För solidariteten med det socialistiska Kuba, som enligt Internationalen är ”ett hopp” som hotas att släckas av USA-imperialismen, är konstruktionen av två nästan lika ”onda” imperialistiska kålsupare och den därpå byggande snedvridna informationspolitiken fullständigt skadligt och kontraproduktiv. Det leder till att försvaga eller demobilisera det antiimperialistiska motståndet genom att underblåsa defaitistiska hållningar.
Det skriver Werner Schmidt. Och får svar av Internationalens Håkan Blomqvist och Alex Fuentes.
Opinion|Werner Schmidt, historiker
Om imperialism och anti-imperialism idag
I Internationalens ledare ”Socialist i imperialismens tid” (13/3 2026) beskrivs våra dagars imperialism så här:
”Vi lever i en värld där två imperialistiska maktblock utkristalliserat sig. Vi har dels västimperialismen som leds av USA och med övriga Nato-länder som i realiteten underordnade partners. Och dels har vi en konstellation med Kina och Ryssland. Det utgör en situation där USA i allt högre grad utmanas av Kina, som ekonomiskt redan är USA:s jämlike. […] Även om det är USA som i nuläget framstår som den mest aggressiva imperialistiska kraften handlar det inte om att se övrig imperialism som ”det mindre onda”. Ytterst är det samma expansionistiska drivkrafter som styr.”
Denna konstruktion av två nästan lika ”onda” imperialistiska maktblock vägleder även tidningens utlandsrapportering. Senaste exempel är ledaren ”Solidaritet med Kuba mot USA:s belägring” (10/4 2026). ”Om Kuba krossas”, manas det, ”är det ett hopp som släcks, i en tid där vi alla behöver hoppet för att orka stå emot den reaktionära flodvåg som just nu sköljer över världen.” Det påminns om att USA ”har intensifierat de redan hårda sanktionerna mot Kuba där befolkningen lider svårt”. Så långt är allt väl, men sedan …
Ledaren fortsätter med att lyfta fram att ”den 21 mars anlände hjälpflottiljen Nuestra América till Havana med förnödenheter; mat och mediciner, solpaneler och hundratals aktivister.” Denna viktiga symboliska aktion beröms med rätta och ledaren avslutas med uppmaningen: ”Vi måste göra verklighet av budskapet ’Kuba är inte ensamt’, från hjälpkonvojen Nuestra América”.
Mot bakgrund av Internationalens tolkning av våra dagars imperialism som två nästan lika ”onda” imperialistiska maktblock och Kubas faktiska situation ställer jag mig frågan: Bidrar Internationalen verkligen till att ”göra verklighet” av detta budskap?
Kuba är faktiskt inte ensamt
Hjälpflottiljen Nuestra América kom med 30 ton baslivsmedel (ris, bönor och spannmål), hygienartiklar, läkemedel och med dryga 70 solpaneler till Kuba. Detta ska vi ha i åtanke som referensmått i det följande.
Enligt ledaren ”tillät” USA ”ett ryskt fraktfartyg att nå fram med olja till Kuba”, men för att förminska lastens betydelse tillfogades omedelbart i en bisats att den ryska oljan ”bara täcker behovet under tio dagar”. Denna mening är dubbelt missvisande. Enligt kubansk press hade det ryska oljetankfartyget Anatoly Kolodkin med 100 000 ton råolja eskorterats av den ryska flottan under sin passage genom Engelska kanalen och på så sätt brutit igenom ”den ensidiga blockad som införts av USA:s regering för att strypa råoljetillförseln till den karibiska nationen”. Den US-amerikanska ”tillåtelsen” är ledarskribenternas påhitt som förringar det andra ”imperialistiska maktblockets” hjälpinsats för Kuba. Det var inte heller den enda leveransen. Enligt den ryske energiministern Sergej Tsiviljov lastades redan ett andra fartyg i Ryssland. ”Vi lämnar Kuba inte i sticket”, fastslog han.
