Nederlaget för Sverigedemokraterna tycks ha rivit bort partiets tillkämpade salongsfäighet och fram träder partiets ursprunglika profil och anspråk. Men, se upp, det kan vara ett kostymbyte inför det kommande.
Kommentar | Håkan Blomqvist
Kan en demaskering göras mer total? I valbakslaget för Sverigedemokraterna släpps alla hämningar. ”Vi är inte radikala”, har Jimmy Åkesson brukat bedyra mellan kramarna och valdekalernas söta humlor. Men inför nederlagets kranka blekhet träder urbilden fram: det gamla rasistiska Bevara Sverige Svenskt där pensionerade nazister på 1980-talet mötte unga skränande skinnskallar på jakt efter invandrare att spöa upp.
När SD-garnityret, från Ekeroth till Åkesson själv, hetsar mot ”importerade förortsmuslimer” som orsak till Tidöregimens fall och det egna valfiaskot, är det som om tiden stått still. Nedärvd svenskhet, repatriering och avdemokratisering – eller ”ut med packet” som gaphalsen Allard i Örebro påminner om – är urtypen som åter träder fram genom mediedimmorna.
Att segern över SD handlade om partiets förlust av tvåhundratusen egna väljare har förstås inte mycket att göra med vänsterns valresultat i förorterna. Kanske inte ens med den tillkämpade salongsfäigheten och visionen om framtida ministrar. SD har ju brukat framställa sig som ett icke-borgerligt parti som gynnar alla svenskar med vitt skinn. Men Tidöregeringens hårdföra klassregim kan säkert ha fått en del av SD:s väljarunderlag att tappa sugen. För att inte tala om dem som taktikröstat på andra. Kommande valanalyser lär visa mer.
Den väldiga framryckningen för Vänsterpartiet i ytterområden med stor migrantbefolkning är knappast något mysterium eller resultat av konspiratorisk slughet. Med Tidöregimens antimigrationspolitik och SD:s hatfyllda antiislamism som spjutspets kan de flesta lägga ihop två och två: Den här regeringen och dess pådrivare vill oss illa. ”Det spelar ingen roll vad vi säger, de avskyr oss helt enkelt”, som Tony Haddou (V) förklarade vid ett möte i Stockholm.
Att Vänsterpartiet, genom en formidabel dörrknackningskampanj, lyckades nå människor som inte brukat rösta bidrog till mångas ökade insikt om vad som står på spel. Från höger riktas anklagelser om hot och påtryckningar medan de som var med vittnar om ödmjuk information om rösträtt, vallokaler och hur valet går till. Och om det ofta nästan kärleksfulla bemötandet av valarbetare som inte bara brydde sig om deras kvarter utan även avvisade rasism och hatpropagandan.
Stjärnsmällen för Sverigedemokraterna kan möjligen leda till en vidgad klyfta mellan den mer parlamentariska salongsrasismen och öppnare hatagitationen. Utmaningen för Åkesson & Co är att även framöver hålla ihop dem, både ge radikalhatarna några signalord och ideologiska köttben, och parlamentarikerna taktisk smidighet. Kanske för att få ihop det än tätare med M- och KD-högerns Teodorescu-Måwe kopior. MEN, ingen bör bedra sig med förhoppningen att SD:s väg nu bara bär nedåt. Erfarenheten visar att de nationalistiska och invandrarfientliga populistpartierna återkommer, gärna med nya hattar i högerns ständigt pågående maskerad.
För vänstern gäller det nu att inte förlora sig i det taktiska spelet kring regeringsbildning utan bygga vidare på det folkliga genombrottet bland nya anhängare, inge fortsatt självförtroende och mod att hålla fortet och pressa tillbaka högerpolitiken – från vem det vara månde. Här behövs maximal uppfinningsrikedom och handlingskraft för att utveckla former och initiativ som kan förena de krafter som nyss bidrog till att försätta berg. Och så grundligt demaskera motståndaren.