Det finns berättelser som trotsar verkligheten, men som är sanna i varje detalj – sanna som ärrvävnader. Aferrada a mi balsa (Klamrande vid min flotte)är en sådan berättelse. När Gladys Díaz Armijo skriver om sina nittio dagar i La Torre (Tornet) i Villa Grimaldi skriver hon inte bara om tortyr och överlevnad, utan om den punkt där människans värdighet ställs mot statens organiserade ondska. Hennes ord korsar min egen historia. Vi fördes till samma plats av samma bödlar. Att vi ännu lever är ett mysterium. Att hon nu har skrivit boken Aferrada a mi balsa är en handling av motstånd som går vidare.
Kulturen|Alex Fuentes
Så snart jag fick veta om den nyligen utgivna boken skyndade jag mig att läsa den, eftersom den av olika skäl är tätt förknippad med det som har varit mitt liv under de senaste 51 åren av min existens. Författaren till Aferrada a mi balsa är journalisten Gladys Díaz Armijo. I februari 1975 var hon chefredaktör för tidningen El Rebelde, som gavs ut av Movimiento de Izquierda Revolucionario (MIR) i underjordiskt motstånd under militärdiktaturen i Chile. Hon greps av DINA, diktatorn Augusto Pinochets ökända repressiva apparat, och fördes till en hemlig plats i Santiago kallad Villa Grimaldi. Hon var inspärrad i ”La Torre” (Tornet), platsen dit diktaturens politiska fångar fördes när man ansåg att de skulle avrättas eller ”försvinna”.
Efter en tid av underjordiska aktioner hade jag beslutat att ansluta mig till MIR, trots den höga risk som det innebar. I en diktatur som trängde in i varje vrå av tillvaron och gjorde själva vardagen till ett övervakat territorium, där repressionen kväste varje form av organisering, blev motståndet inte bara ett ställningstagande utan en nödvändighet – vad annat kunde en vänstermänniska göra? DINA lyckades spåra mig till slut; jag blev kidnappad den 14 mars 1975 och, med ögonbindel, fördes jag av civilklädda agenter till Villa Grimaldi.
Min vistelse på denna ödesmättade plats varade i ett par veckor innan jag – vad som senare visade sig vara en intern felbedömning inom säkerhetstjänsten – fördes vidare till en annan hemlig anläggning: Cuatro Álamos. Hon däremot hölls fängslad i Tornet i tre månader och utsattes för de tortyrmetoder som DINA hade gjort till rutin. Att vi båda ännu är vid liv, 51 år senare, är mindre ett mysterium än ett vittnesbörd om hur liv och död under diktaturen avgjordes av tillfälligheter, interna överväganden och maktens nycker.
Jag har läst många böcker som på olika sätt behandlar fruktansvärda tortyrsituationer, men Aferrada a mi balsa överträffar allt jag tidigare har läst. I boken ville författaren vara så trogen som möjligt mot känslorna och erfarenheterna: ”Jag tror att om min bok tillför något till allt som har skrivits om de mänskliga rättigheterna, så är det att den i högre grad gestaltar den levda erfarenheten.” Ja, onekligen insiktsfullt, omvälvande – hennes penna har, stavelse för stavelse, skrivit fram den levda erfarenheten bakom de torra formuleringarna om ”mänskliga rättigheter”: rädslan, instängdheten, förnedringen. Det som tusentals frihetsberövade ”försvunna” tvingades genomlida, och som så länge reducerades till statistik och akter. Ett ovärderligt bidrag till minnet – och till rättvisan.
Det måste sägas att det Gladys Díaz har skrivit utan tvekan är en av de starkaste, mest detaljerade och mest anklagande personliga berättelserna om diktaturen i Chile. Gladys varnar läsaren redan från början. Det hon berättar är en historia om grymheter, men också om motstånd. Om död och fasor, men också om liv och hopp:
”Nittio dagar kan tyckas vara en kort tid i en människas liv. Bara en årstid, en övergående vinter som tar slut med nästa vår. Men de där nittio dagarna i Tornet kom att märka mitt liv för alltid.”