Under sitt besök nyligen i Kina bekräftade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sitt lands stöd för Kubas självständighet. ”Vi ger Kuba stöd: politiskt, inom FN och i andra forum, ekonomiskt och humanitärt. Vi kommer att fortsätta ge detta stöd. Det råder ingen tvekan om det”. Washington har, enligt honom, ”gjort allt för att isolera den kubanska staten och försökt förändra regimen genom att strypa den kubanska ekonomin”.
Ungefär samtidigt med flottiljen Nuestra América med sina 30 ton livsmedel anlände även ett kinesiskt fraktfartyg med 15 600 ton ris till ön, vilket innebar att den tidigare överenskomna kinesiska donationen på 30 000 ton som nödhjälp blev fullbordad.
Utan att förminska den symboliska betydelsen av de 70 solpaneler som hjälpflottiljen levererade ska det ändå jämföras med följande: I början av mars informerade kubansk press att ”Kuba kommer att installera 5 000 solpaneler som donerats av Kina för att lindra energikrisen” p g a USA:s oljeblockad. Enligt tidningen Granma kommer dryga hälften av dessa 5 000 solcellssystemen att gå till viktiga centrum i alla kommuner, i polikliniker och äldreboenden, medan resten installeras i isolerade bostäder, inklusive sådana som aldrig tidigare haft tillgång till el.
Tillsammans med tidigare kinesiska leveranser har Kuba idag 34 solkraftparker i drift med en kapacitet på nästan 1,2 GW, en ökning med 350 % jämfört med 2024. Det gjorde det möjligt att redan i slutet av förra året fyrdubbla andelen solkraft till cirka 9 % av den totala elproduktionen. Tack vare dessa donationer från Kina, denna ledande kraft i ”det andra imperialistiska maktblocket”, säkerställs enligt det kubanska energiministeriet det ambitiösa solkraftsprogram som inletts förra året, ”mitt i den folkmordsliknande blockaden” som landet står inför.
”Ett bevis för att Kuba inte är ensamt”
Kuba är mycket tacksamt för detta stöd från sina allierade. Vid ett besök av Rysslands biträdande utrikesminister i Havanna skickade Kubas president Díaz-Canel ”en varm hälsning till vår käre vän, president Vladimir Putin” och tackade å det kubanska folkets vägnar för oljeleveransen, som han betecknade som ”en händelse av stor betydelse och stark symbolisk kraft – ett bevis på att Kuba inte är ensamt”.
Den 29 september 2025 yttrade sig Kubas president vid firandet av 65-årsdagen av de diplomatiska förbindelserna mellan Kuba och Folkrepubliken Kina om betydelsen av ”samarbetet mellan en stormakt och en liten nation” eller om ”den obegränsade kraften i samhörigheten mellan två äkta revolutioner och det djupa värdet av ömsesidig solidaritet”. Mot bakgrund av den allvarliga situationen som ön har stått inför under den senaste tiden tackade han för ”den betydande forceringen av genomförandet av Kinas omfattande biståndsprojekt till Kuba, varav många är av akut karaktär”.
Vid samma tillfälle konstaterade Kinas ambassadör i Havanna, Hua Xin, att ”de kinesisk-kubanska banden blivit en modell för solidaritet och samarbete mellan socialistiska länder och för uppriktig ömsesidig hjälp”.
Förödande konsekvenser
I sin fjärde artikel i serien om imperialismen (27 /7 2025) skjuter Alex Fuentes och Håkan Blomqvist in sig på den alltmer uppmärksammade visionen av en ”polycentrisk” värld. De tillbakavisar denna vision som ”geopolitik”, ett begrepp som i Sverige förknippas med den storsvenske statsvetaren Rudolf Kjellén. En ”polycentrisk geopolitik”, menar de, driver endast fram ”konflikter och krig mellan stater och block”, medan de ”breda folklagren” inte har någonting ”att vinna på att fästa sina förhoppningar till den typen av ’polycentrism’”.
Som jag ser det är det senare konstaterandet oförsvarligt ur ett antiimperialistiskt perspektiv. Hur ska ”de breda folklagren” på Kuba uppfatta detta? Ska de vägra att ta emot detta stöd för att inte bidra till ”konflikter och krig mellan stater och block”? I det konkreta fallet riskerade ju Ryssland en konflikt med USA genom att bryta igenom det senares blockad för att hjälpa Kuba!
