Från Trotskij till Lars Forsell och Athena Farrokhzad
Med anledning av Athena Farrokhzads hyllning (i Dagens Nyheter 28 juni) till Lars Forsells Oktoberdikter från 1971 som inte ”flackar med blicken i dikterna om Lenins oktoberrevolution” påmindes Alex Fuentes om en av Leo Trotskijs tidiga skrifter om optimism och pessimism.
Kultur | Alex Fuentes
Athena Farrokhzad skrev i DN: ”Liksom den socialistiska strävan som vet att dess motsats är barbari tar sig Forssells ord de friheter de behöver för att säkerställa sin triumf. De insisterar, tvekar, skämtar, grälar, upprepar sig och konstaterar: ’Det finns inga skäl för optimism / Det finns inga skäl för pessimism / Det finns skäl för revolution’. De etsar sig fast som hammarslag. Sedan årtionden stakar de ut takten varje gång jag går i ett demonstrationståg. Och allt pekar på att de kommer att fortsätta göra det länge än. I alla fall fram till nästa oktober.”
Den korta texten av Leo Trotskij skrevs 1901 då ha endast var 22 år gammal. Vid denna tid hade han redan hunnit fängslas och förvisas till Sibirien för sin revolutionära verksamhet. Texten tillhör Trotskijs allra tidigaste politiska skrifter, från en period då han ännu stod i utkanten av den ryska socialdemokratins centrala debatter men redan uppvisade det patos, den historiska blick och den polemiska skärpa som senare skulle prägla hela hans författarskap.
Bakgrunden är övergången mellan 1800- och 1900-tal, en tid fylld av både borgerlig framtidstro och växande desillusion. Det sena 1800-talet hade burit på löften om framsteg, civilisation och förnuft, men avslutades i imperialistiska krig, social misär och tilltagande nationalism. Kring sekelskiftet började därför en borgerlig pessimism ta form: tron på historisk utveckling ersattes av cynism, resignation eller ett tillbakadragande till privat trygghet.
Mot denna stämning riktar Trotskij sin text. Hans ”optimism” är varken naiv eller sentimental, utan grundad i kamp och historiskt ansvar. Pessimismen framställs inte som realism, utan som kapitulation. Texten försvarar idén om framtiden, inte som ett abstrakt hopp, utan som något som endast kan vinnas genom medveten mänsklig handling. Skriven långt före revolutionerna 1905 och 1917, framstår texten i efterhand som ett program i koncentrat: en tidig formulering av Trotskijs livslånga uppgörelse med defaitism, borgerlig cynism och föreställningen om att historien redan skulle vara avslutad. Texten skrevs då Trotskij fortfarande formades politiskt men redan hade ett mycket utvecklat historiskt och dialektiskt språk.
Om optimism och pessimism (1901)
Så länge det finns liv, finns det hopp! Om jag vore en himlakropp skulle jag betrakta denna ynkliga jordkula av damm och smuts med fullständig likgiltighet. Jag skulle lysa över gott och ont med samma jämnmod. Men jag är en människa. Världshistorien – som för dig, kylige vetenskapsdyrkare, för dig som räknar evigheten, bara framstår som ett obetydligt ögonblick på tidens vågskål – den är för mig allt. Så länge jag andas kommer jag att kämpa för framtiden: för den strålande framtid där människan, stark och vacker, blir herre över sin egen historias irrande ström och leder den mot den gränslösa horisonten av skönhet, glädje och lycka. 1800-talet har i vissa avseenden uppfyllt optimistens förhoppningar – men i långt fler avseenden har det svikit dem. Det har tvingat människan att skjuta över huvuddelen av sina förväntningar till 1900-talet. Varje gång optimisten ställdes inför ett fruktansvärt faktum utropade hon:
”Vad! Kan detta verkligen ske på tröskeln till 1900-talet?” Och när hon målade upp storslagna bilder av en harmonisk framtid, förlade hon dem alltid till 1900-talet. Och nu har detta sekel anlänt. Vad har det fört med sig redan från början?
I Frankrike – det giftiga skummet av rashat (Dreyfusaffären); i Österrike – nationalistiska strider.
I Sydafrika – dödskampen för ett litet folk som krossas av en koloss (boerkriget). På den ”fria” ön – segersånger tillägnade den triumferande rovlystnaden hos chauvinistiska mellanhänder. I Östern – dramatiska ”komplikationer”. I Italien, Bulgarien, Rumänien – uppror bland hungrande massor. Hat och mord.
Hunger och blod. Det är som om det nya seklet – denna väldiga nyfödda jätte – redan i samma ögonblick som det trädde in i världen beslöt sig för att driva optimisten ner i fullständig pessimism och ett slags borgerligt nirvana. ”Död åt utopin! Död åt tron! Död åt kärleken! Död åt hoppet!” Så dundrar 1900-talet fram, ackompanjerat av eldsalvor och vapenskrammel. ”Ge upp, patetiske drömmare. Här är jag – ditt så efterlängtade 1900-tal, din ’framtid’.”
– Nej, svarar optimisten lugnt.
Du är bara nuet.