Iransk socialist om vänstern och kriget mot Iran
Den politiska islamismens styrka är i stor utsträckning baksidan av vänsterns svaghet, skriver en iransk socialist. Att hänvisa till suveränitet för att avvisa kritik mot regimen reproducerar exakt den förskjutning som politisk islam själv utför, dvs att klassmotsättningarna döljs bakom nationell och kulturell identitet.
Bild: US-Israeliska bombningen av skolan i Minab som, enligt Amnesty International, dödade 168 människor varav de flesta skolelever.
Opinion | Pouyan (signatur)
Tack för ett välskrivet och viktigt stycke med fingret i tidigare Internationalen på något som behöver sägas rakt ut men som sällan sägs. Framtidens Vänster och Iran Jag vill komplettera med några tankar som jag tycker saknas i debatten om Iran och vänsterns position.
Jag tycker dock att det inte räcker med att säga att den iranska regimen är förtryckande men ändå inte förtjänar imperialistiska angrepp (vilket är sant). Vi behöver också förstå den politiska islamismens strukturella karaktär, för det är just avsaknad av den analysen som gör vänsters position moraliskt och teoretiskt ohållbar.
Alla strömningar som bekänner sig till politisk islam proklamerar islams ”specificitet”, dvs att islam inte känner någon separation mellan politik och religion och därmed utgör ett eget civilisatoriskt projekt. Men vad som faktiskt följer av den här positionen är inte en radikal samhällsomdaning, utan att kampen förläggs till kulturens område och ”kulturen” reduceras i praktiken till ett slags rituellt bekräftande av tillhörighet till en religiös gemenskap. Och när identiteten väl är på plats kan de materiella relationerna lämnas orörda. Frågor om vem som äger, vem som arbetar, vem som njuter av frukten av andras arbete, allt detta försvinner ur bilden.
Istället för att organisera människor i kamp mot de ekonomiska strukturer som producerar och reproducerar fattigdom, ojämlikhet och beroende uppmanas befolkningen att samlas bakom religiösa auktoriteter och moraliska budskap. Och här ersätts klasskampen av identitetspolitik i dess mest reaktionära form (kanske är det även värt här att notera att så kallade poststrukturalistiska och intersektionella positioner, trots helt andra intentioner, i praktiken bidrar till samma förskjutning? När identitet görs till den primära analysnivån riskerar klassrelationen att försvinna ur fokus och det blir möjligt att tala länge om tillhörighet och erkännande men betydligt mindre om vem som äger och vem som exploateras).
Det borde också betonas att politisk islam inte utgör något alternativ till kapitalismen. Det finns inte ett enda exempel på en reaktionär lag i någon muslimsk stat som islamistiska rörelser aktivt har motsatt sig. Jag tänker här på Egypten där Muslimska brödraskapet i parlamentet stödde de lagstiftningar som förstärkte jordägarnas rättigheter på bekostnad av arrendatorerna. Politisk islam försvarar den privata äganderätten, legitimerar sociala hierarkier och reproducerar de villkor som krävs för kapitalets fortlevnad.
De lokala comprador-bourgeoisier, [köpmannaklasser] de nyblivna rika, de skikt som gynnas av den nuvarande globaliseringen, de stödjer generöst politisk islam, även när de talar ett anti-västligt språk.
Konflikten med ”väst” är inte socialism mot kapitalism utan det är konkurrerande maktcentra inom samma globala system som förhandlar om sin maktposition inom det, inte bryter med det.
Till detta kommer något som bör nämnas, dvs att politisk islam i avgörande historiska skeden inte har vuxit fram spontant ur folkliga religiösa övertygelser utan konstruerats aktivt av imperialismen. Muslimska brödraskapet skapades på 1920-talet med brittiskt och kungligt egyptiskt stöd för att blockera den demokratiska och sekulära Wafd-rörelsen. CIA och Anwar Sadat organiserade rörelsens återkomst efter Nassers död 1970. Talibanerna formades av CIA i Pakistan för att bekämpa det modernistiska afghanska styre som öppnat skolorna för flickor och pojkar lika. Israel stödde Hamas i dess tidiga skede för att underminera de sekulära krafterna i den palestinska motståndsrörelsen. USA bröt dessutom aktivt upp den enade fronten av asiatiska och afrikanska stater från Bandung 1955 genom att skapa en ”islamisk konferens”, omedelbart driven av Saudi-Arabien och Pakistan från 1957. Att sedan beskriva denna politiska islam som antiimperialistisk är analytiskt och historisk fel.
Den politiska islamismens styrka är dessutom i stor utsträckning baksidan av vänsterns svaghet. Jag tänker här på att när de socialistiska och fackliga organisationerna har krossats eller dragit sig tillbaka har religiösa nätverk fyllt tomrummet med välgörenhet, skolor och kliniker. Men välgörenheten ger inte stöd för de arbetandes kamp mot det system som producerar fattigdomen utan är ett sätt att hantera symptomen medan strukturerna lämnas intakta.
Här är den iranska regimen är ett tydligt exempel. Trots all retorik om motstånd, självständighet och suveränitet har den inte brutit med kapitalismens grundläggande logik och struktur. Den har organiserat kapitalismen genom revolutionsgardets enorma ekonomiska imperium, statliga monopol, klientelism och privat ackumulation, dock under en annan ideologisk form. Ackumulationen av rikedom och makt i händerna på en privilegierad elit fortsätter, inte trots förtrycket utan parallellt med det och på grund av det, som en del av samma sociala ordning, där arbetare fängslas för strejker, fackliga aktivister förföljs, kvinnor förtrycks, oppositionella tystas osv.
Vad som förklarar Irans motstånd mot imperialistiska diktat är i första hand den iranska nationalismen (en stark historiskt rotad, genomsyrande både folkliga och härskande klasser) inte den politiska islamismen som sådan. Rätten att inte bombas, svältas genom sanktioner, inte underkastas regimskifte måste varje konsekvent socialist försvara men detta försvar av Irans nationella självbestämmande är inte detsamma som försvar av den iranska regimen.
Ett folk kan ha rätt till suveränitet samtidigt som dess stat är förtryckande och en socialistisk analys måste säga båda sakerna samtidigt, utan att den ena tanken utplånar den andra.
Och det är just det som delar av dagens vänster i väst vägrar göra. Hänvisningen till suveränitet för att avvisa kritik mot regimen reproducerar exakt den förskjutning som politisk islam själv utför, dvs att klassmotsättningarna döljs bakom nationell och kulturell identitet.
En regim i konflikt med USA är inte automatiskt progressiv (och om så vore fallet skulle socialister tvingas överge all självständig analys och nöja sig med att välja mellan rivaliserande maktblock). Men socialism har aldrig handlat om att välja vilken härskande klass som ska dominera. Och som Internationalen skriver: hela den socialistiska internationalismens historia från Spanien till Chile till Sydafrika till motståndet mot de stalinistiska förtryckarregimerna är en historia av solidaritet med förtryckta mot ”suveräna länders ledarskap”.
Att kalla denna tradition för ett imperialistiskt civiliseringsuppdrag är en historierevisionism som skär av vänstern från sina egna rötter.