Mer resurser, men det räcker inte
Varken särintresse eller konsumtionsvara
En kreativitetens gräsrotsrörelse
Ledare | Vecka 27
Något som förenade progg- och punkrörelsen var ambitionen att sudda ut gränsen mellan musiker och publik. Det innebar dels att man radikalt sänkte tröskeln för de tekniska färdigheter som krävdes för att få stå på scenen, dels att musikens publik uppmuntrades till en aktiv roll i att skriva om musiken, arrangera spelningar, fotografera eller göra skivomslag. Det tog därför inte lång tid innan såväl punken som proggen utvecklades till breda kulturscener, där musiken omgärdades av en flora av bildkonstnärer, poeter, journalister och filmskapare.
Hela generationer kulturutövare, skribenter och aktivister fostrades i dessa sceners miljöer. Alla hade stöpts i dessa uttrycks do it yourself-etos: om ingen annan gör det får vi göra det själva, utifrån våra egna förutsättningar och erfarenheter. Dettamanande sätt att förhålla sig avspeglade en genuint demokratisk kulturpraktik. Om alla ges möjlighet att delta kan kulturen upphöra att vara ett särintresse för eliten eller en konsumtionsvara för massorna och istället fungera som en gräsrörelse för kreativitet, solidaritet, folkbildning och samhällsförändring.
Trots do it yourself-andans ytliga likheter med vissa former av entreprenörskapets ideologi är det den borgerliga kulturpolitikens raka motpol.
Bakom borgarnas mantra om att ”staten inte ska subventionera kulturella särintressen som inte kan stå på sina egna ekonomiska ben”, döljer sig inte bara ett förakt för kulturens estetiska egenvärde, oberoende av dess kommersiella slagkraft, utan också en syn på kultur som en konsumtionsvara som ska avnjutas av en passiv publik som söker underhållning snarare än deltagande. Det bäddar inte bara för en tråkigare kultur, utan också för demobilisering och passivisering:
Kulturen görs till en färdig produkt som serveras oss – färdigförpackad med rätt budskap och innehåll – snarare än något vi kreativt och lustfyllt skapar i samspel med andra människor.
De praktiska konsekvenserna av denna kultursyn ser vi i detta nu. Som tidigare berörts i Internationalen skär Tidöregeringen i allt – från kulturskolor till studieförbund eller budgeterade filmsatsningar.
Konsekvenserna är uppenbara; minst 8 000 förlorade speltillfällen och 300 nerlagda replokaler för unga band samt färre platser och kraftigt höjda terminsavgifter i kulturskolorna.
Till det hör också regeringens uttalade ambition att nyttja kulturpolitiken som ett nationalistiskt projekt – med kulturkanon och censurhot där osmakliga och opassande uttryck som inte representerar den ”nationella särarten” rensas bort. Sammantaget utgör det ett kulturellt omstöpningsprojekt i riktning mot ännu mer makt för stora produktionsbolag och streamingtjänster. Följden blir att allt färre ges möjlighet att utveckla egna kulturella uttryck.
En radikalt annan kulturpolitik kan därför inte bara gå ut på att återställa det som förlorats. Det räcker inte att höja stödet till studieförbund och kulturskolor (även om detta självklart måste göras).
Den måste byggas underifrån och hänga samman med en övergripande strävan efter solidaritet och folkmakt. Det handlar om att – likt punken och proggen – skapa självständiga och självstyrande utrymmen som står fria från bolagsmakt och statligt översitteri. Sådana utrymmen ska syfta till att främja nya erfarenheter och uttryck, där den praktiska solidariteten och det ömsesidiga deltagandet står i centrum och där rollerna som publik och artist är ytterst flytande.
Det målet kräver samma strategi som socialismen i stort: en organisering underifrån som tillåter oss att bygga motståndskraft och gemenskap. Med andra ord måste parlamentariska reformer relaterade till studieförbundens, kulturskolornas och föreningarnas ekonomiska understöd kombineras med bildandet av nya kultur- och musikföreningar, skapandet av nya distributionskedjor och publikationer, återtagandet av kulturella utrymmen och mötesplatser. På så sätt kan vi se till att kulturen inte förblir ett marginellt politikområde, utan i praktiken en del av det socialistiska strävandet.