Den internationella kvinnodagen är ingen symbolisk högtid. Den föddes ur arbetarkvinnors kamp för värdighet, rättvisa och politisk makt. Därför måste 8 mars även idag vara just det – en dag för solidaritet, organisering och motstånd.
Krönika|Halimo Nuur
Idag tänker jag på de kvinnor vars verklighet alltför ofta osynliggörs. Kvinnor som lever mitt i krigets brutalitet i Sudan, Palestina, Demokratiska republiken Kongo, Iran och i många delar av Latinamerika. Kvinnor som förlorar hem, familjer och trygghet i konflikter de själva aldrig skapat. Kvinnor som utsätts för krigsbrott, tvingas fly och kämpar för överlevnad, medan världen reducerar deras erfarenheter till statistik.
Jag tänker också på de kvinnor som varje dag bär konsekvenserna av klimatkrisen – torka, svält och osäkerhet. När resurserna sinar är det ofta kvinnor som står längst fram i utsattheten.
Angela Davis ord fångar denna uthålliga kamp:
“I’m no longer accepting the things I cannot change. I’m changing the things I cannot accept.”
För att den internationella kvinnodagen ska vara meningsfull måste vi tala klarspråk om makt. Den svarta feminismen har länge visat att kvinnors livsvillkor inte kan förstås genom kön ensamt. Rasism, klass och historiska maktstrukturer samverkar och skapar olika villkor för olika kvinnor. Därför är ett intersektionellt perspektiv nödvändigt.
Även i Sverige odlas en bekväm självbild av jämställdhet. Men verkligheten visar något annat. Kvinnor bär fortfarande en stor del av omsorgsarbetet, ofta i lågavlönade yrken. Samtidigt utsätts många rasifierade kvinnor för islamofobi, afrofobi och misstänkliggörande – trots att de är med och håller samhället igång.
När Sverige blir hårdare och mer repressivt är det ofta icke‑vita kvinnor som hamnar i skottlinjen. Nya lagar och politiska reformer riskerar att skapa ett samhälle där människor blir mer kontrollerbara – en arbetskraft som inte vågar säga ifrån. Arbetarklasskvinnor som inte passar in i rasistiska självbilder görs till oönskade och skräms till tystnad genom hot om repressalier.
Detta måste förstås och bekämpas ur ett feministiskt perspektiv.
När familjer i socioekonomiskt utsatta områden drivs bort genom vräkningar är det inte bara en bostadspolitisk fråga. Det är också en feministisk fråga. För det är ofta kvinnor som får bära ansvaret när hem förloras och trygghet raseras.
Samtidigt ser vi hur imperialism, fascism och ekonomiska maktintressen allt oftare klär sig i feminismens språk. Kvinnors rättigheter används för att rättfärdiga krig, nationalistisk politik eller exkluderande samhällsprojekt. Men en feminism som gör skillnad på kvinnor och kvinnor är ingen verklig frigörelse.
Vi måste våga stå emot en politik som bygger på rädsla och skräckscenarier. När människor skräms till tystnad försvagas demokratin och viktiga röster går förlorade. Historien visar vad som händer när människor ställs mot varandra: divide and conquer.
8 mars är internationalismens dag. Kampen för kvinnors frihet stannar inte vid nationsgränser. Den hänger samman mellan kvinnor i Sverige och kvinnor i Palestina, Latinamerika, Afrika och överallt där kvinnor organiserar sig mot förtryck, krig och exploatering.
Historien har lärt oss något avgörande: feminism utan social rättvisa riskerar att bli ett elitprojekt. Och ett samhälle som talar om jämlikhet men ignorerar kvinnors frigörelse bygger i slutändan vidare på samma gamla hierarkier.
Därför är 8 mars ingen högtidsdag för tomma ord. Det är en dag för organisering, solidaritet och motstånd mot de strukturer som försöker splittra, tysta och kontrollera. När människor enas försvagas de krafter som tjänar på ojämlikhet. Internationalism är därför inte en slogan – det är själva grunden för förändring.