Så kunde obstinaten Tjatte Hedlund höras redan innan ett möte hunnit börja. Och när Tjatte begärde ordet visste man att han hade något att säga.
Kommentar | Internationalen
Han hade inga som helst problem med att säga vad han tyckte – inte heller när det gällde det egna partiet. Tjatte var vänsterpartist i själen, men hans lojalitet innebar aldrig tystnad. Tvärtom. Han kunde vara besvärlig, envis och kritisk. Obstinat, helt enkelt – ett ord han själv gärna använde och som han nästan alltid avslutade sina meddelanden med.
Tjattes politiska engagemang sträckte sig över många årtionden. Från fackligt arbete och den socialistiska ungdomsrörelsen till Vänsterpartiet och solidaritetsarbetet. I Malmö blev han en välkänd gestalt i och kring Vänsterns Hus – fixaren som riggade ljud, körde material, ordnade fika och samtidigt alltid hade en politisk synpunkt att framföra. Palestina låg honom särskilt varmt om hjärtat. För Tjatte var solidaritet något konkret: den måste omsättas i handling.
Någon gång kring 2020–2021 gick han också med i Socialistisk Politik i Skåne. I Vänsterpartiet Malmö utmärkte han sig dessutom genom att envist sprida Internationalen. Det passade honom ganska bra. Tjatte tyckte att socialistiska idéer skulle spridas, diskuteras och – när så behövdes – bråkas om.
Nu har obstinaten gått vidare. Det kommer att bli lite tystare utan hans ”Ordningsfråga!”, hans invändningar och hans envisa påminnelser om sådant andra kanske helst ville gå förbi.
Vila i frid, kamrat Tjatte.