2005, förhandlade världens rika länder och kom gemensamt fram till en överenskommelse om hur respektive land skulle minska utsläppen. Nivån var visserligen otillräcklig, men processen byggde på ett gemensamt ansvar. Det var också ett konkret uttryck för konventionens princip att ansvaret inte bara var gemensamt, men också olika. De rika länderna skulle gå före, inklusive för att skapa utrymme för fattiga länder att kunna utvecklas även om det på kort sikt skulle leda till att deras utsläpp ökade.
Nu gäller bara frivilliga åtaganden, lika för alla stater. Och visst, för vissa länder har förutsättningarna ändrats radikalt på några decennier. Det gäller inte minst Kina, som det ständigt pekas fingrar mot i debatten.
Men även om Kina har ökat sina koldioxidutsläpp från energi och industri med knappt 20 procent sedan Parisavtalet skrevs på 2015, så är deras utsläpp per capita fortfarande bara ungefär 60 procent av utsläppen i länder som Australien, Canada och USA. Ser man till de konsumtionsbaserade utsläppen är USA:s mer än dubbelt så stora som Kinas. Men nu har även Kina presenterat en plan för att minska sina utsläpp fram till 2035.
Just Australien, Kanada och USA, samt Norge, har dessutom tillsammans ökat sin utvinning av olja och fossilgas med nästan 40% på de tio åren sedan Parisavtalet skrevs på. I resten av världen har utvinningen samtidigt minskat något, visar en analys från OilChange International.
En ny rapport från Stockholm Environment Institute visar att samma länder, med undantag för Norge, också planerar för att ytterligare öka sin utvinning av fossila bränslen fram till 2030. Kina, däremot, kommer att på totalen minska sin. Landet svarade samtidigt för över 60 procent av alla nya solenergianläggningar i världen 2024, och över 70 procent av alla vindkraftverk. Mer än hälften av världens solkraft produceras nu i Kina.
För EU:s del har beslutet om åtaganden för 2035 under klimatkonventionen, och även om EU:s egna mål för 2040, dröjt. Flera ledande länder har, ivrigt påhejade av högerkrafter, velat dra i nödbromsen och urvattna det förslag som har legat på bordet. Det handlar om att införa en rad undantag, och även ökade möjligheter att använda kolkrediter från investeringar i länder utanför EU istället för åtgärder på hemmaplan.
Sverige har, tillsammans med Finland, lobbat hårt för minskade krav på kolinlagning i skog och mark, i takt med att skogsavverkningen i Sverige ökar samtidigt som de nordiska skogarnas förmåga att suga upp koldioxid försvagas. Signaler från EU-kommissionen pekar på att kraven kommer att sänkas, i direkt strid med vad som behövs.
I början av denna vecka inledde EU:s miljöministrar ett tredje försök att komma överens – efter att både de själva och regeringscheferna tidigare hade misslyckats. Efter ett helt dygn av förhandlingar och nattmanglingar enades man till sist om ett mål för minskningar till 2040. Överenskommelsen är dock betydligt svagare än vad rubriken om 90 procent antyder, säger Sven Harmeling, klimatchef på Climate Action Network (CAN) Europe i en kommentar:
— Genom att ge efter för påtryckningar från medlemsstater som motarbetar har ministrarna på ett farligt sätt öppnat dörren för upp till 5 procent utländska koldioxidkrediter. Den här ambitionsnivån lever inte upp till EU:s ansvar och förmåga att på allvar ta itu med klimatkrisen.