Tornet var en särskild byggnad i detta tortyrcenter, och därifrån ”försvann” man, med få undantag, för alltid.
Överstar, överstelöjtnanter, kaptener och löjtnanter i den chilenska armén gav sig särskilt på Gladys eftersom ”hon behärskade ordens värld, och orden räknas, de är farligare än krut”, skriver Pilar del Río, ordförande för José Saramago-stiftelsen, i förordet.
Författarens berättelse är av en sällsynt, sårande och gripande ärlighet, och hennes lidande får mig att om och om igen reflektera över själva existensens mening. Under hela sin fångenskap höll sig Gladys Díaz fast vid det hopp som fångarna byggde genom sin solidaritet. Därför gav hon inte upp, även om det fanns många stunder då hon hellre ville dö än att avslöja det som torterarna, lojala mot den absoluta grymhetens manual, försökte tvinga ur henne.
Jag måste också erkänna att det är svårt för mig att skriva dessa rader. Kanske beror det på att vi båda inledningsvis torterades av samme överste: Marcelo Moren Brito, en av DINA:s huvudansvariga. I Gladys fall turades DINA:s ledande officerare om att tortera henne, med en sådan förrädisk grymhet att det är svårt att förstå hur hon kunde överleva.
Aferrada a mi balsa är en porös bok, i den meningen att den tillåter flera läsningar och tolkningar, att den öppnar för många frågor och reflektioner. Det är en bok som möjliggör många livslärdomar utan att påtvinga sanningar. Det är en bok man inte får missa om man vill minnas det förflutna och fundera över hur man bygger nuet och framtiden.
I mars 1975, i mörkret i lådorna i Tornet i Villa Grimaldi, uppfattade Gladys att en ny fånge hade förts in i en av de intilliggande lådorna. Hon beskriver honom som ”ett särskilt fall, som väckte oro och viskningar bland vakterna. Den nye fången kallades Mauro, men hans verkliga namn var Carlos Carrasco Matus, 21 år, korpral i armén och vakt i fånglägren.”
Detta ”särskilda fall” kände jag på nära håll. Carlos Carrasco och jag gick i samma gymnasium och var med i elevrådet 1972. Jag var rådets ordförande och Carlos viceordförande. När DINA i hemlighet bildades några månader efter militärkuppen 1973 plockades Carlos ut inom armén för att bli en del av denna infernaliska dödsmaskin. Efter ett par månader i terrorns värld tog han kontakt med mig. Han behövde tala med mig, sade han.
Det som hände med ”Mauro” – eller Carlos – är den röda tråd som fick mig att senare skriva boken Den vita sparven, efter att jag med livet i behåll lyckats ta mig ut från Tornet i Villa Grimaldi och andra koncentrationsläger. Jag skrev den efter flera år i Sverige.
Gladys fick möjlighet att se Carlos. I boken skriver hon:
”Flera gånger lyfte jag på min ögonbindel för att kunna iaktta honom: jag såg en ung man med ett snällt pojkansikte, lång, mörkhyad, med rikligt, lockigt hår, med en sorgsen blick, nedstämd. Även om han verkade ha förlikat sig med sitt öde, snyftade han på nätterna.”
Vid ett tillfälle försökte hon inge honom mod och sade att han skulle vara stark för att utstråla en fri framtids energi. Carlos svarade:
”Nej, kamrat, jag känner dem alltför väl. De kommer aldrig att förlåta mig”, svarade han bittert. ”Dessutom har de mig kvar här så att alla vakter och underordnade ska se hur det slutar för dem som stöttar fångarna. Det är därför jag fortfarande lever.”
När Gladys skrev Aferrada a mi balsa visste hon inte exakt vad som hade hänt. DINA hade Carlos i Tornet, men inte för att han stöttade fångarna vilket han i för sig också gjorde om han kunde. Den verkliga orsaken var en annan. I slutet av 1974 var MIR:s strukturer extremt försvagade av den repressiva apparatens slag mot mellankadrerna och dess ledning. På något sätt hade DINA upptäckt att Carlos lämnade information inifrån säkerhetstjänsten, och att denna information nådde MIR:s ledning. Han informerade nämligen mig, och jag vidarebefordrade informationen till en ung kvinna som ansvarade för informationsapparaten inom MIR:s ledning.
