”Vi var 19 personer som var åtta dagar i Ukraina. Vi besökte Lviv, Chernihiv, Kiev och några byar. Inför resan hade jag väl tre frågor – förutom: Är det farligt att resa i Ukraina. Mina frågor var: Hur är det att leva i krig? Hur får Ukrainarna det att funka? Hur kan eller hur kommer det att sluta?”
Samtidigt som Trump och Putin diskuterar ”fredsplan” över ukrainarnas huvuden och ryska terrorbombningar eskalerar kämpar befolkningen för att överleva i vardagen.
Göran Jacobsson, känd bland äldre Internationalenläsare för sitt stöd åt den polska fria fackföreningen Solidaritet på 1980-talet, då han själv fängslades av regimen, samlade familj och vänner för att berätta om en resa i Ukraina. Internationalen bad att få publicera hans berättelse i ord och bild.
Krönika | Göran Jacobsson
Den här appen behöver man i Ukraina. Den berättar när det är flyglarm. När larmet går säger appens röst: Gå till skyddsrum. Din nonchalans är din största fiende. Flyglarmen är många och en hel del bryr sig inte om att gå till skyddsrum.
Jag var på en studieresa Vi var 19 personer och var åtta dagar i Ukraina. Vi besökte Lviv, Chernihiv, Kiev och några byar. Tio i gruppen var från Sverige och nio från andra länder. Alla som står upp på bilden är med i studiegruppen. De som sitter jobbar med en frivilligorganisation i Kiev som heter Radesky. Och den sittande kvinnan i rött är Ira som hade hand om allt för oss i Ukraina. Inför resan hade jag väl tre frågor – förutom: Är det farligt att resa i Ukraina Mina frågor var: Hur är det att leva i krig? Hur får Ukrainarna det att funka? Hur kan/kommer det att sluta?
Resan ordnas av Christian Jutvik och Boel Hagenblad. Det här var den sjätte resan de ordnat och de fortsätter med en resa till våren och en till nästa höst. Jag uppfattar det som att tanken bakom resorna är att ge ekonomiskt stöd till de organisationer vi träffade och ge stöd genom att visa att vi bryr oss om och för vår egen del försöka förstå kriget och situationen i Ukraina bättre.
Halva gruppen kom från andra länder. De hade fått kontakt med researrangörerna genom Ukraina Vykort – Ukrainien Postcard – där Christian och Boel gör reklam för sina resor. Bakom vykorten står en insamlingsorganisation och själva idén är att man köper ett handskrivet vykort som organisationen skickar till din kompis, till en rysk ambassad eller till frontsoldater.
Vi kom först till staden Lviv i västra Ukraina. Det är en gammal stad som haft olika namn bland annat Lemberg och den har tillhört olika länder bland annat Polen, kejsardömet Österrike och Sovjetunionen och nu Ukraina. På spårvagnen från järnvägsstationen träffade jag svenska Kalle som skulle jobba som volontär med att tillverka kamouflagenät. Det var femte gången som han var i Ukraina som volontär. Han hade även med grejor till de svenska frontsoldaterna. De hade särskilt bett om saltlakrits. Mötet med honom gav associationer till frivilliga i spanska inbördeskriget på 1930-talet
Det mest omskakande i Lviv var begravningsplatsen för stupade soldater. Där är flera tusen soldater från Lviv begravda. Den senast begravda var en 54-årig man som stupade tre dagar före vårt besök. Många besökte begravningsplatsen.
I Lviv besökte vi två organisationer. Det var BUR som arbetar med återuppbyggnad av vägar och hus. Tanken är att volontärer deltar 7-10 dagar med att laga förstörda hus och vägar. Enligt uppgift ägnar sig 80 procent av ukrainarna åt volontärarbete och det finns över 4000 volontärorganisation. Jag förstår det som att många av dem har direktkontakt med fronten och levererar det frontsoldaterna behöver. Det ser ut som ett fullkomligt anarkistiskt system men på något vis funkar det. BUR säljer bland annat konst för att finansiera verksamheten. Tvättbjörnen har blivit en symbol sedan en rysk zoo-ägare stal alla djur från en djurpark i Kherson och han visade själv en video där han fångade en tvättbjörn med händerna. En uppfattning om ryssarna i Ukraina är att det är ett gäng tjuvar som stjäl allt de kommer åt.
