”Du är fet, kamrat”, skaldade Ture Nerman om en S-ledare som steg upp ur ledet till toppen. Och problemet kvarstår för arbetarrörelsen. Vad händer när politiker och tjänstemän får mer gemensamt med de högre samhällsklassernas livsstil och börjar glömma var de kom ifrån och vilka som röstat fram dem?
Håkan Blomqvist ger en historisk tillbakablick.
Kommentar|Håkan Blomqvist
Partiledarnas lönenivåer presenterades i veckan med Ulf Kristerssons 204 000 kr per månad i toppen och Vänsterpartiets Nooshi Dadgostars 78 500 i botten – minus de 13 000 hon betalar i skatt till det egna artiet. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti med partiskatt på alla arvoderade förtroendeuppdrag. Denna gäller både i riksdag, regioner och kommuner så att ledamöterna behåller 36 270 kronor per månad efter skatt. Meningen är att uppdragen inte ska locka karriärister samt att de förtroendevalda inte ska leva på helt andra ekonomiska nivåer än dem de företräder.
Regeln är förankrad i radikala traditioner inom arbetarrörelsen som kan sökas långt tillbaka i historien. Under den franska så kallade Pariskommunen 1871, då Paris arbetare erövrade och höll makten i sjuttiotvå dagar skulle kommunens ledamöter inte tjäna mer än kvalificerade arbetare. Dyra ceremoniel och olika privilegier skulle avskaffas, kommunen skulle ligga i Parisproletariatets händer och företrädarna vara befolkningens likar. Inte bara av besparingsskäl, utan också för att dela dess villkor och erfarenheter. Kommunarderna behövde inte studera Karl Marx’ ord om att ”människans medvetande bestäms av hennes samhälleliga vara”. Det räckte med vardagsinsikten om hur människor som klättrade socialt och ekonomiskt kunde förlora kontakten med sitt ursprung och sina forna medmänniskornas levnadsvillkor.
Pariskommunens företrädare 1871 skulle inte ha privilegier gentemot sina väljare. Ett ideal som återkommande vållat slitningar i de arbetarrörelser som följde.
Hanteringen av villkoren för den framväxande arbetarrörelsens förtroendevalda och funktionärer återkom ständigt som konflikt inom den unga rörelsen kring förra sekelskiftet. Å ena sidan kunde växande fackföreningar och politiska arbetarpartier inte klara sig utan valda ombud, funktionärer, journalister i arbetarpressen och andra som skötte organisationerna. Å den andra tenderade dessa att snart leva på andra villkor än dem de företrädde. Det gällde inte bara ekonomiskt, utan även socialt och kulturellt. För en arbetare med minst tio timmars tung arbetsdag, sex dagar i veckan, var steget in i en tidningsredaktion eller som funktionär eller politisk ledamot, stort. Inte med nödvändighet i form av guld och gröna skogar – som i Ture Nermans gamla dikt till en S-ledare som steg upp ur ledet till toppen: ”Du är fet, kamrat”. Livet som agitator, förtroendeperson och ledare på olika nivåer kunde vara oerhört krävande och även riskfyllt följt av svartlistning, åtal och även fängelse.
Men befrielsen från det tidigare vardagsslitet och miljön och till att ”bli någon” kunde i sig betyda mycket. Lägg därtill utvecklingen av materiella privilegier i form av, efterhand, högre inkomster, bättre arbetstider och arbetsmiljöer – samt umgänge med andra, mer utbildade och kanske kulturella kretsar…
Sociologen Robert Michels döpte på 1920-talet tendensen till centralisering och hierarkisering, rangordning, inom den arbetarrörelse han mött, fr a i den tyska socialdemokratin, till ”oligarkins järnlag”. Han menade att den byråkratiska centraliseringen av socialdemokratin och dåtidens arbetarrörelser var ofrånkomlig, helt enkelt för att det moderna samhället krävde det, vare sig det gällde fackliga förhandlingar eller politiska riksdagsuppgörelser. De flesta människor, menade han, i synnerhet i arbetarklassen hade dessutom fullt upp med livets vardagsbehov och ville – eller måste – lämna över det dagliga ledarskapet till andra. Därigenom och för att möta sina centraliserade motparter kom utvecklingen i riktning mot oligarkins fåvälde att prägla även de mest demokratiska organisationer. För att motivera den ofrånkomliga oligarkiska utvecklingen kom denna, menade Michels, att motiveras genom idealisering av ledarna i form av ledarkulter. Hans egen slutsats efter sina år i den tyska socialdemokratin och italienska syndikalismen var att ansluta sig till fascismen som, enligt honom själv, inte hycklade om saken utan hyllade ”järnlagen” som hade placerat Mussolini i spetsen…
Sociologen Robert Michels menade att ”oligarkins järnla
Inför dagens läge inom arbetarrörelsen och vänstern är det lätt att ta till sig Michels teori. Men gentemot den ödestro som präglade denna utvecklades ständigt motmetoder i arbetarrörelsen. De anarkistiska modellerna, förstås, med decentralisering, federationer, lokalt självbestämmande och ”platta” organisationer. Men de har genom historien med några undantag (i Europa i exempelvis Spanien) haft mycket svårt att hävda sig gentemot klassiskt organiserade fackföreningar och arbetarorganisationer.