För solidariteten med det socialistiska Kuba, som enligt Internationalen är ”ett hopp” som hotas att släckas av USA-imperialismen, är konstruktionen av två nästan lika ”onda” imperialistiska kålsupare och den därpå byggande snedvridna informationspolitiken fullständigt skadligt och kontraproduktiv. Det leder till att försvaga eller demobilisera det antiimperialistiska motståndet genom att underblåsa defaitistiska hållningar. När progressiva små nationer som Kuba påstås endast vara omgivna av imperialistiska fiender och inga globala motkrafter och inget hopp finns någonstans kan man förledas till inställningen: varför ska jag då engagera mig för dem? Denna kamp är ju utsiktslös!
Jag är själv sedan 1972, då jag för första gången var på Kuba med Brigada nordica, i olika sammanhang engagerad i det antiimperialistiska solidaritetsarbetet. Jag skulle emellertid aldrig ha gjort det om vår visserligen viktiga, men huvudsakligen symboliska ”solidaritet underifrån” – som Internationalen ständigt propagerar som den enda verksamma antiimperialistiska medicinen – hade varit den huvudsakliga hjälpen för Kuba. Det skulle över huvud taget inte finnas någon solidaritet underifrån för ett socialistiskt Kuba om det inte hade fått politiskt och materiellt stöd från det andra ”imperialistiska maktblocket”. Utan denna hjälp, som enligt Internationalens imperialismanalys inte kan finnas, hade ett socialistiskt Kuba aldrig överlevt i kampen mot det imperialistiska ”odjuret” (José Marti) 90 miles norr om dess kust.
Inbjudan till en förnyad imperialistisk allians
Jag kommer senare i några artiklar redogöra för min syn på vad imperialismen är och vilka motkrafter som finns eller håller på att utvecklas. Här ska jag endast inleda med att ge ordet till USA:s utrikesminister Marco Rubio, en av de mest framträdande representanterna för det, som jag skulle vilja beteckna som det imperialistiska världssystemet. Hans röst kommer inifrån systemet. Fördelen med Trump-administrationen är att deras företrädare ibland nämner saker och ting vid dess rätta namn. De talar om ”olja” och andra nyttiga föremål när tidigare administrationer gömde sig bakom fraser som ”freedom and democracy” (Brecht). Marco Rubio var på årets säkerhetskonferens i München speciellt frispråkig. Efter vicepresidenten Vances tal året innan, som uppfattades som en utskällning av EU-ländernas politiska klass, höll Rubio den 14 februari 2026 ett programmatiskt tal där han framhävde det kollektiva Västs gemensamma historiska arv och nödvändigheten av en ny imperialistisk allians. Han betonade den ”obrutna länken mellan den gamla och den nya världen”. Vårt hem ”må ligga i västra halvklotet”, förklarade han, ”men vi kommer alltid att vara ett barn av Europa” och ”en del av en civilisation – den västerländska civilisationen”. USA och Europa är förenade av de djupaste band som nationer kan dela: smidda genom århundraden av gemensam historia, kristen tro, kultur, arv, språk, härkomst och de uppoffringar som våra förfäder gjorde tillsammans för den gemensamma civilisation som vi är arvtagare till.
Det gäller enligt honom att gemensamt försvara det västliga ”levnadssättet” och ”en stor civilisation som har all anledning att vara stolt över sin historia”. Under fem sekler, dvs. sedan 1492, var västvärlden på väg att expandera – dess missionärer, pilgrimer, soldater och upptäcktsresande strömmade ut från dess kuster för att korsa hav, kolonisera nya kontinenter och bygga enorma imperier som sträckte sig över hela jordklotet.
Men 1945, menade han, drog sig västvärlden tillbaka för första gången sedan Columbus tid. Det var då nedgången inleddes, ”påskyndad av gudlösa kommunistiska revolutioner och antikoloniala uppror”. Även om USA är den starkaste makten behövs ändå europeiska allierade för att stoppa denna process och för att återupprätta den gamla globala ordningen.
