Håkan Svenneling V, i NATO:s parlamentariska församling
”Nej, regeringen får inte fatta beslut om andra länders militära insatser i Sverige utan riksdagens godkännande.” Det skriver Svenska Freds i en protest inför riksdagsdebatten 15 juni och motiverar: ”Det skulle innebära att regeringen kan tillåta Nato- eller EU-länder att genomföra militära insatser på svenskt territorium, ta över vissa svenska förvaltningsuppgifter samt upplåta svenskt territorium för krigföring av en annan stat, i tredje land, utan direkt hot mot Sverige. Förslaget försvagar ytterligare den demokratiska kontrollen över säkerhetspolitiska beslut.”
Vad säger Vänsterpartiet om regeringsförslaget och förhållandet till NATO idag? Internationalens Håkan Blomqvist samtalade med Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling som tagit plats i NATO:s parlamentariska församling.
Fokus | Håkan Blomqvist
Håkan Blomqvist:
Är detta någonting ni diskuterat?
Håkan Svenneling:
— Ja, absolut, och delvis är de där besluten om ”Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete” redan fattade. Det skedde i höstas. Det som det ska fattas beslut om den 15:e juni är att man gör om lagstiftningen, vilket egentligen behövs för att den är en schweizerost just nu, men att man ger ännu mer långtgående rättigheter till NATO och till andra stater på svenskt territorium och gör det också otydligt vilka rättsliga förutsättningar som ett annat NATO-land har gentemot svenska medborgare. Vi har invänt mot den lagstiftningen och kommer att vara emot. Vi har lämnat in en följdmotion och nu pågår beredningen av den. Det är vi och MP som kommer att rösta emot.
Men redan nu på måndag 1 juni har vi den årliga debatten i riksdagen om verksamheten i NATO. Sedan vi kom med i NATO lämnar regeringen varje år en skrivelse där de berättar om vad de gjort i NATO sedan föregående år. Samtidigt lämnar NATO:s parlamentariska församling, där jag ingår, en redogörelse över vad vi har gjort och sedan bakas de två dokumenten ihop till ett betänkande i Utrikesutskottet där man lägger dessa redovisningar till sina handlingar och har en årlig NATO-debatt i maj, juni.
Innan dess så ska jag till Vilnius för vårsessionen med NATO:s parlamentariska församling – NATO-PA, säger vi på kortspråk.
Vad syftar den församlingen till generellt, i stort?
— Man kan säga att den parlamentariska församlingen är en sidoorganisation till NATO, den är inte egentligen en formell del av NATO utan en egen organisation, men den har NATO:s logga med parlamentssäten runt omkring sig. Och man kan säga att det handlar om att 281 ledamöter från alla NATO:s 32 parlament möts för att hela tiden påminna varandra om att vi är i en militär allians tillsammans och att man därigenom har en gemensam tanke om att man ska försvara varandra. Jag tycker att det är som en slags övning i samarbete för att hålla ihop alliansen.
Hur har ni resonerat, i Vänsterpartiet, som ju ändå är motståndare till NATO, om att vara med och ingå i den här församlingen? Hur väljs de här ombuden?
— De väljs i riksdagen genom att partierna förhandlar fram en fördelning och nominerar ledamöter. Och det man kom fram till i Sverige var att alla partier skulle sitta i vår delegation som består av sju ledamöter och sju ersättare. Jag blev en av de nya ordinarie ledamöterna med en från MP som ersättare.
Är det här något problem för Vänsterpartiet som ju är motståndare till Sveriges medlemskap i NATO och att man ändå är med i den här gemensamma församlingen?
— Jag är väl kanske en av de mest radikala och tydligaste NATO-motståndarna i den här församlingen men vi är ju långt ifrån ensamma om att sitta med det här problemet att vi är mot NATO men samtidigt då en del av församlingen. Vi har tillsammans med andra ledamöter bildat en progressiv grupp som består av några ledamöter från vänstergruppen och den gröna gruppen i Europaparlamentet. De partierna som finns i NATO PA har slagit sig samman och har bildat en liten grupp på ett tiotal personer som jag är koordinator för. Jag har just suttit med dagordning och så inför vårt gruppmöte i Vilnius nu på lördag.
Men vad gör ni i den gruppen?
— För oss är den väldigt nystartad så den är fortfarande i sin linda men det blir ett sätt att dricka kaffe och träffa den tyska vänstern, Die Linke, den franska vänstern, La France Insoumise och gröna partier från Europa för att utbyta åsikter och tankar utifrån deras förhållningssätt till NATO och säkerhetsläget i stort. Det har blivit en bra och spännande plattform för mig att förstå Die Linkes och La France Insoumises utrikes- och försvars- och säkerhetspolitik, med bra och viktiga kontakter för mig i det internationella arbetet.
De stora länderna har ju flera platser i den här NATO-församlingen så det är lättare för vänstern därifrån att få platser i sina delegationer. Våra nordiska systerpartier är också med, men de har ofta ersättarplatserna i sina nordiska delegationer. Den svenska delegationen är den största nordiska i och med att vi är det största landet.
När ni träffas i den större PA-församlingen, vad kan ni uträtta där?
— Församlingen arbetar i fem olika utskott och jag sitter i utskottet Kommittén för demokrati och säkerhet och vi jobbar med förslag till resolutioner. Nu på vårsessionen ska vi jobba med utkast och sen ska vi ha en höstsession där vi antar de här resolutionerna. Därpå meddelas NATO: ”Det här tycker den parlamentariska församlingen”. Och så blir det en input till det större NATO-arbetet i stort.
