Presidentvalet i Chile 16 november går nu vidare mot en ovanligt laddad andra omgång efter att vänsterkandidaten Jeannette Jara och ultrahögerns José Antonio Kast blivit de två som samlat flest röster i söndagens val. Valet präglas av stark polarisering, röstplikt och en mobiliserad extremhöger som försöker kapitalisera på social oro, medan vänsterns Jara går in i slutstriden med ett svagt men symboliskt viktigt försteg.
Kommentar|Alex Fuentes
Som vi nyligen skrev i Internationalen Återigen står Chile vid ett vägskäl – Internationalen pekade mycket på att presidentvalet den 16 november skulle resultera i en duell mellan vänstern och extremhögern. Det var också vad som skedde: vänsterns Jeannette Jara och ultrahögerns José Antonio Kast fick flest röster. Jara erhöll 26,8 procent av rösterna, medan Kast nådde 23,9 procent, en marginell skillnad som öppnar för en hård och djupt polariserad andra valomgång.
Den konservativa kandidaten Evelyn Matthei, som initialt betraktades som högerblockets starkaste kort, föll samman i ett närmast förödmjukande nederlag och stannade på 12,5 procent. Under valkvällen tackade Kast först och främst ”Gud”, medan hans anhängare skanderade slagord som ”Den som inte hoppar är kommunist” och ”Den enade högern kan inte besegras”, ord som tydligt visar vilken mobiliserande kraft antikommunismen fortfarande har i delar av den chilenska borgerligheten. Inför andra omgången den 14 december är det fullt möjligt att högern och extremhögern lyckas konsolidera ett majoritetsblock.
Den populistiske Franco Parisi och hans Partido de la Gente (Folkets parti), av många tidigare avskrivet, tog en oväntad tredjeplats med 19,7 procent. Hans väljare är politiskt svårfångade, präglade mer av missnöje än av ideologisk identitet. Parisi själv uttryckte det i sin nyliberala meritokratiretorik: ”Vi är ett parti som tror på medelklassen och meritokratin. Ideologier gör oss obekväma.” Det är talande för en tid då klasspolitiska motsättningar förkläs till individualistiska framgångsmyter och paradoxalt nog gör Parisi till den politiska sockerbiten, eftersom både vänstern och högern nu försöker komma åt hans svårfångade väljarbas. Parisi blir på så sätt den opålitliga tungan på vågen den 14 december.
Chile har sedan 2020 genomfört en intensiv rad av val – folkomröstningar, kommunalval, konstitutionsval och presidentval – utan avbrott. Valet nu i november präglades därför av tydlig valtrötthet. Nederlaget för den progressiva konstitutionsprocessen 2022, där vänsterns förslag till en ny grundlag föll i en folkomröstning, var inte bara resultatet av misstag inom vänstern utan framför allt av en massiv och samordnad medieoffensiv från den ekonomiska och politiska högern. Det blev en kalldusch för progressiva krafter, något som högern sedan dess skickligt utnyttjat för att återta initiativet i den politiska kampen. Misstron mot den politiska klassen har varit djup, det låga valdeltagandet var en indikator på ett system i legitimitetskris. Mot den bakgrunden införde man inför detta presidentval obligatorisk rösträtt för att ”garantera brett deltagande”, ett drag som snarare speglar den härskande elitens behov av stabilitet under en period av tilltagande social oro.
Jaras förstaplats kan därför beskrivas som en bitterljuv seger. I den kommande andra valomgången den 14 december möter hon Kast, som i dagsläget rider på högerns medvind. Som den spanska dagstidningen El País formulerade det: ”Jaras uppgift är titanisk, eftersom vindarna i Chile blåser åt höger som aldrig förr.” Det konservativa blockets sammanbrott har dessutom lämnat ett vakuum i mitten samtidigt som socialdemokratins fortsatta förfall markerar en fördjupad politisk polarisering. Den chilenska vänstern är i dag huvudsakligen organiserad kring Kommunistpartiet, där Jara är medlem och Frente Amplio, president Gabriel Borics vänsterkoalition. Men den står inför en svår uppgift: att mobilisera ett klassmässigt splittrat samhälle där nyliberalismens decennielånga hegemoni ännu präglar stora delar av väljarkåren.
Vinnaren den 14 december kommer att styra Chile mellan 2026 och 2030. Valrörelsen kommer därför att intensifieras, särskilt kampen om det avpolitiserade segmentet av väljare, de som inte identifierar sig med något politiskt projekt utan styrs av omedelbara materiella behov. Just det obligatoriska deltagandet kastar Chile in i osäkerhet och gör denna grupp särskilt betydelsefull: fem miljoner väljare som tidigare inte röstat tvingas nu delta. De är de minst ideologiska men samtidigt de mest avgörande. Det gör valet ovanligt svårt att förutse. Den chilenska högern har i detta läge valt sin klassiska strategi: att genom sin mediala makt bygga en ”inre fiende” i form av brottslighet och gängvåld, som rutinmässigt framställs som ”terrorism”. Det är en trygghetsdiskurs som syftar till att splittra de arbetande och styra bort uppmärksamheten från de strukturella sociala problem som marknadspolitiken skapat.
I detta landskap framstår Jaras uppdrag som enormt, A Mission Impossible. Men samtidigt är situationen delvis öppen. Det obligatoriska deltagandet, polariseringen och den sociala osäkerheten gör att den 14 december skulle kunna bjuda på en politisk överraskning. Chile står inför ett vägskäl där klassmotsättningarna, som länge sopats undan i den nyliberala berättelsen om stabilitet och tillväxt, åter trätt fram i full dager. Därför är också utgången av valet långt ifrån given.
Bilden: Vänsterns Jeannette Jara och extremhögerkandidaten José Antionio Kast(infälld) fick flest röster i söndagens presidentval i Chile – och går nu vidare till en andra valomgång den 14 december.