USA vill ” ha allierade som är stolta över sin kultur och sitt arv, som förstår att vi är arvtagare till samma stora och ädla civilisation och som är villiga och kapabla att försvara den tillsammans med oss”. Vi vill inte ha en allians ”som existerar för att driva en global välfärdsstat och sona tidigare generationers påstådda synder”. Tvärtom, betonade han, måste vår nya allians bygga på insikten att vi – västvärlden – tillsammans har ärvt något som är unikt, egenartat och oersättligt. För detta är trots allt det grundläggande fundamentet för det transatlantiska bandet. […] Vår historia började med en italiensk upptäcktsresande vars äventyr in i det okända för att upptäcka en ny värld förde kristendomen till Amerika och blev en legend som definierade fantasin hos vår pionjärnation.
Och han sade sig ha kommit till i München för att göra det klart: Amerika banar väg för ett nytt århundrade av välstånd. Och än en gång vill vi göra det tillsammans med er – våra värdefulla allierade och äldsta vänner. Vi vill göra det tillsammans med er – med ett Europa som är stolt över sitt arv och sin historia. Med ett Europa som har den anda av skapande och frihet som sände skepp ut på okända hav och födde vår civilisation.
Det var denna inbjudan till en ny imperialistisk allians som fick de tre ledande representanterna för den tyska politiska klassen – utrikesminister Johann Wadephul (CDU), försvarsminister Boris Pistorius (SPD) och Bayerns ministerpresident Markus Söder (CSU) – att resa sig i första raden och tacka Rubio med stående applåder.
Dessa applåder gällde också för Rubios stridsförklaring mot de makter som enligt honom står i vägen för en rekonstruktion av det kollektiva Västs globala imperialistiska dominans: Kina och Ryssland. Lojalt anslöt sig utrikesminister Wadephul i München till den amerikanska stridsordningen genom att förklara att han ville upprätthålla goda relationer med alla BRICS-länder, utom med Ryssland och Kina.
Rubios tal kan läsas som en introduktion till min kommande artikelserie ”Kolonialistisk-imperialistisk formering av den europeiska civilisationen”.
Bilden:Tillsammans med tidigare kinesiska leveranser har Kuba idag 34 solkraftparker och har ökat sin användning av solkraft med 350 % jämfört med 2024. Foto: Gramma
Övre bild: Anatoly Kolodkin, rysk oljetanker levererar olja till Kuba. Foto: Rysslands UD
”Att Ryssland och Kina stöttar Kubas försörjning säger ingenting om imperialism utan om realpolitik”
Svar direkt från Internationalens Håkan Blomqvist och Alex Fuentes
Werner Schmidt, kritiserar undertecknades och Internationalens ledarsida för att likställa imperialistiska blocks ”ondska” när det är USA-imperialismen som sedan över sextio år försökt kväsa och krossa det socialistiska Kuba, ett av de få hopp som existerar i dagens värld. Utan stöd från Ryssland och Kina vore det kubanska exemplet förlorat. Att karaktärisera Ryssland och Kina som imperialistiska vore därför, menar Werner, att uppge alla förhoppningar om Kubas överlevnad. Det kubanska ledarskapets uttalade uppskattning av både Putins och Kinas stöd, i åtminstone det senare fallet också i en slags historisk revolutionsgemenskap, motsäger föreställningen att dessa skulle ha något med imperialism att göra.
Uppenbarligen har vi och Werner olika sätt att se på imperialism. Att Ryssland under Putin, genom olje- och gasleveranser till Kuba, inte skulle kunna karaktäriseras som imperialistisk ser vi som ologiskt. Mängder av imperialistiska stater har genom tiderna haft ekonomiska och politiska relationer med progressiva regeringar och rörelser. Det imperialistiska USA och Storbritannien hade det med sin dödsfiende Sovjet under andra världskriget. Det imperialistiska Tyskland med Irlands nationalister under första världskriget. Det imperialistiska Japan med den indiska självständighetsrörelsen mot det brittiska imperiet under 1930-talet, osv. Det hör snarare till vanligheterna att imperialistiska stater på olika sätt försöker stödja sina fienders fiender.
