I en situation när alternativet är en socialdemokratisk regering utan vänsterpartistiska ministrar eller ett nyval med en trolig ny Tidöregering måste valet vara självklart.
Och man måste inte rösta för Magdalena Andersson, det räcker med att lägga ner sina röster.
Opinion | Kjell Östberg
Valet blev framgång för Vänsterpartiet.
Huvudinriktningen i valkampanjen kan sammanfattas i tre punkter:
-Störta Tidöregeringen.
-Ta kamp för att förbättra vanliga människors levnadsvillkor, ekonomiskt och socialt och att minska samhällsklyftorna.
-Och att partiet efter valet skulle vara en del i en rödgrön regering – och samtidigt fälla varje regering där man inte själva ingick.
Tidöregeringen föll. Förtjänsten var till stor del Vänsterpartiets. Valframgången blev helt avgörande när Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta resultat någonsin
Partiet kunde hävda sig väl när ”plånboksfrågorna” dominerade valkampanjen. Det bidrog till att också många socialdemokrater röstade V. De ville försäkra sig om ett tryck från vänster när Socialdemokraterna flaggade för uppgörelser åt höger.
Och argumenten varför Vänsterpartiet skall ingå i en rödgrön regering har fått betydande genomslag. Eftersom partiets röster behövs för att det ska bli en rödgrön majoritet ska det också få ett direkt inflytande. Partiet tänker inte längre fungera som dörrmatta. Och ett avtal, typ Tidöavtalet, kan svikas om partiet inte finns med i regeringskorridorerna och ser till att de genomförs, påpekade Stig Henriksson och Per Sundgren i Aftonbladet, bägge med tunga erfarenheter från praktisk politik.
Det är lätt att hålla med. Vad är då problemet?
Jo, att det inte finns, och aldrig funnits, någon gemensam uppslutning bakom en röd-grön regering i Vänsterpartiets tappning.
Socialdemokraternas huvudlinje har varit att få stöd högerut, från centern och gärna KD och har vägrat ge klartecken till vänsterpartistiska ministrar.
Centerpartiet har accepterat Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat men samtidigt varit tydliga med att de inte kommer att ingå i en röd-grön regering med Vänsterpartiet.
Det är ingen taktisk position, det är själva utgångspunkten i partiets strategi.
Att anklaga Thand Ringqvist för att svika löften eller laget genom att inte vilja dricka kaffe med Ida Gabrielsson kan säkert ge propagandistiska vinster. Men några sådana löften finns inte. Och hon kommer inte att ge det.
Centern är ett borgerligt parti. Deras orubbliga vägran att samarbeta med ett parti som har socialismen inskriven i inledningen till sitt partiprogram är knappast uppseendeväckande. Det är en bekräftelse av att partiet står på andra sidan i de klasskonflikter som kännetecknar vårt land.
Det finns bara en sak som förenar de fyra ANTI-Tidöpartierna: Att Magdalena Andersson är deras statsministerkandidat. Varje konkret försök att bilda regering kommer att utgå från detta.
Troligen försöker Andersson med en en-eller tvåpartiregering (med Mp i så fall). Centern har sagt sig vara öppet för en sådan lösning. Vid en avgörande statsministeromröstning kommer Tidö att rösta nej, C, S och MP rösta ja. Röstar V nej blir det nyval.
Är det då så illa med ett nyval? Vi kan ju inte utesluta att Vänsterpartiet vunnit respekt för sin principiella hållning och kan göra ytterligare vinster. Men vi kan kallt räkna med att en hållningslös socialdemokrati med en partiledare som dessutom misslyckats med att bilda regering kommer att fortsätta i fritt fall. Och i ett nyval som enbart kommer att handla om regeringsfrågan kommer Miljöpartiets frågor än mer i skymundan.
Nej, allt talar för att ett omval bäddar för Tidös återkomst, Sverigedemokratiska ministrar, en reaktionär ekonomisk politik eller fortsatt uteblivna klimatsatsningar.
Den här artikeln har framför allt berört det taktiska spelet kring regeringsbildningen. Det är inte så konstigt. Vänsterpartiets agerande har ju nästan helt utspelat sig på den arenan.
Det nådde en klimax under talmansvalet. Ceremoniellt är talmannen landets näst högsta företrädare, trumfad bara av kungen. Men framför allt är posten ett tungt politiskt uppdrag med stora möjligheter till inflytande i komplicerade parlamentariska situationer som den vi kommer att ha de kommande fyra åren. Istället för att rösta på en kvinnlig socialdemokratisk metallarbetare valde Vänsterpartiet att ge bort posten till en högerman som utan reservationer står bakom Tidöregeringens politik – och som dessutom visat dåligt omdöme med omfattande dyra resor, ibland med sin fru. Har klassperspektivet helt försvunnit hos Vänsterpartiets parlamentariker? (Som tack för hjälpen fick Vänstern se sin kandidat till en av de vice talmansposterna bortröstad, något som man enligt valresultatet normalt skulle vara berättigad till, till förmån för en centerpartist. Inget stöd som tack från Tidöborgarna, inte. Där sitter klassränderna i).
Att kraftfullt kräva regeringsdeltagande i en rödgrön regering var en viktig utgångspunkt för partiets valrörelse. Att binda riksdagsgruppen vid masten var ett misstag. I en situation när alternativet är en socialdemokratisk regering utan vänsterpartistiska ministrar eller ett nyval med en trolig ny Tidöregering måste valet vara självklart. Och man måste inte rösta för Magdalena Andersson, det räcker med att lägga ner sina röster. Det betyder samtidigt att Vänstern står fri att driva sina frågor utan lojaliteter mot socialdemokratins flört åt höger, mot deras migrationspolitik eller kriminalpolitik, mot budgetdisciplin, upprustningar eller ny kärnkraft.
I Vänsterpartiets senaste partiprogram heter det entydigt att det är styrkan i rörelserna som avgör vad som är politiskt möjligt.
Det kan partiet sedan visa genom att mobilisera alla de grupper som burit fram partiets valframgångar, i förorterna, bland vårdpersonal, bland ungdomar och klimataktivister för att sätta tryck bakom sina krav på ett annat och rättvisare samhälle. Och sen låta Magdalena Andersson känna av det trycket så länge hon sitter kvar.