Det finns politiska händelser som förändrar ett land. Och så finns det händelser som framför allt avslöjar det land vi redan lever i. Det som utspelade sig efter Prideparaden i Malmö den 4 juli tillhör den senare kategorin. På några timmar förvandlades en ramsa, sjungen av ett fåtal ungdomar i ett demonstrationståg, till en nationell politisk affär.
Den verkliga konflikten handlar inte om några ord, den handlar om vilken bild av staten som dominerar i samhället, skriver Alex Fuentes.
Kvällstidningar slog upp den på löpsedlarna. Justitieminister Gunnar Strömmer fördömde det inträffade. Borgerliga politiker fyllde snabbt på med krav på avståndstaganden. Liberalernas rättspolitiske talesperson, den tidigare polisen Martin Melin, krävde en särskild riksdagsdebatt och svarade dessutom med motparollen ”Hela Sverige älskar polisen.”
Kontrasten var slående. En lokal klacksång möttes av en nationell politisk mobilisering. Just därför är det värt att stanna upp. För det här handlade aldrig om en ramsa. Det handlade om vem som har rätt att kritisera statens institutioner, om hur politiska drev byggs upp och om en höger som, när den har svårt att dominera samhällsdebatten i sak, i stället försöker bestämma vilka frågor som över huvud taget ska tas upp. Ramsan i Malmö blev en nationell angelägenhet. Vad var det egentligen som hände?
Det korta svaret är: betydligt mindre än vad rubrikerna påstod. Under Prideparaden deltog tusentals människor. Bland dem fanns också en mindre grupp ungdomar som sjöng ramsan ”Hela Malmö hatar polisen.” Ramsan är inte ny, den har under många år hörts på demonstrationer och i andra miljöer där unga människor velat uttrycka sin misstro mot polisen. Ungdomarna representerade inte Vänsterpartiet Malmö och agerade inte på partiets uppdrag. Media gjorde ramsan till huvudnyhet. När Vänsterpartiet Malmös ordförande Tove Karnerud intervjuades kom fokus (redigeringen av svaren) snabbt att flyttas från vad som faktiskt hade hänt till hur partiet var berett att ta avstånd från något det aldrig organiserat. Sedan gick det snabbt, händelsen förstorades, ansvar flyttades och frågan förändrades.
Plötsligt handlade frågan inte längre om vad som faktiskt inträffat utan om varför V inte tillräckligt tydligt tog avstånd från den berättelse drevet självt har skapat. Det är en välbekant politisk metod. Men varför blev detta en nationell händelse? För om några ungdomars ramsa verkligen hade utgjort ett hot mot demokratin skulle den politiska upprördheten vara begriplig. Men det är naturligtvis inte därför reaktionerna blev så kraftiga. Ingen regering känner sig hotad av en klacksång.
Efter fyra år av Tidöpolitik domineras samhällsdebatten allt oftare av frågor om växande ekonomiska klyftor, bostadsbrist, arbetslöshet, omänsklig migrationspolitik och en välfärd som steg för steg urholkas. Samtidigt har regeringens svar i hög grad varit hårdare straff, utökad övervakning och fler repressiva åtgärder. I ett sådant läge blir kulturkrigen användbara, de flyttar fokus. Från hyror till symboler, från ojämlikhet till identitet, från ekonomisk politik till moralisk indignation. Det är ingen ny strategi. Tvärtom har den under de senaste decennierna blivit ett av den internationella högerns viktigaste politiska redskap. När sakpolitiken inte längre räcker mobiliserar man känslor, ilska, förargelse och rädsla. En känsla av att samhällets grundläggande värden är hotade.
Några ungdomars ramsa blev plötsligt användbar. Inte därför att den i sig förändrade någonting, utan därför att den kunde göras till symbol för något helt annat. Frågan är därför inte varför några ungdomar sjöng ramsan utan varför så många makthavare behövde att de gjorde det. Om händelsen över huvud taget har något politiskt värde, så är det inte för att den säger något avgörande om polisen. Den ger oss däremot anledning att ställa en betydligt större fråga. Vilken roll spelar polisen i dagens Sverige? Varför blir just den frågan så obekväm?
När någon riktar kritik mot polisen förväntas personen först besvara en märklig fråga: Tycker du inte om polisen? Frågan är fel ställd. För socialister har den aldrig handlat om tycke och smak. Den har inte handlat om huruvida enskilda poliser är sympatiska eller osympatiska, modiga eller fega, professionella eller inkompetenta. Den har handlat om vilken funktion polisen har i samhället. Det är två helt olika diskussioner.
