När det demonstreras i Stockholm, Malmö eller Göteborg dyker ”dialogpoliser” upp. I Bolivia ser verkligheten annorlunda ut. Där skickas armén ut mot demonstranter – och gruvarbetarna svarar med dynamit.
Kommentar|Alex Fuentes
När gruvarbetare nu återigen marscherar mot huvudstaden La Paz kastas dynamitpatroner mot polis och militär. Soldater har tvingats retirera undan explosionerna. För de bolivianska gruvarbetarna är dynamiten inte någon symbolisk rekvisita, utan en del av en lång tradition av militant arbetarkamp. Bilderna från Bolivia säger också något större: den ekonomiska och politiska krisen i landet har nått en explosiv nivå.
Gruvarbetarna i Bolivia har historiskt använt dynamit i demonstrationer och konfrontationer sedan revolutionen 1952. När de nu detonerar laddningar mot polisens barrikader är det ett uttryck för att konflikten gått långt bortom fredliga protester. Internationella nyhetsbyråer rapporterar att gruvarbetare sprängde dynamitladdningar under försöken att bryta polislinjer kring presidentpalatset i La Paz, vilket tvingade militära styrkor att retirera.
Det är också viktigt att förstå den historiska bakgrunden. Bolivia har en av Latinamerikas mest militanta arbetarrörelser. Central Obrera Boliviana (COB) fungerade under årtionden nästan som en parallell makt i landet, tillsammans med FSTMB, gruvarbetarnas mäktiga fackliga federation. Under revolutionen 1952 beväpnade sig arbetare och besegrade delar av armén. Sedan dess har gruvarbetarna haft en närmast mytisk ställning inom den latinamerikanska arbetarrörelsen.
Den 18 maj utlyste COB en generalstrejk på obestämd tid tillsammans med gruvarbetare, lärare, bönder och olika folkliga organisationer. Bakom mobiliseringen står även den enhetliga fackliga konfederationen för bondearbetare samt bondefederationen Tupac Katari. Generalstrejken har i praktiken lamslagit stora delar av landet genom mer än 70 vägblockader.
Bakgrunden är den djupa ekonomiska krisen: inflation, bränslebrist, stigande matpriser och regeringens åtstramningspolitik. Protesterna riktas mot högerpresident Rodrigo Paz och hans nyliberala kurs, bara sex månader efter att han svors in som president.
Det som nu sker i Bolivia är sannolikt den djupaste sociala och politiska krisen sedan kuppen 2019 mot Evo Morales, efter att denne återigen vunnit presidentvalet. Konfrontationen mellan staten och arbetarrörelsen är den största på många år. Det handlar inte om en sedvanlig strejk, utan om en explosiv kombination av ekonomisk kollaps, politisk polarisering och en lång tradition av militant arbetarkamp där gruvarbetarna historiskt spelat en central roll.
Utlösaren för det folkliga upproret är regeringens ekonomiska strukturanpassningsprogram, som enligt fackföreningarna ligger helt i linje med storföretagens och Internationella valutafondens intressen. Bland de mest hatade åtgärderna finns avskaffandet av subventioner, vilket ledde till att bensinpriserna steg med 86 procent och dieselpriserna med över 160 procent. För arbetarklassen har konsekvenserna blivit dramatiska.
Protesterna har dessutom förstärkts av skandalen kring förfalskad och undermålig bensin, som enligt transportsektorn orsakat mekaniska skador på tusentals fordon. Samtidigt växer ilskan mot en lag som öppnar för beslagtagande och omvandling av små jordbruk till förmån för stora markägare och agroindustriella intressen.
Den 18 maj blev centrala La Paz skådeplats för hårda sammandrabbningar. Tusentals gruvarbetare och bönder drabbade samman med polisen under flera timmar när säkerhetsstyrkor försökte hindra demonstranterna från att nå Plaza Murillo – hjärtat av den bolivianska makten. Demonstranterna krävde Rodrigo Paz avgång.
Regeringen hävdar, vilket upprepas av medier, att den folkliga ledaren och före detta president Evo Morales ligger bakom och anstiftar protesterna, samtidigt som myndigheterna försöker få honom gripen. Det är en alltför enkel förklaring. Det är i första hand högerregeringens nyliberala politik och aggressiva arbetsmarknadsreformer som skapat den explosiva situationen. Samtidigt fortsätter Morales att hyllas och skyddas av anhängare till Movimiento al Socialismo (MAS).
Det som gör situationen särskilt allvarlig är att pro-Trumpregeringen, med Rodrigo Paz i spetsen, svarat med hård repression. Rapporter talar om massgripanden, döda och våldsamma sammandrabbningar. Den 16 maj dödades fyra arbetare av polis och militär. Regeringen rättfärdigade våldet genom att beskriva insatsen som en ”humanitär operation”.
Tusentals poliser och soldater har satts in för att bryta vägblockader och demonstrationer runt La Paz och grannstaden El Alto. Samtidigt utfärdade Trumpadministrationen ett stöduttalande till Rodrigo Paz, som man betraktar som en viktig allierad i regionen, och fördömde vad man kallade destabiliseringsförsök.
Samtidigt sker en tydlig revitalisering av fackliga och folkliga organisationer, som åter träder fram som självständiga politiska krafter i takt med att statens legitimitet försvagas. Den bolivianska krisen saktar inte ner – den fördjupas snabbt.
Det som nu utspelar sig i Bolivia är inte bara en konflikt om bensinpriser eller subventioner. Det är en djup social och politisk konfrontation där klasskamp, facklig mobilisering och interna konflikter inom den bolivianska vänstern flyter samman. När gruvarbetare driver tillbaka polis och militär med dynamit är det ett uttryck för att Bolivia gått in i en ny och explosiv period av social kamp – en situation med potentiellt förrevolutionära drag.