▶ Medveten politik för jämlikhetskultur
▶ Nu attackeras en hel del av det
▶ Ta kamp för det gemensamma!
Ledare|Vecka 9
Det finns få länder i världen som haft så oproportionerligt stort inflytande över den globala musikscenen som Sverige. Sverige är nämligen ett land där musikintresset bland ungdomar och allmänhet sällan stannar vid konsumtion av populära utländska artister. Djupt inlemmat i svenskt kulturliv är befolkningens vilja och möjlighet att självt skapa musik. Många av oss har spelat i band, gått i musikskola eller bär åtminstone på minnen från lokala festivaler och arrangemang där traktens ungdomar fått framföra egna alster inför en förväntansfull publik. Inte så sällan har detta öppnat vägen för lokala talanger ut i världen – framför allt inom mer nischade genrer såsom metal och elektronisk musik
Detta kallas ofta för det svenska ”musikundret” och är i mycket konsekvensen av en medveten jämlikhets- och folkbildningspolitik under 1900-talet. I takt med att arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna växte i styrka byggdes det upp olika system för att även arbetarklassens barn skulle kunna ges tillgång till meningsfulla fritidsaktiviteter; till färdigheter inom musik och annan kultur – till utrymmen för självuttryck.
Arbetstidsförkortning ledde till att breda skikt fick ett ökat mått av fritid. Kommunala kultur- och musikskolor gjorde musikundervisningen billig – eller till och med avgiftsfri – samt lättillgänglig. Rörelsernas folkbildning expanderade och garanterades statliga bidrag, vilket gjorde det möjligt för unga musiker att enkelt få tillgång till replokaler och instrument. Byggandet av Folkets hus, folkparker och fritids-/ungdomsgårdar skapade fler speltillfällen för band och artister. Kulturen vreds till viss del ur händerna på de gamla eliterna. Deras kapital och historiska förankring kunde inte längre garantera dominans över de kulturella fälten.
Det var en infrastruktur som inte bara utgjorde grunden för det svenska musikundret utan också för många orters kulturliv. Därtill fungerade den som en basal plattform för arbetarklassens självutveckling och yttrandefrihet. I samspel med autonomt uppkomna subkulturer tillförde denna civila och politiska infrastruktur en ”mjuk” och solidarisk dimension till det svenska projektet för jämlikhet.
Denna infrastruktur, som redan under flera decennier försvagats, är nu fundamentalt hotad . Förutom attacker på invandrare och att sänka de rikas skatter har ett av Tidöregeringens främsta mål varit att decimera civilsamhället. I detta syfte har man konsekvent skurit ner de statliga bidragen till folkbildning och folkhögskolor, tätt ackompanjerat av högljudda kampanjer om påstådd politisk, kriminell, eller islamistisk infiltration av studieförbunden.
Ovillkorligen leder det till att unga musiker får knappare och/eller en mer kostsam tillgång till replokaler, instrument och kulturutbildning (enligt studieförbundens intresseorganisation är 20 000 musikers replokaler i farozonen). Som en konsekvens av reducerade statsbidrag väljer även många kommuner att skära ner på musikskolornas utbud eller att höja avgifterna. Marknadsskolornas styvmoderliga behandling av musikundervisningen ska vi inte ens tala om. Konsekvensen är en rasering av den kulturella infrastruktur vi gemensamt byggt upp under nästan ett sekel.
Möjligen för att tysta kritikerna – bland dem stora delar av Sveriges artistelit, som 2025 medverkade i studieförbundens kampanj mot ”replokalskrisen” – införde regeringen ett så kallat fritidskort under hösten 2025; ett årligt bidrag på 550 kronor generellt till barn mellan 7 och 16 år, och 2 500 kronor specifikt till barn i hushåll som fick bostadsbidrag under föregående år, som kan användas för olika ”ledarledda fritidsaktiviteter”. Men detta bidrag bygger inte ut vår gemensamma kulturella infrastruktur. Det ger oss inte fler replokaler utan gör snarare samhällets kulturliv till en köpslagan runt tillgång och efterfrågan; förutom att fritidskortet av många anordnare beskrivs som en administrativ börda reducerar det ungdomars kulturella aktivitet till en check som lika gärna kan brukas på det lokala privatägda gymmet som på ett kulturcenter.
Som vänsterkraft är det nödvändigt att än en gång ta upp kampen för vår gemensamma kulturella infrastruktur. Denna kamp måste föras på (minst) två fronter: dels gentemot politikens övergripande strukturer – kamp för robust statlig och kommunal finansiering till civilsamhälle, studieförbund, kulturcentrum, folkhögskolor och kostnadsfri musikundervisning, och, inte minst, för en rejäl arbetstidsförkortning, och dels inom vår egna gemenskap – kamp för ökad självorganisering och praktisk solidaritet för att kunna tillgodose och expandera våra kulturella uttryck och behov.
Som Johannes Jensen uttrycker det i en artikel i Internationalen:
”Det varaktiga motståndet växer ur något annat. Det kommer ur ett alternativt förhållningssätt till kultur. Vänsterns svar måste vara den horisontella relationen. Bandet mellan människor, kamratskapen, den praktiska solidariteten. Den vi upplever när vi delar en upplevelse, när vi har tillgång till platser där vi möts och enas”.
Bilden: Thåström