Det var också därför debatten efter Prideparaden så snabbt körde fast. Plötsligt förväntades vänstern försäkra allmänheten om sin uppskattning för polisen. Som om den avgörande politiska frågan vore hur varmt man känner inför en viss myndighet. Men varför skulle just vänstern ställas inför ett sådant lojalitetstest? Ingen kräver att fackföreningsrörelsen först ska förklara sin uppskattning för Arbetsdomstolen innan den kritiserar arbetsrätten. Ingen kräver att miljörörelsen ska uttrycka sitt förtroende för gruvbolagen innan den protesterar mot nya gruvor. Ingen kräver att hyresgäströrelsen ska hylla Kronofogden innan den protesterar mot vräkningar.
Men när det gäller polisen tycks reglerna vara annorlunda. Först ska man bedyra sin uppskattning. Sedan, möjligen, får man framföra en försiktig kritik. Redan detta säger något om polisens särställning i den politiska debatten. För den som betraktar staten som en neutral institution framstår detta som självklart. Polisen blir då en opolitisk myndighet vars enda uppgift är att skydda oss alla lika mycket. Kritik mot polisen uppfattas därför lätt som kritik mot lag och ordning, ja, ibland nästan mot demokratin själv. Men socialister betraktar inte staten på det sättet.
Det betyder inte att staten enbart är ett förtrycksredskap. Den organiserar utbildning, sjukvård, kollektivtrafik och en rad funktioner som varje modernt samhälle behöver. Den rymmer motsättningar och påverkas ständigt av styrkeförhållandet mellan samhällsklasserna. Men staten har också en annan sida. Den har till uppgift att upprätthålla den rådande samhällsordningen. Det är när klasskonflikterna skärps som denna funktion blir tydligast och det är därför polisens roll blir politiskt central. Inte därför att polisen ensam formar samhället utan därför att den är den institution som ytterst har till uppgift att verkställa statens beslut. Samma polis som ena dagen hjälper en människa som utsatts för ett brott kan nästa dag verkställa en utvisning av en barnfamilj. Samma polis som söker efter en försvunnen person kan också upplösa en demonstration eller bevaka en strejk. Samma polis som för många människor symboliserar trygghet symboliserar för andra visiteringar, identitetskontroller, avvisningar och repression. Det är därför socialister inte analyserar polisen utifrån enskilda polisers personliga egenskaper. Det är institutionens funktion som analyseras.
Här blir också utvecklingen i Sverige under senare år avgörande. Polisens befogenheter har successivt utökats. Visitationszoner har införts, möjligheterna till övervakning har blivit större, tvångsmedlen har utvidgats, migrationspolitiken har blivit alltmer repressiv. Samtidigt har den politiska retoriken gjort hårdare tag till svaret på nästan varje samhällsproblem. Det är mot den bakgrunden man måste förstå varför en ramsa om polisen väckte en sådan uppståndelse. Den verkliga konflikten handlar inte om några ord, den handlar om vilken bild av staten som dominerar i samhället.
Sociologen Paula Mulinari har formulerat detta med stor skärpa. Hon påminner om skillnaden mellan ord och institutionell makt. En ramsa kan provocera, den kan uppfattas som osmaklig, den kan såra. Men den kan inte visitera någon, den kan inte frihetsberöva någon, den kan inte verkställa en utvisning. Den kan inte heller övervaka människors kommunikation och den kan inte använda våld. Den makten tillhör staten och polisen är den institution som ytterst förfogar över den. Det betyder inte att all kritik mot polisen automatiskt är riktig. Inte heller att varje polis agerar fel, men det betyder att kritik mot polisen aldrig kan reduceras till en fråga om tonfall eller god smak. Den måste förstås politiskt.
När delar av vänstern därför skyndade sig att ta avstånd från några ungdomars ramsa och samtidigt försäkrade om sin uppskattning för polisen blev det märkligt. Man accepterade motståndarens problemformulering. Frågan blev inte längre varför människor känner misstro mot polisen utan hur snabbt vänstern kunde visa att den inte gör det. Det är en återvändsgränd. Vänsterns uppgift är inte att tävla med högern om vem som hyllar polisen mest, vänsterns uppgift är att analysera makten. Debatten efter Malmö Pride borde ha handlat om något helt annat. Inte om några ungdomars ord utan om varför ett samhälle där statens maktbefogenheter successivt byggs ut reagerar starkare på kritik mot polisen än på polisens ständigt växande befogenheter. Det är en betydligt obekvämare fråga, men också betydligt viktigare.