Gladys visste inte, varken i Tornet eller när hon skrev boken, att vi hade lyckats infiltrera DINA genom Carlos.
Vid ett tillfälle på gården i Villa Grimaldi tog en DINA-agent av Gladys ögonbindeln. Då såg hon hur en av platsens mest ökända torterare, Osvaldo Romo, närmade sig henne. Hon skriver:
”Romo lyfte handen, med ett finger som simulerade en pistol, riktad mot Mauro, och sade: ’Tänk att om jag skjuter den där stackars saten gör jag honom en tjänst, för han anar inte vad som väntar honom.’”
I det ögonblicket kände hon en iskall rysning längs ryggraden.
Själv befann jag mig då fortfarande i en av lådorna i en annan del av Villa Grimaldi. I Tornet fick Gladys veta om Carlos martyrskap. De band honom vid ombún, ett träd från nordöstra Argentina, Uruguay, Paraguay och södra Brasilien som fanns där. Där slog de honom sönder och samman, mördade honom med kedjor, medan Marcelo Moren Brito skrek: ”Så dör förrädare!”
Gladys Díaz är en av de mest brutalt torterade under diktaturen. Hon stod emot tortyr i tre sammanhängande månader och överlevde två mordförsök under sin fångenskap. Hon tänkte att om hon överlevde, var det hennes plikt som journalist att skriva om det hon hade upplevt. Hon försökte i många år, men erfarenheten av de tre månaderna – hon satt fängslad i två år – hindrade henne. Varje gång hon försökte närma sig sin egen historia återvände bitterheten, smärtan och sorgen och omöjliggjorde författandet.
I slutet av 2025 utkom Aferrada a mi balsa. Gladys berättar att hon alltid haft en stark rädsla för havet, att hon tänkt att hon kunde drunkna. I Villa Grimaldis stormiga hav klamrade hon sig fast vid sin egen imaginära ”flotte”, och det räddade henne:
”Utan att vilja dramatisera det ögonblicket kände jag med en inre styrka som jag inte visste att jag hade, att även om de hade berövat mig friheten och behandlade mig som en besvärlig och olydig insekt, fanns det en del av mig som förblev hel, som var medveten om min mänsklighet och mitt ansvar. Det var den del av mig som inte var kidnappad eller utplånad. Jag hade fortfarande friheten att besluta om jag skulle ge dem det de ville ha eller inte. Tornet var platsen där de spärrade in dem som skulle dö, men också det hårdaste motståndets plats. Det är där, kanske, de solidariska, vänskapliga, broderliga band som människor kan skapa blir som mest intensiva, mest lysande, mest djupgående, mest sanna.”
I Aferrada a mi balsa framträder solidaritetens roll i att stärka det kollektiva i de mest fruktansvärda ögonblicken, när alla gränser för respekt och mänsklig värdighet överskrids. När en regim söker förinta fångarna, både som individer och som kollektiv, är det den givna och mottagna solidariteten som markerar den värdemässiga skillnaden mellan diktatur och motstånd.
Efter två månader i isolering från de övriga överlevande fångarna fördes jag ut i en korridor i Cuatro Álamos, en hemlig förläggning där också Carlos hade hållits fängslad. De hade beslutat att flytta mig till ett annat koncentrationsläger. I det ögonblicket hörde jag en kvinnas röst; även hon skulle föras till den avdelning där andra kvinnliga fångar hölls inspärrade. En polis insisterade på att registrera henne under ett falskt namn, men hon höjde rösten i protest och krävde att hennes riktiga namn skulle skrivas in i registret. Det var Gladys Díaz. Hon liknade ett fågelskrämma – utmärglad, med håret avskuret med bajonett. Men hon levde. Jag kommer aldrig att kunna glömma det ögonblicket. Och nu, när jag läser de 318 sidor som Gladys har skrivit, förmår jag inte frigöra mig från hennes odyssé.
Oändligt tack, Gladys.