Ernest Germain var pseudonym för den belgiske marxisten Ernest Mandel. Hans skrift om hur byråkratisering av arbetarrörelsen – och även arbetarstaten – kunde motverkas utgavs 1969 på svenska.
För undertecknads politiska generation kom därför en liten skrift av Ernest Germain i första numret av skriftserien Röda Häften 1969 att öppna ett fönster mot möjligare vägar. Germain var en pseudonym för den belgiske marxisten Ernest Mandel som under titelrubriken ”Om byråkratin. En analys av arbetarrörelsens ständigt hotande fara”, tog både Michels, stalinismens och anarkismens tjur vid hornen. Jovisst, en stark organisering och även där det krävdes centralisering var nödvändig för arbetarrörelsens kamp liksom i ett socialistiskt samhällsbygge. Men det måste vara fundamentalt demokratiskt och maximalt kontrollerat underifrån, i facket genom medlemsomröstningar om avtal, medlemsval och avsättbarhet av företrädare och funktionärer, ekonomiska och materiella villkor som löner, arbetstider och anställningsvillkor på samma nivåer som för medlemmarna. I politiken på motsvarande sätt – som motvikter till såväl ”järnhårda” som aningslösa oligarkilagar. Både framgångar och förluster i att söka hålla byråkratiseringsprocesser i schack ingår i paketet, men ingenting är förutbestämt utan avgörs av de mångas insikt i vad som står på spel i den egna organisationsvärlden
Dagens svenska organisationsliv på arbetarrörelsesidan har sedan länge givit efter för ”järnlagen” och styrs av ekonomiska eliter som nöjt skulle ha noterats av Michel – men samtidigt pockar på Ernest Germains motmedel.
Vänsterpartiets partiskatt och strävan att inte låta företrädarna segla iväg till eliternas salonger är viktig. Till Pariskommunens och Germains normer – yrkesskickliga arbetares villkor – är det ändå en bit, nedåt. Kvalificerade verkstadsarbetare, byggjobbare och sjuksköterskor ligger lönemässigt någonstans längs 30 000-skalan i något fall över, undersköterskor och hemtjänstarbetare en bit därunder, före skatt alltså. Så rent lönemässigt är riksdagslöner även inklusive partiskatt lite mer åt andra samhällsskikts nivåer. Och lokalt finns ett visst i tryck bland en del medlemmar för undantag på grund av personliga situationer medan tjänstepersoner lönekonkurrerar med övriga arbetsmarknaden.
Ändå är det kanske inte lönevillkoren eller andra materiella fördelar som idag mest inverkar på partiet som apparat. Snarare är det numera kommunikationsavdelningar och media. I Germains skrift talas en aning gåtfullt om ”de partiella erövringarnas dialektik”. På vardagssvenska: du vet vad du har, men inte vad du får. Partiets och fackföreningsrörelsens apparater (alltså förtroendevalda, funktionärer mfl) tenderar, menade han, att bli mer konservativa än medlemmarna. Inte nödvändigtvis ideologiskt men när det gäller aktivitet som kan äventyra organisationerna och deras ställning. Det handlar om dialektik, samspel, mellan att försvara uppnådda positioner och organisationer uppbyggda genom stor möda och oro inför att förlora dessa genom äventyrligheter. En slags konservativ ängslan eller självbevarelsedrift hör, menade Germain, till byråkratins karaktärsdrag både i rörelserna och i den sovjetstat han också diskuterade.
För dem som är beroende av apparaten för sin försörjning kan sådan ”ängslan” också bli till en social och politisk faktor, i synnerhet i tider av arbetslöshet och osäkerhet. Symbiosen mellan kommunikationsavdelningar och opinionsmätningar inför kommande valresultat, partistöd och arvoderade uppdrag kan vara ett kraftfullt incitament för politiska prioriteringar. Det räcker med att betrakta de parlamentariska partiernas olika ”utspel” för att förstå mekanismen. Detta sagt utan att förringa övertygelser och politisk vilja, bara peka på ett strukturellt villkor för den parlamentariska och klassiskt borgerliga demokratins nuvarande funktionssätt.
Att Vänsterpartiets ordförande hamnar nederst i partiledarnas löneliga – även om en bra bit över arbetarnormen – är alltså inte uttryck för svaghet utan en viss styrka som hämtat kraft ur hela arbetarrörelsehistoriens dragkamper för att hålla Michels ”järnlag” i schack. Frågan är om den kan hejdas även på andra områden.
Bilden: fd S-statsministern Göran Perssons herrgård ”Torp” i Sörmland.