”Om du önskar fred, rusta för krig,” den romerske författaren Vegetius’ ord för 1600 år sedan, har blivit ett favoritcitat för dagens militära upprustningsvänner, från krigsindustrin till Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Och innebörden återupprepas närmast sömngångaraktigt av hög som låg, höger som vänster.
Kommentar | Håkan Blomqvist
Det avskräckande exemplet som åberopas om man inte följer Vegetius’ råd är den brittiske premiärministern Neville Chamberlains s k appeasment politik – eftergiftspolitiken, gentemot Hitler på 1930-talet. Om bara Storbritannien och Frankrike stått rustade till tänderna och satt hårt mot hårt skulle vi ha sluppit nazismen och det andra världskriget, är tankegången.
Myten bygger på att andra världskriget inleddes 1939 efter Hitlers fem år vid makten. Men som seriösa historiker brukar understryka inleddes det andra världskriget egentligen inte alls då, utan med det första världskriget, som startade tjugofem år tidigare. Arno J. Mayer kallar de båda krigen ”det trettioåriga kriget” från 1914 till 1945, med en paus däremellan. I grunden stod samma geopolitiska motsättningar och intressen på spel 1914 som 1939: Den tyska imperialismens strävan 1914 efter kolonier och expansion i Afrika, Asien, Baltikum, Ukraina och Ryssland liksom återerövring av delar av Frankrike (Alsace och Lorraine) var ungefär densamma som 1939. Det brittiska imperiets kamp om världshaven för att upprätthålla sitt globala kolonialvälde var densamma som 1930-talets liksom fransmännens koloniala ekonomiska och militära intressen i Afrika och Sydostasien.
Hade någon kommit dragandes med Vegetius låt oss säga 1916 när tusentals män stupade varje timme vid Sommes och Verdun hade blodröken dränkt varenda stavelse i löpgravarna. Innan 1914 hörde förstås Vegetius’ ord till mantrat för varenda språkkunnig krigsivrare på planeten – när befolkningarna skulle förberedas på det ännu ogripbara.
”Om du önskar fred, rusta för krig”, var måttot för världshistoriens dittills mest omfattande militära upprustningar till lands och till sjöss. Med industrialismens modernaste teknologi byggdes armador av pansarskepp för att inte tala om artilleri, kulsprutor, minor, tiotusentals mil taggtråd, betongfort och efterhand flygvapen och stridsvagnar samt all den utrustning som 75 miljoner mobiliserade män behövde för att försöka döda varandra vid fronterna.
Skärmyttslingar kring koloniala och statliga intressen hade då och då, sedan kapprustningarnas början på 1890-talet, tyckts på väg att utlösa storkriget men genom förhandlingar och kompromisser skjutit upp den dag då rustningarna för fred slutligen släppte lös kriget. I augusti 1914 sprängde rustningarna fredsskalet och inledde den första fasen av 1900-talets ”trettioåriga krig”. Tysklands, Österrike-Ungerns och Italiens nederlag, medförde under 1920-talet en kort paus av relativ fred medan fascistiska rörelser grävde sig fram ur samhällsruinerna för att utkräva hämnd och revansch inför världskrigets andra kapitel i slutet av 1930-talet – ett globalt krig med över 70 miljoner döda till de 20 miljonerna från den första akten.
Att både Frankrike och Storbritannien inför det andra kapitlet var betydligt starkare militärt rustat än Tyskland förhindrade inget nytt krigsutbrott.
De reella lärdomarna bakom Vegetius’ ord ”Om du önskar fred, rusta för krig”, handlar om den retoriska maskeringen av vår historias mest förödande krigskatastrof med hundra miljoner döda, hela befolkningars, nationers och kulturers utradering, pulvriseringen av tiotusentals städer och samhällen – liksom av insikter om betydelsen av fred för mänsklighetens överlevnad.
Något att fundera på när hans gamla ord tjatas vidare av vår tids aningslösa – eller kallhamrade – imitatörer.
Läs också debattartikeln av Göran Greider, Dror Feiler och Torbjörn Tännsjö:
https://www.dn.se/debatt/kriget-och-freden-och-allt-vi-glomde-daremellan
Och välkommen på Internationalens samtal ” Vad hände med den socialistiska antimilitarismen?” på SocForum 29/11, ABF, kl 13.10-13.50. Samtalet kommer även att filmas och finnas tillgängligt på våra sociala medier.
SocForum: Vad hände med den socialistiska antimilitarismen? – ABF Stockholm