▶ Sent på jorden
▶ Organisering i rörelser avgörande
▶ Hur bygger vi rörelser?
Ledare | Vecka 33
Om inte nu – när då? Om inte massiva skogsbränder på flera kontinenter räcker för att få oss att reagera, vad ska göra det då? Vi kan inte ha det så här! – om inte 10 000 extra döda en vecka i juni i extremhettans Europa får oss att inse det, vad behövs då?
Vi socialister pekar på sambandet mellan kapitalismen och klimatkrisen. Det ständiga tvånget att öka kapitalackumulationen och vinstjakten är grundorsaken till att fossila bränslen trots alla avtal och toppmöten fortfarande utgör 80 procent av energiförsörjningen i världen. Vi är också övertygade om att det fordras breda sociala rörelser för att pressa kapitalägarna och regeringarna att ändra kurs.
De flesta har nog insett att det finns ett samband mellan den globala uppvärmningen och extremvädren – även om var tredje svensk man enligt en SVT-rapport inte tror på det. Siffran är kanske inte så förvånande med tanke på den kraft yttersta högern och sociala media lägger på att trumfa in det motsatta budskapet. Men hur bygger vi rörelser? Vilka argument är det som behövs för att övertyga och framför allt samla till handling?
Det är inte bara vädret som påverkas
Ett centralt argument är att klimatkrisen inte bara handlar om vädret utan att den letar sig in i vår vardag och påverkar våra liv på många sätt här och nu.
Människors hälsa drabbas. Det handlar inte bara om överdödligheten i extremhettan utan om ökade luftvägsproblem, hjärtkärl-, njur- och infektionssjukdomar. Luftföroreningarna förvärras av röken från de brinnande skogarna.
Arbetsmiljön försämras för stora grupper av utomhusarbetare men också i varma sjukhuskorridorer och dåligt ventilerade fabrikslokaler. Jobbresan i en överhettad tunnelbanevagn blir en kroppslig belastning. Äldre med hemtjänst sitter i husarrest i överhettade lägenheter när personalen inte räcker till för svalkande promenader. Luftkonditionering är en klassfråga.
Boskap dör av värmen i köttindustrierna. Hela skördar torkar bort när vanligen så bördiga jordar i södra England omvandlas till spruckna stelnade lerfält. Som konsumenter drabbas vi när matpriserna kommer att stiga som en reaktion. Låginkomsttagare drabbas hårdast.
Klimatkrisen hänger ihop med den ökade ojämlikheten i världen, skriver tre ekonomer i en debattartikel i Dagens Nyheter 8 juli. De rika som varje år blir rikare jämfört med oss andra och betalar mycket mindre i skatt gör det största klimatavtrycket och står för de största utsläppen. Det undergräver medelklassens vilja att betala för välfärd och klimatomställning. Välfärden krymper och samhället dras ytterligare isär. Missnöjet och de ökade klyftorna utnyttjas av extremhögern.
Det är inte kört
Finns det någon återvändo? 1,5 graders-nivån tycks ju redan vara uppnådd eller väldigt nära. Är det någon mening att kämpa om allt redan är kört?
Det är sant att vi inte kan återvända till koldioxidnivåerna för ett antal årtionden sedan. Även om utsläppen nu dras ned till noll kommer det att ta årtionden, kanske hela århundradet, innan vi får bukt med de negativa klimateffekterna. Och en del förluster kommer att vara oåterkalleliga.
Förlusterna väcker sorg, men det går fortfarande att arbeta för en värld det går att leva i. Det går att kämpa om varje tiondels grad. Det kommer att göra skillnad för våra livsbetingelser.
Ett snabbt stopp för användningen av fossila bränslen, stopp för onödig produktion och onödiga transporter, stopp för rustningar som står för en ansenlig del av utsläppen. En ekonomi som utformas i enlighet med människors behov och inte efter kapitalets logik. Det skulle göra en avgörande skillnad. Att bryta kapitalets logik kan låta som en omöjlig uppgift, ett berg av motstånd vi inte klättrar över. Men sanningen är ju att flertalet framsteg för majoriteten av världens befolkning vunnits genom strider mot kapitalismen – från lönestrider till rösträttskamp, från avskaffande av slaveriet till åttatimmarsdagen.
Vi kan ta strid om behoven
Motståndet stärks när vi tar strid om vilka behov som ska tillgodoses, för en klimatomställning med rättvisa. I debattartikeln vi hänvisade till ovan hävdas att inkomsterna kan fortsätta att öka för omkring 90 procent av jordens befolkning utan att den globala uppvärmningen passerar 1,8 grader. En nivå som ibland beskrivs som ”hanterbar”. Då krävs tre saker samtidigt: – Att ekonomin snabbt blir fossilfri. – Att de rikaste sex procenten av européer betalar sin beskärda del av skatten vilket leder till kraftigt minskad ojämlikhet. – Att tillväxten i ekonomin sker inom utbildning, kultur, hälsa, omsorg och andra – ofta skattefinansierade – tjänster som inte leder till ökad förbrukning av materiella resurser.
Vi kan bli starkare genom att knyta banden med varandra
När katastrofen inträffar avslöjas välfärdens läge. I Dagens Nyheter 28 juli beskrivs hur skogsbrandmännen i Madridregionen hyllas när de bekämpar skogsbränderna – men bara hälften av deras tjänster är besatta och de har lägre lön och sämre villkor inklusive skyddsutrustning än övriga brandmän i regionen.
Klimataktivister måste knyta kontakter med arbetargrupper som drabbas. Fackföreningsmedlemmar måste verka för att deras organisationer deltar i klimatkampen. I de stora manifestationerna i Stockholm och Göteborg 23 augusti respektive 6 september deltar bland andra LO i Stockholm, Kommunal i Stockholm och Vårdförbundet på bägge evenemangen. Demonstrationerna byggs som protester mot Tidöregeringen, och kravet att regeringen slängs ut kommer att föras fram. Men vi vet att det inte räcker. Låt också demonstrationerna bli upptakten till ett mer långsiktigt, brett folkligt samarbete för att stoppa utsläppen, omfördela samhällets rikedomar och trygga välfärden och mänskliga behov!
