Den heter Ontariosjön. Men Donald Trump har i sedvanlig ordning velat sätta sin egen prägel även på geografin och döpt om den till ”Lake America” för amerikanskt federalt bruk. Bakom provokationen pågår emellertid en betydligt allvarligare konflikt. Vad är det egentligen för diplomatisk och ekonomisk kraftmätning vi bevittnar mellan USA och Kanada?
Kommentar| Alex Fuentes
Donald Trumps senaste tullstrid med ”The Great White North” har trappats upp efter att Trumpadministrationen infört 50-procentiga tullar på en rad kanadensiska varor. Washington har försökt använda USA:s enorma ekonomiska tyngd för att pressa den kanadensiska regeringen till långtgående eftergifter. Mark Carney valde i stället att avbryta de havererade förhandlingarna och kalla hem den kanadensiska delegationen från Washington.
På kvällen den 21 augusti meddelade Carney att samtalen avbröts. De amerikanska tullarna trädde i kraft följande dygn och Kanada har beslutat att svara dollar för dollar med tullar på amerikanska varor från den 8 september.
Bakom tullstriden finns därför en större fråga. Kan USA använda sitt ekonomiska övertag till att begränsa Kanadas politiska och ekonomiska handlingsfrihet? Och kan ett betydligt mindre land trotsa Washington genom att successivt minska sitt beroende av den amerikanska marknaden?
Man kan invända att Kanada behöver USA mer än USA behöver Kanada. Sett enbart till storleken på ekonomierna och handelsflödena är det delvis riktigt. Kanadas är betydligt mindre och en mycket större andel av landets utrikeshandel är knuten till den amerikanska marknaden.
Men Trumpadministrationen riskerar att förväxla asymmetriskt beroende med ensidigt beroende. Även USA:s ekonomi behöver Kanada. Framför allt är vissa amerikanska regioner och industrier betydligt mer beroende av den kanadensiska ekonomin än vad de nationella siffrorna antyder. Michigan är ett tydligt exempel.
Bilindustrin i Michigan är särskilt starkt sammanflätad med Kanada. Enligt USA:s handelsrepresentant USTR exporterade Michigan 2025 varor för 60,3 miljarder dollar. Kanada var överlägset delstatens största exportmarknad: 23,2 miljarder dollar, motsvarande 39 procent av Michigans samlade varuexport. Transportutrustning var dessutom delstatens största exportkategori.
Grovt räknat går alltså fyra av tio exportdollar från Michigan till Kanada. Michigans samlade varuexport understödde omkring 230 000 arbetstillfällen enligt den senaste tillgängliga sysselsättningsberäkningen, som gäller 2023.
Det är inga obetydliga siffror.
USA:s och Kanadas bilindustrier fungerar dessutom inte som två separata nationella produktionssystem. Bilindustrin kring Detroit–Windsor är sammanvävd över gränsen. Delar och komponenter kan passera gränsen flera gånger innan ett färdigt fordon lämnar fabriken.
Tullar som sägs vara avsedda att ”skydda amerikanska jobb” kan därför få motsatt effekt: de höjer kostnaderna för den amerikanska industrin själv. Ford, General Motors och Stellantis har produktionskedjor som löper över gränsen, och flera viktiga fordonsmodeller på den amerikanska marknaden är beroende av kanadensisk produktion. I Detroit finns det med andra ord goda skäl att oroa sig för följderna av ett fullskaligt handelskrig.
Men det handlar inte bara om bilar.
Kanada har också stor strategisk betydelse som energi- och råvaruleverantör till USA. Det handlar bland annat om olja, naturgas, elektricitet, aluminium, stål, timmer och kritiska mineraler. En upptrappad ekonomisk konflikt skulle därför inte bara drabba Kanada. Den riskerar också att skapa flaskhalsar, högre produktionskostnader och stigande priser inne i USA.
Det är mot den bakgrunden man ska se Ontarios premiärminister Doug Fords hot om motåtgärder som berör bland annat elektricitet och strategiska råvaror. Budskapet är enkelt: Washington har ekonomiska maktmedel, men Kanada står inte helt utan egna.
