Christian Lindells och Alex Voronovs bok Den långa bluffen synar den snårskog av lögner om tillståndet i Sverige som högerns partier har byggt sin politik på, speciellt kring frågor om invandring. Den som tänker rösta i höst utan att ha läst boken riskerar att gå på denna bluff, menar Lars Henriksson.
Boken | Lars Henriksson
Den långa bluffen: myter om Sverige, arbete och invandring,
Christian Lindell och Alex Voronov
Volante
Det finns bra böcker och dåliga böcker. En del läser jag för att bilda mig, andra för att koppla av. Och så finns det böcker som jag tycker att alla, precis alla, måste läsa och som gör att jag måste hålla tillbaka impulsen att ställa mig upp på spårvagnen efter att dörrarna har stängts och läsa högt, så som de allra stolligaste dubbelmaoisterna lär ha gjort i Stockholms tunnelbana på 70-talet. Den långa bluffen av utredaren Christian Lindell och journalisten Alex Voronov är en sådan bok.
Att bluffa i poker är att spela som om ens kort är bättre än de faktiskt är för att få de andra spelarna att vika ner sig. I en “lång bluff” behöver spelaren vara uthållig, aldrig antyda någon svaghet och bara trappa upp bluffen om motståndarna inte backar. Den långa bluff Lindells och Voronovs bok syftar på är den politiska debatten om invandring i Sverige under de senaste årtiondena. En debatt som byggt – och bygger – på påståenden som är så uppåt väggarna felaktiga att de som drivit dem borde blivit utskrattade och med svansen mellan benen fått lämna den offentliga scenen. Istället har de fortsatt att dominera diskussionen och utforma politiken. Bluffen har fungerat. Lindell och Voronov har bestämt sig för att göra det som de flesta i media och politik inte gjort: att syna bluffen.
Den långa bluff Lindells och Voronovs bok syftar på är den politiska debatten om invandring i Sverige under de senaste årtiondena.
På 180 lättlästa sidor ställer de frågor som ministrar och ledarskribenter inte fått eller undvikit att svara på. Svar som ger en helt annan bild av utvecklingen i Sverige än den som fått motivera lagar om angiveri och “vandel”, tonårsutvisningar och avskaffade permanenta uppehållstillstånd, ökad rättsosäkerhet, hårdare försörjningskrav och så vidare.
Tag till exempel det ständigt upprepade begreppet “misslyckad integration” som alla från Sd till S använder, ofta utan att berätta vad de menar med “integration”. Ett vanligt mått är arbetslöshet, om en viss grupp har hög arbetslöshet anses det ofta betyda att den är dåligt “integrerad” och eftersom invandrare är mer arbetslösa än infödda är de inte integrerade. Detta har blåsts upp till huvudproblemet i svensk politik och har gjort att partier ständigt bjuder över varandra i att ha den hårdaste invandringspolitiken. Och visst är arbetslöshet ett problem, liksom att den är större bland utlandsfödda. Men det kräver bara en snabb blick på statistiken för att plocka ner problemet till rimliga proportioner och framför allt för att se åt vilket håll utvecklingen gått. De som invandrar till Sverige har nämligen för varje år sedan 90-talet kommit i arbete allt snabbare . För flyktingar och anhöriga som kom 1999 tog det i genomsnitt 15 år att komma upp i en sysselsättningsgrad på 60 procent. För motsvarande grupp som kom 2019 hade tiden minskat till fem år. Och så ser det ut från år till år! Sverige har alltså haft en stadigt och snabbt förbättrad integration på arbetsmarknaden, tvärtemot vad bluffpolitikerna kunnat hävda oemotsagda. Detta är inget siffertrixande av Lindell och Voronov. I våras blev det en del rabalder när Finanspolitiska rådet kritiserade regeringens finanspolitik. För den som gjorde sig omaket att läsa rådets rapport fanns där just dessa siffror som mig veterligen inte syntes någonstans i den politiska debatten. Siffrorna om den allt mer framgångsrika integrationen, som skulle kunnat kullkasta hela debatten om invandring, nådde inte ens fram i tidningarnas allra minsta notiser. Alla “vet” ju att “misslyckad integration” är samhällets stora problem…
Christian Lindell och Alex Voronov. Foto: Emil Fagander
Ett talande avsnitt i boken är en intervju med ett moderat kommunalråd i Västervik som, liksom de allra flesta kommunpolitiker, har en stor fasa: avfolkning. De kommuner där befolkningen minskar hamnar snabbt i en dödsspiral, minskade skatteintäkter, brist på folk i vård och omsorg, sämre service vilket leder till utflyttning och så vidare. Det moderata kommunalrådets lösning var självklar: mer invandring. Detta samtidigt som hans partikamrater i regeringen höll presskonferens där de stolt berättade att utvandringen äntligen blivit större än invandringen. När författarna frågar kommunalrådet från Västervik om han träffat på andra moderata lokalpolitiker som hållit med honom svarar han kort: – Alla utom en.
Det är nu inte bara regeringens partier som får sina fiskar varma i boken. Också Socialdemokraterna har anpassat sig och varit pådrivande i det politisk bluffspelet. Så är begreppet “integrationsskuld” deras påfund. Möjligen använt för sista gången när Ida Karkiainen lyckades med konststycket att utlösa ett gräsrotsuppror i partiet mot tonårsutvisningarna genom uttalandet att ”Sverige har en integrationsskuld som måste betas av och då är den strama migrationspolitiken en förutsättning för att integrationen ska fungera.”
En central del av den långa politiska bluffen är det Lindell och Voronov kallar att flytta målstolparna, att hitta på nya problem när tidigare påståenden visat sig vara felaktiga. När myndigheternas rapporter eller regeringens egna utredningar motbevisat högerpolitikerna släpper de obesvärat frågan och går över till något annat. Det viktiga är ju inte verkligheten utan att till varje pris vinna röster på att invandringen är ett problem. När det till exempel visade sig att en allt större andel invandrade hade arbete och att arbetslösheten sjönk i de så kallade “utanförskapsområdena”, då hittade högern på det nya begreppet “självförsörjning” och i valrörelsen 2022 upprepade Kristersson gång efter gång att “700 000 människor inte var självförsörjande”. I november 2024 gav regeringen SCB i uppdrag att fastställa ett mått på självförsörjning och presentera statistik i frågan. SCB lade fram resultatet i april 2025 och till regeringens besvikelse visade det sig att läget var rätt bra. Sin besvikelse hanterade högern på vanligt sätt, genom att sluta prata om frågan.
Regeringen stoltserar nu med sitt så kallade medborgarskapsprov som alla som söker medborgarskap måste genomgå. Och visst skulle det vara bra om fler satte sig in i hur det svenska samhället ser ut och fungerar, även vi som redan är medborgare. Rösträtten kan naturligtvis inte vara villkorad med kunskaper om samhället men den som tänker utnyttja sin rösträtt i höst utan att ha tagit del av Den långa bluffen måste vara medveten om att hen kan vara ute på mycket tunn is. Kanske är det att ta i att läsa högt ur den på spårvagnen men när du köpt och läst boken så ta fram den vid fikabordet eller ge bort den till grannen som du misstänker behöver veta lite mer om hur det står till i Sverige. I verkligheten.