När debatten om Prideparaden i Malmö rasade som värst verkade nästan allt kretsa kring en enda fråga. Får man verkligen sjunga en sådan ramsa? Det är begripligt, men inte särskilt intressant. Den intressanta frågan är varför just den frågan blev viktigare än nästan alla andra. Under samma dagar fortsatte riksdagen steg för steg att ge staten större möjligheter att övervaka, visitera, frihetsberöva och utvisa människor. Den utveckling som under senare år förändrat balansen mellan frihet och kontroll fortsatte nästan obemärkt.
Ändå var det några ungdomars ord som blev den stora nationella händelsen. Det säger något om vår tid, men det säger också något om maktens makt. De som lyckas bestämma vilka frågor som ska diskuteras behöver sällan vinna själva diskussionen. Om debatten reduceras till huruvida vänstern tycker tillräckligt mycket om polisen behöver ingen längre tala om varför polisens befogenheter ständigt utökas. Om samtalet handlar om tonläge behöver ingen längre diskutera maktförhållanden. Så fungerar politisk dominans. Inte genom att förbjuda kritik, utan genom att flytta den. Från samhällets strukturer till människors ord, från makt till moral, från politik till känslor.
Det var därför drevet efter Malmö Pride aldrig handlade om en ramsa. Det handlade om vem som skulle få formulera berättelsen om staten. Högern har under lång tid varit skicklig på just detta. Kritik mot polisens växande befogenheter beskrivs som ett angrepp på tryggheten. Invändningar mot massövervakning framställs som naivitet. Protester mot visitationszoner eller rättsosäkra utvisningar avfärdas som ansvarslöshet. Varje gång flyttas uppmärksamheten från maktens innehåll till kritikerns påstådda brister. Varje gång vänstern accepterar denna problemformulering har den redan tagit ett steg bakåt. Inte därför att den förlorat en debatt, utan därför att den låtit motståndaren bestämma vad debatten ska handla om. Det är här Malmö Pride blir politiskt intressant.
Inte därför att några ungdomar sjöng, händelsen blottlade en osäkerhet inom delar av vänstern. Plötsligt började människor tävla om att försäkra omvärlden om hur mycket de uppskattade polisen. Men det är inte vänsterns uppgift. Socialisternas uppgift är inte att älska eller hata statens institutioner. Det handlar om att förstå dem och genom att förstå dem också kunna förändra dem. Det betyder inte att socialister saknar respekt för människor som arbetar som poliser. Lika lite som kritik av Migrationsverket riktar sig mot varje enskild tjänsteman eller kritik av Arbetsförmedlingen mot varje anställd.
Analysens utgångspunkt är inte människors personliga motiv, den är institutionernas funktion. Det är också därför vänstern inte får låta sig dras in i en diskussion om huruvida den ”gillar” polisen. Den dagen socialisternas trovärdighet börjar mätas efter hur uppskattade vi är av Polisförbundet eller regeringens justitieminister har man redan förflyttat oss långt bort från vår egen politiska åskådning. Det betyder inte att varje slagord är klokt, inte heller att varje demonstration uttrycker sig på bästa möjliga sätt. Men det är heller inte där den avgörande politiska konflikten står. Den står mellan dem som vill ge staten allt större maktbefogenheter och dem som försvarar människors demokratiska fri- och rättigheter. Den står mellan dem som vill göra kritik av makten misstänkt och dem som försvarar rätten att rikta kritik mot makten.
Det var därför ramsan aldrig var det verkliga problemet. Problemet var att den råkade öppna dörren till en diskussion som många makthavare helst ville hålla stängd. För socialister borde slutsatsen därför vara enkel. Vi behöver inte försvara varje ord som uttalas på en demonstration. Men vi får aldrig glömma varför sådana ord uppstår. De föds inte ur tomma intet. De föds ur människors erfarenheter av ojämlikhet, diskriminering, rasism och repression. Den som vill förstå orden måste därför först förstå verkligheten.
Det började med en ramsa i Malmö och det omvandlades till en nationell debatt om ord som yttrats av några ungdomar. Under samma tid fortsatte staten att steg för steg utvidga sina maktbefogenheter nästan utan offentlig diskussion. Kanske säger det mindre om ungdomarna än om det samhälle vi lever i. För socialister borde därför frågan aldrig ha varit om några ord var lämpliga. Frågan borde ha varit varför just dessa ord blev viktigare än den makt de riktades mot. Det var därför det aldrig handlade om en ramsa, det handlade om staten. Och om vänstern fortfarande vågar tala om den.
Läs även Håkan Blomqvists kommentar som ger ett historiskt perspektiv på polismaktens roll:
Hata polisen? Inte i polismaktens barndom – Internationalen