Medan världens medier spekulerar om eventuella förhandlingar mellan USA och Iran, fortsätter Israel sina attacker i regionen. Vapenvilor annonseras och bryts i samma andetag. Samtidigt eskalerar en konflikt som allt tydligare bär prägeln av ett geopolitiskt vansinne – där alliansen mellan Donald Trump och Benjamin Netanyahu framstår som ett hot mot allt och alla.
Kommentar|Alex Fuentes
USA:s ledning famlar efter kontroll över ett krig som i praktiken drivits fram av Israels aggressioner. Samtidigt riktar höga amerikanska företrädare – krisminister Pete Hegseth – kritik mot europeiska regeringar för deras bristande stöd. Men i stället för att hålla Netanyahu ansvarig för den upptrappning som dragit in regionen i krig, fortsätter den krigiska retoriken och de strategiska misstagen.
Konsekvenserna märks långt bortom slagfälten. I Persiska viken skakar de oljerika monarkiernas ekonomier. Infrastruktur har slagits ut, kapital flyr och framtidstron krackelerar. De ambitiösa visionsprojekt som skulle säkra regionens plats i världsekonomin hotas nu av ett utdraget krig. Men mitt i denna storm finns en aspekt, en osynlig verklighet, som sällan når svensk offentlighet: den judiska minoriteten i Iran.
När israeliska bomber faller över Iran gör de ingen skillnad mellan människor. Det blev smärtsamt tydligt den 7 april, då en attack i centrala Teheran fullständigt förstörde synagogan Rafi-Nia. Kvällen innan hade den judiska församlingen firat pesach – en av årets viktigaste högtider. Morgonen därpå grävde församlingsmedlemmar i ruinerna efter det som återstod av deras helgedom.
Enligt The Guardian beskrev Homayoun Sameh, den judiske parlamentsledamoten och ordförande för det största och äldsta judiska samfundet i regionen, attacken som ett bevis på att Israel inte visar någon hänsyn – inte ens mot judar. Irans judiska samfund upprätthåller därför inga goda relationer med den israeliska sionistiska regeringen. Sameh sa också: ”Den sionistiska regimen visade ingen nåd mot detta samfund […] och attackerade en av våra äldsta och heligaste synagogor.”
Uttalandet blottlägger en avgörande motsättning: den israeliska staten agerar i judendomens namn, men drabbar samtidigt judiska samhällen. Israeliska företrädare avfärdade förstörelsen som “kollateral skada”. En formulering vi har hört förut. Det är den sionistiska regimens standardreaktion. Det var samma förklaring som de gav efter den 28 februari när de bombade staden Minab i södra Iran, närmare bestämt Shajareh Tayyebeh flickskola, där de mördade drygt 150 flickor mellan 7 och 12 år. Eftersom det var en skola under skoltid klassificerade internationella organisationer och experter det som ytterligare ett krigsbrott.
Iran har den största judiska befolkningen i Mellanöstern utanför Israel, uppskattningsvis mellan 10 000 och 15 000 personer. Deras historia i landet sträcker sig över 2 500 år. I dag lever de främst i städer som Teheran, Isfahan och Shiraz. Den judiska minoriteten är erkänd i Irans konstitution och har en reserverad plats i parlamentet. Många betonar sin dubbla identitet: de är både judar och iranier. Samtidigt gör de en tydlig åtskillnad mellan judendom och sionism – en distinktion som hela tiden förnekas av Netanyahu, som stämplar kritik mot Israels politik som antisemitism. För många iranska judar framstår Netanyahu knappast som en beskyddare, utan som ett direkt hot. Bombningen av synagogan i Teheran har bara förstärkt den bilden.
Den judiska minoriteten i Iran befinner sig i ett farligt mellanläge, mellan två eldar. Historiskt har de utsatts för misstänkliggörande – särskilt efter revolutionen 1979, då vissa anklagades för att vara sionister. Samtidigt hotas de i dag av israeliska attacker som säger sig försvara judar globalt.
Den australiska journalisten Antony Loewenstein har tillbringat tid med den judiska gruppen i Iran och beskriver i The Guardian hur åsikterna inom gruppen varierar: vissa sympatiserar med Israel, andra är starkt kritiska till dess politik. Men många förenas i sin oro över kriget och i sin opposition mot Trump-administrationens och Israels militära strategi.
Det som nu utspelar sig är inte bara ett krig mellan stater utan ett krig utan gränser. Det är ett krig där civila – oavsett religion eller identitet – blir måltavlor. Där religiösa platser förvandlas till ruiner. Där politiska ledare driver konflikter utan hänsyn till konsekvenserna. Alliansen mellan Trump och Netanyahu har inte bara destabiliserat Mellanöstern. Den har också blottlagt en djup cynism: att människoliv reduceras till brickor i ett geopolitiskt spel.
De iranska judarnas situation visar detta med brutal tydlighet. De lever sina liv som iranier, med sina traditioner och sin historia. Men i krigets logik suddas alla nyanser ut. Det är därför nödvändigt att säga det som alltför sällan sägs: detta krig förs inte i judars namn. Och det skyddar dem inte. Tvärtom. Det hotar dem – liksom det hotar oss alla.
Bilden,
Rafi-Nia synagogan i Teheran (2009).
Översta bilden: Den totala förstörelsen av synagogan Rafi-Nia i Israels bombattack den 7 april.