Resolutionerna som antas av PA-församlingen är typexemplet på resolutioner man knådar så mycket på så att alla är överens i slutänden. De ligger på NATO-PA:s hemsida NATO PA.Int
Men vad ska man säga, klumpigt uttryckt, är resolutionerna bra eller dåliga eller ingenting?
— Mestadels ingenting men är de ibland mer än ingenting är de oftast halvdåliga till sin karaktär. Det finns en otrolig faiblesse för vurmande för USA och för kärnvapen som ”avskräckning”. Amerikanerna har ju en ställning i den här församlingen som är rätt absurd, där de har tillträde och får positioner i mycket större utsträckning än andra länder. De tycker också att det är jobbigt att européerna håller på med sådana här parlamentariska grupper, som den progressiva gruppen exempelvis. Man vill inte erkänna att det finns politiska partier.
Finns det någon problematik här, i legitimering av NATO, att vänstern är med i den här typen av församling?
— Jag tänker så här, att om vi inte hade varit med då hade vi också lämnat fältet fritt. Genom att vara med så får vi bättre insyn i olika processer, bättre förståelse och ett internationellt kontaktnät där man kan argumentera för sin linje i högre utsträckning. Sedan har jag inga illusioner om att det går att påverka i någon större utsträckning, det går inte att förändra NATO inifrån, det har jag väldigt svårt att se hur det skulle gå till.
Men om man inte hade varit där, för att ta ett konkret exempel, hade vi inte kunnat lyfta Georgien som är associerad medlem till NATO. Efter att Ryssland attackerade Georgien 2008, när Saakasjvili var president, så träffades ett avtal med NATO och NATO-PA där man står mycket närmare varandra med olika organ och stöttande. Sedan har vi sett maktövertagandet från Georgien Dream som i praktiken har förvandlat Georgien till en enpartistat och då har jag och andra i den svenska delegationen drivit på för att NATO ska införa restriktioner mot den georgiska delegationen och försökt påverka de som bestämmer inom NATO-PA. Inte helt framgångsrikt, men ändå satt frågan på dagordningen och vissa begränsningar har införts.
För mig har det varit ett tydligt exempel på där man kan sätta demokratin på dagordningen och den här församlingen har ett förslag sedan ett par år tillbaka om att inrätta ett center för demokratisk reseliens inom NATO. Det har varit något som Ungern tidigare blockerat och vi får väl se om det är mer möjligt att få till ett politiskt momentum nu när Orbàn har försvunnit i Ungern. Det finns ju fortfarande svårigheter med både Turkiet och USA som inte är jättepigga på något sådant.
Hur ska man upprätthålla NATO-motstånd när nu Die Linke, La France Insoumise och Vänsterpartiet osv ingår i NATO:s halvfuskiga om man så kan säga, staffagefigur som NATO -PA tycks vara?
— Det är en väldigt bra och berättigad fråga som inte är helt enkel att svara på. Jag har inte ändrat uppfattning om NATO och det har inte Vänsterpartiet heller men samtidigt är det ju så att sedan Sverige gick med för två år sedan så blir man en integrerad del av NATO på alla nivåer och alla möjliga sätt. Och då är det väldigt viktigt att peka på vikten av att Sverige fortfarande fattar självständiga beslut, har en självständig utrikes – och säkerhetspolitik, en självständig utrikes- och säkerhetspolitisk analys och att vi har förmågor för att kunna försvara Sverige oavsett vad de andra NATO-länderna gör.
Sedan kommer vi att vara en del av NATO:s försvar, men att vi inte slutar med någon förmåga bara för att det kan finnas andra NATO-länder som har den. Och sedan är det viktigt att också koppla an till NATO:s grundläggande problematik, att man jobbar med kärnvapenavskräckning och vara väldigt tydlig i sin kritik av det svenska deltagandet som vi nu ser kring NATO:s kärnvapen. Där höll Sverige en övning förra hösten och för första gången någonsin i historien övade man med kärnvapen. Så det här är radikala skiften som skett under den här regeringens tid som vi måste markera mot och stå upp mot.
Men hur ser du på det här med demonstrationer, utomparlamentariska eller gräsrotsprotester osv mot NATO? Kommer vi i Vänsterpartiet att vara med i dem även i fortsättningen?
— Ja, det tycker jag är helt rimligt, det är ju upp till partiföreningar och distrikt att besluta om det men jag tycker det är jättebra att man fortsätter att demonstrera mot NATO och vara tydliga i sin kritik mot kärnvapen och hela idén att man ska kunna avskräcka från konfrontation snarare än att jobba med fredliga medel.
Vad, slutligen, är det för fel med NATO?
—I grund och botten så är ju felet att man ger USA otroligt mycket makt genom hela organisationen där man har extremt hög tilltro till kärnvapen och kärnvapens avskräckande förmåga. Där är det formellt bara USA:s och Storbritanniens kärnvapen som ingår i NATO, inte Frankrikes.
Och sen så är det hela tanken om att man, genom att vara så militärt stark, avskräcker motståndare från att attackera oss snarare än den gamla svenska principen som byggde på att man skulle ha förmåga att försvara sig. Så det finns ett mått av en tanke på att hota andra och det tycker jag i grunden är en omsvängning av svensk säkerhetspolitik som är väldigt olycklig jämfört med den politik som höll oss alliansfria i tvåhundra år och ledde till att vi inte haft krig i Sverige.