Sommaren 1972 liftade jag genom Europa. Det var en varm sommar, men inte extrem. I Barcelona pendlade temperaturen oftast mellan 25–30 grader, långt från de 40,5 grader som temperaturen nådde i somras.
Krönika| Gay Glans, foto Zara Glans
När jag som mycket ung steg ombord på flygbåten mellan Malmö och Köpenhamn pågick förberedelserna inför FN:s första miljökonferens i Stockholm. En konferens som kom till på Olof Palmes initiativ. Deltagare från hela världen samlades kring insikten att miljöproblemen krävde globala åtgärder.
Trots att många inom borgerligheten avskydde Palme, ansåg de flesta av dem att konferensen var viktig.
Klimatkrisen som vi upplever idag fanns inte på dagordningen. Att skogsbränder, femtio år senare, skulle hota storstäder fanns inte på kartan. Föroreningarna av atmosfären diskuterades, och även sambandet mellan koldioxid och växthuseffekten uppmärksammades av någon talare. Men få kunde överblicka den snabba och katastrofala klimatförändring som utsläppen skulle orsaka.
När jag vecklade ut mitt liggunderlag och sovsäck i en liten skog utanför Liège, eftersom jag inte hade råd med hotell, behövde jag inte oroa mig för att nattsömnen skulle bli störd av en skogsbrand. Men det irriterade mig att jag inte lyckades få lift genom den intilliggande Hürtgenskogen, där ett blodigt slag utkämpades under andra världskriget. Som liftare fick jag ta de sträckor som jag blev erbjuden av bilförarna.
Givetvis förekom det skogsbränder i Europa också på 70-talet. Men när de utbröt var beredskapen oftast tillräcklig för att förhindra att de eskalerade till regionala katastrofer som hotade storstäder.
Klimatförändringarna är en avgörande del av förklaringen till omfattningen av årets skogsbränder. Men det är inte hela sanningen.
Spanska Anticapitaliste hävdar att privatiseringar, upphandlingar och osäkra anställningsvillkor för insatspersonalen har försämrat samhällets beredskap.
Omfattande skogsbränder är inget nytt. Under förhistorisk tid var stora delar av södra Europa betydligt mer skogbevuxna än idag. Täta skogar bidrog till att hålla marken skuggig och fuktig, vilket minskade risken för gigantiska skogsbränder. Men de förekom och har varit viktiga för den evolutionära utvecklingen på jorden.
Under det antika Grekland och senare det romerska väldet förändrades stora delar av landskapet. Behovet av virke till städer, skeppsbyggen och arméer bidrog till en kraftig förändring av skogslandskapen. Skogarna ersattes av ett knastertorrt landskap präglat av betesmarker och lågväxande oliv- och vinodlingar.
När det var midsommarnatt hemma i Sverige försökte jag sova i en övergiven vilstol på en strand på Korsika. Liftningen hade gått dåligt den dagen. Jag hade inte kommit många mil närmare Bastia. Samtidigt som jag kände ett sting av ensamhet och längtan efter min dåvarande flickvän kände jag doften av pinjeskogen strax intill. Jag förundrades över tystnaden när cikadorna hade tystnat för natten. Enbart havet gav ifrån sig ett stilla ljud.
Femtiofyra år senare loggade jag in på Google Earth. Jag undrade om pinjeskogen fortfarande stod kvar. Eller om den hade förvandlats till aska i någon av de otaliga bränder som Korsika drabbats av. Något svar fick jag inte.
Två tusen år efter att grekerna och romarna hade gjort landskapet mer eldfängt, fullbordade kapitalismen utvecklingen genom det moderna skogsbruket och jordbrukets monokulturer. Utsläppen av växthusgaser har gjort klimatet varmare och med det har risken för extrema bränder ökat avsevärt.
Om utsläppen tillåts fortsätta är det högst sannolikt att de senaste årens skogsbränder bara är början på en utveckling mot fler och än mer omfattande bränder.
Parallellt har en lång period av nyliberal privatiseringsiver gjort samhället sämre rustat för att bekämpa bränderna. En utveckling som Stockholmskonferensen 1972 inte kunde överblicka, lika lite som jag själv kunde ana vad som väntade när jag ensam liftade genom det som då var ett behagligt sommarvarmt Europa.
Bilden: Gay Glans från en annan Europaresa ett par år senare då han besökte ett minnesmonument över Röda armèn.