Israel bygger en avrättningsanläggning för palestinska fångar. I centrum ska en galge stå. Runt omkring planeras särskilda utrymmen där anhöriga till brottsoffer ska kunna bevittna hängningarna. Det är svårt att finna ord för den politiska och moraliska avgrund som öppnar sig bakom dessa uppgifter.
Kommentar| Alex Fuentes
Det handlar inte om något rykte eller någon makaber fantasi. Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir har själv visat upp byggarbetsplatsen och gjort galgen till en politisk triumf: ”Terrorister förtjänar bara en sak: döden genom hängning”. Och han nöjer sig inte med det. Ben-Gvir räknar inför kamerorna upp sina framgångar: han lovade att försämra villkoren för palestinska fångar – gjort. Han lovade dödsstraff – gjort. Han lovade en avrättningsanläggning – nu byggs den.
Galgen presenteras med andra ord som ett vallöfte som infriats. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av hur långt extremhögern i den sionistiska regeringen har flyttat gränserna för vad som betraktas som legitim politik.
Den israeliska staten avskaffade dödsstraffet för vanliga mord 1954. Den enda person som Israel hittills har avrättat efter en civil domstols dom var Adolf Eichmann, en av Förintelsens organisatörer, som hängdes 1962. Nu återkommer galgen. Men den återkommer i ett politiskt och juridiskt sammanhang där palestinier och israeliska judar inte behandlas lika inför lagen.
Den lag som Knesset antog i mars innebär att dödsstraff genom hängning kan användas vid så kallade terrorrelaterade mord. I själva verket är det Israel som i åratal terroriserat palestinier där det senast skett genom folkmord. För palestinier på den ockuperade Västbanken sker rättskipningen genom det israeliska militärdomstolssystemet, medan israeliska medborgare lyder under det civila rättssystemet.
Människorättsorganisationer och juridiska experter har därför riktat hård kritik mot lagen och dess diskriminerande konsekvenser. Detta är centralt. För bakom formuleringen ”dödsstraff för terrorister” döljer sig frågan: Vem kommer i praktiken att föras till galgen? Svaret är palestinier.
Än mer groteskt är planerna på särskilda utrymmen där anhöriga till offer ska kunna bevittna avrättningarna. Här överskrids ytterligare en gräns. Staten ska inte bara döda en människa. Dödsögonblicket ska kunna betraktas. Hämnd institutionaliseras och organiseras av staten. Avrättningen förvandlas till en ceremoni där myndigheterna tillhandahåller galge, bödel och åskådarplats. Ben-Gvir hänvisar till att anhöriga kan bevittna avrättningar även i USA, som om det vore något att sträva efter. Statligt organiserat dödande blir inte mindre barbariskt därför att USA eller andra stater praktiserar det.
Det finns dessutom något djupt oroande i själva den politiska iscensättningen. Ben-Gvir försöker inte dölja galgen. Han visar upp den. Han vill att människor ska se galgen. Han vill förknippas med den. Antonio Gramsci förtjänar att citeras: ”Den gamla världen håller på att dö, den nya dröjer med att födas – och i detta skymningsljus träder monstren fram.”
Det vore ett misstag att betrakta avrättningsanläggningen som en isolerad idé från en enskild högerextrem minister. Den måste ses mot bakgrund av Israels behandling av palestinska fångar och den alltmer avhumaniserande retoriken mot palestinier. Enligt uppgifter som återges av Aftonbladet sitter över 9 300 palestinier i israeliska fängelser. Omkring 3 200 av dem hålls utan vanlig rättegång, genom beslut som kan förlängas och där bevisningen kan hållas hemlig även för den frihetsberövade och dennes advokat. Och bara några dagar innan Ben-Gvir förevisade den blivande galgen argumenterade han offentligt för att Israel borde genomföra ”riktade elimineringar” av 30–40 människor i Gaza varje natt. ”Det finns människor där som inte förtjänar att leva”, skäller ministern. När en minister först delar upp människor i sådana som förtjänar och inte förtjänar att leva, och därefter stolt visar upp den plats där staten ska hänga palestinier, finns det ALL anledning att reagera.
Var finns den svenska regeringen? Hur långt måste utvecklingen gå innan orden ersätts av politiska konsekvenser? Europeiska regeringar har under årtionden beskrivit Israel som en demokratisk stat med vilken Europa sägs dela grundläggande värderingar. Men vilka ”gemensamma värderingar” manifesteras av en galge byggd för palestinska fångar? Dödsstraffet är oförenligt med de principer som Sverige säger sig försvara. Sverige och EU måste därför kräva att avrättningsplanerna stoppas och att dödsstraffslagstiftningen upphävs. Men det räcker inte med ännu ett bekymrat uttalande. En regim som systematiskt bryter mot palestiniernas rättigheter och som tar fram galgen som argument kan inte samtidigt behandlas som om relationerna med Europa kan fortsätta som vanligt. Den sionistiska regimens barbari måste få konkreta konsekvenser.
Man behöver inte känna någon som helst sympati för Hamas eller för attacker mot civila för att kategoriskt motsätta sig detta. Motståndet mot dödsstraffet bygger just på principen att staten inte ska ges rätten att spänna fast, skjuta, förgifta eller hänga en försvarslös fånge. Här finns dessutom den koloniala verkligheten: en ockupationsmakt som dömer människor ur den ockuperade befolkningen och nu bygger en galge där de ska avrättas. Det är därför bilden av byggarbetsplatsen är så stark. Betongen. Galgen. Åskådarplatserna. Och en minister som framför kamerorna presenterar alltihop som en politisk seger. Ebba Busch säger att ”Israel gör världen en tjänst”, samtidigt som politiska kommentatorer spekulerar i att KD efter den 13 september skulle kunna ingå i en mittenregering tillsammans med Socialdemokraterna. Är det den politiska perversionens fulländning vi bevittnar?
Historien är full av varningar om vad som händer när ett samhälle vänjer sig vid att vissa människors liv anses mindre värda än andras. När avhumaniseringen väl har accepterats blir också sådant som tidigare betraktades som otänkbart möjligt. I dag byggs en galge. Ingen ska senare kunna säga att världen inte såg åt vilket håll utvecklingen gick.
Bilden: Israeliske högerextremiske säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir framför en avrättningsplats som håller på att byggas för palestinska fångar.