Vad är Carneys strategi?
USA:s makt bygger inte enbart på militär styrka. Den bygger också på en ekonomisk ordning där många länder är starkt beroende av den amerikanska marknaden, dollarn och USA centrala ställning i världsekonomin. Kostnaden för att trotsa Washington kan därför bli mycket hög.
Det är detta beroende Carney nu säger sig vilja minska.
Kanada försöker bredda sina ekonomiska relationer och utveckla handeln med andra delar av världen. Carney har bland annat pekat på EU, Indien och ASEAN-länderna. För ett land som under årtionden varit en av USA:s allra närmaste allierade är det en betydande kursförändring.
Och här får konflikten en dimension som sträcker sig långt bortom Kanada.
Om andra länder drar samma slutsats – att USA:s ekonomiska makt kan användas som ett politiskt tvångsmedel även mot nära allierade – ökar incitamentet att diversifiera handeln och minska beroendet av Washington. I stället för att var och en för sig förhandla med USA från en underordnad position kan länder söka alternativa marknader och tätare ekonomiska relationer sinsemellan.
Det betyder inte att Kanada plötsligt blivit antiimperialistiskt. Mark Carney är ingen företrädare för ett socialistiskt eller antiimperialistiskt projekt. Han arbetade i tretton år på Goldman Sachs och har varit chef för både Bank of Canada och Bank of England. Som regeringschef företräder han den kanadensiska kapitalismens intressen.
Men det utesluter inte att konflikten kan få antihegemoniska konsekvenser. Ju hårdare Washington använder USA:s ekonomiska överläge för att tvinga andra stater till eftergifter, desto starkare blir deras skäl att minska sitt beroende av USA. Det är en motsättning i själva Trumppolitiken: försöket att maximera den amerikanska makten kan på längre sikt bidra till att undergräva några av dess ekonomiska förutsättningar.
Carney hävdar att de amerikanska kraven också berörde Kanadas handelspolitiska handlingsfrihet och suveränitet samt skyddet för det franska språket och den kanadensiska kulturen. I sitt tal den 22 augusti slog han fast att dessa frågor inte var förhandlingsbara och sammanfattade Washingtons erbjudande kärnfullt:
”They asked too much and offered too little” – de krävde för mycket och erbjöd för lite.
Slutsatsen från Ottawa tycks vara att Kanada inte längre kan utgå från att USA kommer att respektera de spelregler som tidigare reglerat förhållandet mellan länderna. Carney har själv sagt att den gamla relationen inte kommer tillbaka. Därför ska beroendet av den amerikanska ekonomin minska och handeln riktas mot fler delar av världen.
Och hittills tycks en stor del av den kanadensiska opinionen vara beredd att ta striden. I en undersökning från Angus Reid Institute svarade 76 procent att det var rätt av Kanada att lämna förhandlingarna i stället för att acceptera ett dåligt avtal. Bara 13 procent ansåg att beslutet att avbryta samtalen var fel.
Carneys projekt handlar ytterst om att försvara den kanadensiska kapitalismens manöverutrymme, inte om att bryta med kapitalismen eller imperialismen. Men det gör inte utvecklingen ointressant.
För om Trumpadministrationens försök att disciplinera USA:s allierade i stället driver dem att bygga alternativa handelsförbindelser, minska sitt beroende av den amerikanska marknaden och säga nej till Washington, kan resultatet bli det motsatta till det Trump eftersträvar.
Han vill befästa USA dominans. Frågan är om han i stället håller på att lära USA:s närmaste allierade hur de ska göra sig mindre beroende av den.
Bilden: Ontarios premiärminister Doug Ford svarade på president Donald Trumps ”Lake America”-beslut på lördagen med budskapet — ”Lake Ontario. Nu och för alltid” — både han och andra kanadensiska politiker valde att bemöta Trumps beslut med hån snarare än ilska.