Putinregimens alltmer despotiska Ryssland, dess avsky mot bolsjevikrevolutionen och återgång till tsartidens storryska projekt för Russkij Mir, en rysk värld i hela det forna Tsarryssland… har det inte att göra med imperialism? Inte bara i form av ideologisk förryskning utan med vapenmakt från Tjetjenien till Ukraina för råvaror, ekonomiska fördelar och geopolitisk maktställning. Visst, den ryska staten är ingen avancerad imperialistmakt som genom kapitalexport och kombination av mjuk och hård makt eftersträvar växande inflytande. Den kan inte mäta sig ekonomiskt eller militärt med vare sig USA eller EU-Europa, men utvecklar en primitivare och blodig imperialism, av mer klassisk kolonialtyp.
När det gäller Kina har vi istället att göra med en framväxande ekonomisk och militär supermakt som främst expanderar sin världsposition ekonomiskt med partistaten i ryggen. Kina är idag en av världens största kapitalexportörer där kapitalistiska kinesiska koncerner investerar i framförallt Syd med uppköp, avkastningskrav och ökande ekonomisk kontroll. Med en krigsmakt på väg att bli en av de starkaste och mest moderna i världen kan den kinesiska staten på längre sikt backa upp sina företags ekonomiska intressen med hård makt.
Att Ryssland och Kina stöttar Kubas försörjning säger ingenting om imperialism utan om realpolitik. För både Moskva och Beijing kan Kuba utgöra en viktig faktor i relationen med USA. Bara existensen av en oberoende och oppositionell stat på USAs bakgård -socialistisk eller ej – som exempel för övriga Latinamerika kan motverka Washingtons globala anspråk.
Att kubanska ledare smickrar Putin och uttrycker gemenskap med Kina säger heller ingenting om imperialism utan om diplomati och beroende. Det är förstås sant som Werner skriver att Kuba innerligt väl behöver allt materiellt och politiskt stöd från när och fjärran och faktiskt från vem som helst. Och behöver göra vad som krävs för att erhålla det. Men det behovet säger oss ingenting om vare sig Ryssland eller Kina, utan om Kubas utsatthet.
Nej, vi skriver inte att alla imperialismer är ”lika onda”, vi bedömer inte alls ”ondska”, utan materiella, ekonomiska och politiska förhållanden. Att USA:s så dominerande imperialism möter motstånd, både folkligt underifrån och från statliga motkrafter är ofrånkomligt. Men betyder det att vi bör karaktärisera dessa statliga motkrafter i solidariska och anti-imperialistiska termer? Oavsett deras ekonomiska och politiska system? Och deras rivalitet och friktioner, som hoppingivande? Att motsättningar mellan nationella, regionala och globaliserade imperialistmakter kan bidra till kriser och öppningar för folkliga socialistiska försök är en sak. Som i kölvattnen av både första och andra världskriget. Men att därmed placera det socialistiska och demokratiska hoppet till dessa stormakters intressen och motsättningar riskerar att förpassa socialistiska rörelser i bred mening till åskådarplats alternativt till kanonmat.
Om Kuba kan dra nytta av imperialistiska motsättningar, utmärkt. Om det ger oss tid och utrymme för folklig solidaritet och handfast motstånd i först och främst Latinamerika mot USA:s imperialism. Ännu bättre. Men att låta dessa motsättningar infoga oss i imperialistiska statsintressen, mycket illa.
Lite motsägelsefullt lyfter Werner fram Marco Rubios appell för gemensam sak med det vita, kristna Europa i strävan att återupprätta världsherravälde. Alltså, med det imperialistiska Europa. Bör vi då se EU:s och flera europeiska stormakters motstånd mot USA:s intressekamp under Trump som en slags anti-imperialism eller handlar det om strävan att hävda egna imperialistiska intressen i en mer ”multipolär värld”? Liknande mellankrigstidens då det forna brittiska världsväldet utmanades av nya makter.
Visst ska folkligt progressiva krafter söka dra nytta av glipor som ibland öppnas av stormakternas konflikter – men utan illusioner om deras intressen och syfte. Framtidshoppet fäster vi vid andra möjligheter.
Bilden: Den 21 mars anlände hjälpflottiljen Nuestra America med aktivister och hjälparbetare, med mat, mediciner och bla solpaneler till Havana.