Den andra organisationen i Lviv har namn efter grundarnas hund och de är specialiserade på högteknologisk utrustning till de stridande.
Vi åkte nattåg till Chernihiv, som ligger norr om Kiev och nära gränsen till både Ryssland och Belarus. Det är också en gammal stad. Staden var belägrad under två månader i början av den ryska invasionen.
Det här är Artem Rakitin. Han är rikskändis i Ukraina. Han var på Ormön där en av ukrainska soldaterna sa – ”Ryssar ni kan dra åt helvete.” Sedan Artem skadats i strid arbetar han med volontärarbete i hemstaden. Under belägringen var han med och såg till att nästan 30 000 kunde lämna staden. Artem Rakitin säger att nybakat bröd var lycka under belägringen. Artem säger också att han gärna skulle gå med på en fred där ryssarna behåller de ockuperade områdena om det fanns garantier för att Ukraina skulle lämnas i fred. Men han tror inte det är möjligt med garantier. Egentligen är han pessimistisk. Han säger: ”Faran nu är att ryssarna invaderar de baltiska länderna och Polen. Tar barnen i dessa länder och med dem bygger nya arméer och fortsätter kriget.”
24-åriga Polina guidar oss runt i de gamla delarna av Chernihiv. Hon var i staden under belägringen. Hon berättar att grupper av ryska soldater tog sig in i staden under belägringen. De sköt ihjäl människor som köade utanför apotek och livsmedelsaffärer. Och nu tycker hon att livet i Chernihiv är utmattande. Hon kan inte vila och är alltid trött på grund av pressen som flyglarmen och luftangreppen skapar.
Företrädare för det Territoriella försvaret kom till vårt hotell och visade en dokumentärfilm om belägringen. Det territoriella försvaret är ett slags hemvärn som bygger på att soldaterna ska strida i sina hemtrakter.
Det här är sergeant Vladimir Berezinsky. Det är han som gjort filmen. Han berättar att mer än 5000 anslöt sig till det Territoriella försvaret under belägringens första dagar. Vladimir Berezinsky säger att det var folkets motivation som gjorde det möjligt att stoppa ryssarna.
Utanför Chernihiv ligger byn Yahidne. I början av invasionen stängde ryska soldater in drygt 300 personer i skolans källare. 60 var barn. Valeriy till höger på bilden berättar att de var 130 personer i det här rummet. Det var mörkt huvuddelen av tiden. Tio personer dog i rummet. Ryssarna lät liken ligga kvar några dagar. Så här såg det ut under instängningen.
I källarrummet intill satt Valentina inspärrad. Hon berättar att hon pratade med en av de ryska soldaterna. Hon frågade honom varför han gjorde det han gjorde varför han var soldat. Han svarade att han tjänar 500 dollar i månaden och han trodde inte på att man kunde tjäna lika mycket på ett vanligt jobb. Soldaten trodde heller inte att Yahidne var en vanlig by eftersom det fanns asfalterade gator. I hans hemby i den asiatiska delen av Ryssland finns inga asfalterade gator.
De instängda skrev upp vilka som dog i källaren. Listan till vänster visar dem som dog och försvann ovan jord. Och den till höger de som dog i källaren.
I grannbyn använde ryssarna kyrkan som ammunitionslager. Och de festade i kyrkan. Under en fest lyckades de ryska soldaterna spränga sig själva i luften. Mycket ryskt dna i träden, sa byborna. En av dem berättade också att ryssarna hade med sig egna krematorier och eldade upp sina döda på plats.
Alla i vår grupp låg över hos bybor. Här är två av värdinnorna.
