Genom att militärt blockera landet till lands, till sjöss och i luften erkänner USA i praktiken att man har utfärdat en krigsförklaring mot Venezuela. Även demokratiska politiker i USA har slagit fast att blockaden utgör en ”krigshandling” som kongressen aldrig godkänt och som saknar folkligt stöd. Men den imperialistiska arrogansen går längre än så, skriver Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Donald Trump, den globala extremhögerns självutnämnde ledare och överhuvud för en alltmer terroriserande statsapparat, fortsätter att öppet trampa på folkrätten. Under förevändningen att vilja stoppa ”drogtrafiken” från Karibien till USA har hans administration sedan september genomfört militära attacker mot fiskare längs Karibiens kuster. Resultatet är enligt tillgängliga uppgifter omkring hundra utomrättsliga avrättningar, genomförda inför hela världens ögon. Vid ett av dessa bombanfall överlevde två personer den första attacken, men avrättades senare på order av USA:s krigsminister Pete Hegseth.
Enligt USA:s egna krigslagar är det uttryckligen förbjudet att angripa stridande som är ur stridbart skick, medvetslösa eller skeppsbrutna. I en videoinspelning som dokumenterar mordet hörs en röst säga: ”Man kunde se deras ansikten, deras kroppar – och sedan: boom, boom, boom.
Trumpadministrationen har nu skickat omfattande krigsförband till Karibien. Där ingår världens största hangarfartyg, USS Gerald R. Ford, en kärnvapenbestyckad ubåt – ett brott mot Tlatelolcofördraget från 1967 som fastslår Latinamerika och Karibien som en kärnvapenfri zon –samt stridsflyg, attackhelikoptrar och över 15 000 soldater.
Militär uppbyggnad pågår i rask takt. Stridsflyg och helikoptrar har stationerats i Puerto Rico, medan tankflygplan med kapacitet att lufttanka stridsflyg har förflyttats till Dominikanska republiken. Regeringen i Trinidad och Tobago har gett USA tillstånd att använda de internationella flygplatserna i Piarco och Crown Point för militära operationer. Guyana, Venezuelas grannland, har samtidigt slutit ett avtal med Washington om utökat militärt samarbete. Det är en massiv militär upptrappning.
I ett häpnadsväckande och öppet piratdåd bordade amerikanska marinsoldater oljefartyget Boltaris. Trots att detta utgör ett uppenbart brott mot internationell rätt, frihandelns principer och den fria sjöfarten, har världens regeringar valt att tiga. Trump har därefter deklarerat en total blockad av alla oljetankers som går till eller från Venezuela. Genom att militärt blockera landet till lands, till sjöss och i luften erkänner USA i praktiken att man har utfärdat en krigsförklaring mot Venezuela. Även demokratiska politiker i USA har slagit fast att blockaden utgör en ”krigshandling” som kongressen aldrig godkänt och som saknar folkligt stöd. Men den imperialistiska arrogansen går längre än så. Trump har hävdat att Venezuela ska ”lämna tillbaka till USA all den olja, den mark och de tillgångar som tidigare stulits från oss”. Det handlar alltså inte längre om att Washington vill lägga beslag på Venezuelas resurser – utan om ett vansinnigt påstående att USA redan äger dem.
I denna militära eskalering var ett civilt JetBlue-plan, på väg från Curaçao till New York, nära att kollidera med ett amerikanskt attackflygplan som flög med avstängd transponder. Den civila flygrutten omfattades inte av de varningar som USA:s luftfartsmyndighet utfärdat. Ändå hävdar USA:s Sydkommando att incidenten skedde ”i enlighet med etablerade procedurer”. Internationella medier talar förskönande om ”ökade spänningar” och ”tilltagande friktion” mellan USA och Venezuela – när det i själva verket handlar om ett imperialistiskt angrepp mot ett land som utsätts för aggression.
Trumps stabschef Susie Wiles har klargjort administrationens intentioner: ”Trump vill fortsätta spränga båtar tills Maduro kapitulerar.” Uttalandet blottlägger den grundläggande imperialistiska föreställningen om Latinamerika som USA:s ”bakgård”, en idé med rötter i Monroe-doktrinen från1823, då USA ensidigt utropade hela kontinenten som sin intressesfär. Vi ser idag Monroe-doktrinen i ny tappning. Trumps nya ”nationella säkerhetsstrategi” är en oförblommerad uppdatering av denna doktrin i en tid då USA:s globala dominans försvagas och den kapitalistiska världsordningen befinner sig i kris. Venezuela är huvudmålet för denna offensiv av ett avgörande skäl: oljan. Venezuelas tunga råolja är tekniskt kompatibel med den lättare olja som produceras genom fracking i USA. Samtidigt är Venezuela beroende av att importera lätt olja som utspädningsmedel – en handel som trots politiska kriser aldrig helt upphört.
USA:s egna oljereserver är begränsade, och kontroll över Venezuelas tillgångar skulle säkra energiförsörjningen i framtida stormaktskonflikter. Trots 25 år av sanktioner,ekonomisk strypning, tillgångsstölder, kuppförsök, mediedemonisering och terrorhandlingar har Venezuelas regering inte störtats. Tvärtom har hotet om militär intervention försvagat högeroppositionen och stärkt nationella motståndskänslor. Tusentals frivilliga söker militärutbildning, och även grupper som varit kritiska till Maduro har slutit upp mot den utländska aggressionen. Slutsatsen är tydlig: inget vore värre för Venezuelas folk än att hamna under den amerikanska militärens stövel.
Trump har dessutom hotat att utvidga sina krigsåtgärder till Mexiko och Colombia, och riktat direkta hot mot Colombias president Gustavo Petro. USA:s nya säkerhetsstrategi riktar sig inte bara mot Venezuela utan mot hela Latinamerika och Karibien, som betraktas som en sammanhängande geostrategisk enhet. ”Jag hoppas att han lyssnar, han blir nästa”, sa Trump på en presskonferens.
Motståndet växer. Under parollen ”Stoppa kriget innan det börjar” har tusentals demonstrerat i USA. Liknande mobiliseringar har ägt rum i Italien, Chile, Mexiko, Puerto Rico, Dominikanskarepubliken, Spanien och Colombia. Minnet av Vietnam och Irak, och lögnerna om ”snabba segrar”lever kvar. Med utomrättsliga mord, luftblockader, handelskrig och militär inringning har Trumps nykoloniala offensiv tagit ett avgörande steg mot fullskaligt aggressionskrig. ”Nu börjar vi på marken”, har Trump sagt från Ovala rummet. Inför ett förestående angrepp finns bara ett svar: ett oreserverat fördömande av den imperialistiska arrogansen, och ett krav på att den svenska regeringen slutar spela blind. Om Sverige kunnat protestera kraftfullt mot Rysslands invasion av Ukraina måste samma princip gälla här. Hands off Venezuela!