Jag och några andra sov över hos Valeriy och hans fru. Det var han som berättade om instängningen i skolans källare. Deras hus förstördes delvis under ockupationen av byn. Allt löst stals. Huset är nu reparerat med ekonomiskt stöd från utlandet berättar de. Valeriy är orolig för framtiden. Han säger att männen i byn dör i 65-års ålder och en stor del dör att den stress som kriget skapar. Han säger att i kommunen har det det senaste halvåret dött 59 personer och fötts fem barn. ”Fortsätter det så här finns snart inte Ukraina”.
Yeghen bor med sin mamma i en by väster om Kiev. Han säger: ”Före kriget var jag bara en invalid”.
Byn var ockuperad under två veckor av ryska soldater i början av invasionen. Nu organiserar han ett omfattande stöd till fronten. I den stökiga trädgården finns behållare för bensin, varmvattenberedare som ska byggas om till värmeaggregat till skyttegravarna. Vi har med oss begagnade surfplattor och mobiltelefoner som Yeghen förmedlar vidare till soldater som behöver dem.
När vi besöker Yeghen kommer en grupp barn för att göra i ordning soppa och packa den i portionsförpackningar.
Till vårt hotell i Kiev kommer Perre. Han är svenska pensionär och har jobbat som armerare och lastbilschaufför. Han bor i Charkiv där han delar ut 300 matpåsar varje vecka. Han berättar att staden hade tre miljoner innevånare före kriget. Nu bor det en halv miljon i staden och en stor del av dem är flyktingar från mer östliga delar av landet. Perre tycker är att ukrainarna är för okritiska och ifrågasätter allt för lite. Han säger: ”Det sitter fortfarande en Stalin på deras axel”.
Det här Olya Sydii. Hon är en av ledarna för Glory Foundation, som både har ett eget arméförband, kämpar för mänskliga rättigheter bland annat genom att försöka reformera det juridiska system som de beskriver som postsovjetiskt och de har skapat en mediaplattform för att journalister ska kunna rapportera om rättegångar för att skapa diskussion och reformera systemet.
Glory Foundation skiljer sig från många andra genom att de är finansierade av ukrainare i stor utsträckning. Det är välbeställda människor och många av sponsorerna vill vara anonyma
Deras militära grupp heter Signum och de är specialiserade på drönare. De har blivit kända genom en video där de med hjälp av drönare visar vägen för ett par som med sin bil hamnat mellan ryska och ukrainska stridslinjer. Olya Sydii säger att det långsiktiga målet är att förstöra Rysslands militära förmåga. Hon säger att hela världen måste förena sig mot ondskan och för civilisationen, demokratin och värdigheten.
Radeskty beskriver sig som 18 tjejer och en hund. ”Vi är girlpower som hjälper frontsoldaterna, säger Kateryna”. Gruppen tar emot förfrågningar. Hittills i år har de klarat av 40 uppdrag. De har samlat in pengar till bilreparationer, drönare, militär utrustning och till underrättelsetjänsten som inte berättar vad dom använder pengarna till. Radeskty ordnar bruncher, födelsedagsfester, danser, lotterier och har en datingklubb för att samla in pengar.
Mitt under Kateryna’s redogörelse ljuder flyglarmet. Alla tittar på sina mobiltelefoner. Kateryna skojar och säger att det är som vilken matleverans som helst. I telefonen ser man var dom är och när dom kommer fram. Och dom försökte lära oss dansa.
Dom där tre frågorna i början. Och jag kan ju bara säga vad jag sett och förstått.
Hur är det att leva i Ukraina? Det mer väntade svaret är att det är jobbigt, stressande, att man aldrig kan riktigt vila och att folk dör i stor omfattning och en hel del av stressen. Sista natten i Kiev var det tre flyglarm. Ett var särskilt dramatiskt. Då meddelade vår guide Ira: ”Mig in the air”. Då är det flyglarm i hela landet. Mig skjuter missiler. De är snabba och kan skjuta mot mål i hela landet. Efter en kort stund får vi veta att det är Poltava och Charkiv som bombas.
Det mindre väntade är att det vanliga livet pågår i många städer, folk går till jobbet, går på restaurang, gifter sig och får barn. Jag tror att det finns en vilja att försöka behålla det vanliga livet. I Kiev var vi några som besökte en bokhandel och jag frågade efter böcker om kriget. Flera svarade: kriget är inte Ukraina, du borde läsa om kulturen och konsten och annat som händer i Ukraina. Och samtidigt är kriget närvarande hela tiden. Varje dag klockan 9 stannar hela landet i en tyst minut för att minnas dem som dött i kriget.
Hur får dom det att funka? Det handlar om mycket frivilligarbete. Tusentals små grupper med volontärer som har direktkontakt med fronten och frivilliigbrigader för att bygga upp det som förstörs. Och bakom det finns en enorm motivation för att Ukraina ska vara ett eget land. Det finns invändningar mot den kaotiska organisationen. Det finns dom som klagar på att det inte finns någon samordning
Hur kommer det att gå? Eller vilka alternativ finns? Jag tycker att Donald Trumps fredsförsök visar att det finns inget snabbt slut. Helt enkelt för att Ryssland inte vill. Putin har flera gånger sagt att målet ligger kvar. Ukraina ska vara en del av Ryssland. Jag tror inte det skulle vara så bra om Ukraina ensidigt la ner vapnen.
Det finns så klart olika tankar om framtiden. Flera pratar om att hur det än går så kommer 100 år av hat mot ryssarna. En person sa att det finns bara en lösning: kärnvapen: döda varenda ryss. Artem i Chernihiv oroar sig för att Ryssland ska invadera Baltikum och Polen och bygga nya arméer med barnen i dom länderna. Perre han med matpåsar i Charkiv har svårt att se något slut. Han tror att enda möjligheten är att Ryssland kollapsar ekonomiskt. Och jag tror som Olya Sydii på Glory Foundation i Kiev. Antingen förstörs Rysslands militära förmåga eller så försvinner Ukraina som självständigt land
Jag har hållit det här föredraget för släkt, vänner och några reskamrater. Och de som var med i resan sa att jag borde ta upp kvinnornas roll och det är en poäng. Det är kvinnor som står i spetsen för nästan alla de organisationer vi träffade. Och jag vill särskilt nämna Olena Shvydka . Hon är borgmästare i kommunen där byn Yahidne ligger – byn där över 300 stängdes in i skolans källare. Under ockupationen jagade ryssarna henne. Hon klarade sig genom att byborna turades om att gömma henne. Nu är hennes framtidsbild att Ukraina tar tillbaka de ockuperade områdena och att hennes man och hennes son kommer tillbaka från fronten.
Göran Jacobsson är aktiv i föreningen Ukrainasolidaritet som lätt nås via Facebook. Nedan ett antal kontaktadresser till stödverksamheter i Ukraina:
Ukraina-kontakter
Researrangören: https://www.visitukraine.info/
Volontärarbete i Ukraina: https://www.volunteeringukraine.com/en
BUR volontärarbete för att bygga krigsskadade hus och vägar: https://www.bur.org.ua/en/
Drönartillverkning(som vi inte besökte och som jag inte berättade om): https://www.socialdrone.com.ua/en
Högteknologisk utrustning till fronten: https://dzygaspaw.com/
Perre som delar ut 300 matpåsar i veckan i Charkiv: det är en sida på Facebook: ”Perre’s matpåsar i Ukraina” med swishnummer: 0736008020
Glory foundation med egen militärgrupp och kämpar för mänskliga rättigheter: https://glory.ua/en/about-us/
Filmen om deras militära grupp Signums räddning av paret som kört vilse heter ”Follow Mme” och finns på You Tube
Handskrivna vykort: https://uapostcards.org/sv/
Girlpower som samlar in pengar genom bruncher, datingklubb och danser finns på Instagram: @radystky
Organisation som tar hand om barn vars föräldrar dött i kriget (jag berättade inte om dem): https://childrenheroes.org/en/
Territoriella försvarets film om belägringen av Chernihiv finns på YouTube, sök på TDF_NORTH