Fyra år efter sabotaget mot Nord Stream står en ukrainsk officer inför rätta i Tyskland, anklagad för att ha lett operationen som sprängde gasledningarna i Östersjön. Tyska åklagare hävdar dessutom att attacken genomfördes på order av ukrainska statliga myndigheter. Men när explosionerna inträffade i september 2022 var det Ryssland som omedelbart pekades ut av västerländska politiker, säkerhetsexperter och medier. Ofta utan några konkreta bevis. Vad säger de i dag?
Kommentar | Alex Fuentes
Den 14 oktober 2026 inleddes rättegången i Hamburg mot den ukrainske specialförbandsofficeren Serhii Kuznetsov, misstänkt för att ha lett sabotaget mot Nord Stream 1 och 2 i Östersjön den 26 september 2022. Den brittiska tidningen The Guardian beskriver attentatet som en av de mest fräcka sabotagehandlingarna i Europas efterkrigshistoria.
Enligt åtalet planerades och genomfördes sabotaget på order av ukrainska statliga myndigheter. Det innebär att den tyska rättsprocessen nu riktar allvarliga anklagelser mot företrädare för en stat som Tyskland under kriget varit en av de främsta militära och ekonomiska stödgivarna till. Kontrasten mot vad som sades i september 2022 kunde knappast vara större.
Redan under de första dygnen efter explosionerna började politiker, säkerhetspolitiska ”experter” och kommentatorer förklara vad som skett. Domen var lika snabb som enhällig: detta var Rysslands verk.
Sveriges Radio publicerade en artikel med rubriken ”FOI om gasläckorna: Misstankarna pekar mot Ryssland”. Niklas Rossbach, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, resonerade om vilka fördelar Moskva skulle kunna ha av förstörda gasledningar.
I Aftonbladet spekulerade Björn Fägersten vid Utrikespolitiska institutet om att Ryssland var en trolig förövare eftersom dess regering ”visat prov på hög riskaptit”.
Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg menade att det var svårt att se någon annan än Ryssland med både vilja och förmåga att genomföra en sådan attack. Han fick eldunderstöd på samma tidnings ledarsida av Ingvar Persson under rubriken ”Gasläckan avslöjar en desperat Vladimir Putin.”
Lika säker var folkrättsprofessorn Mark Klamberg vars åsikter Svenska Dagbladet basunerade ut som: ”Expert: Bara Ryssland kan tjäna på det”.
En annan av de ”underrättelsexperter” som bygger varumärke och försörjning på tvärsäkra uttalanden, Joakim von Braun, förklarade för Expressen att han ”inte såg någon annan möjlighet än att det var ryssarna själva som sprängt ledningarna” eftersom ”den ryska krigsmakten har tillgång till resurser som inget annat land i världen har.” Förutom då några dykare på en hyrd segelbåt, eventuellt uppbackade av Ukrainas militär…
Att diskutera tänkbara gärningsmän var naturligtvis journalistiskt legitimt. Men här gick resonemanget längre än att presentera olika hypoteser. Misstanken mot Ryssland förvandlades till utgångspunkten för en politisk analys, samtidigt som andra möjliga förklaringar hamnade i bakgrunden. Knappt någonstans restes den självklara frågan: varför skulle Ryssland spränga en ledning man själv ägde och kunde stänga av med en knapptryckning?
När Washington Post i december 2022 rapporterade att europeiska utredare inte hade funnit några bevis som knöt Ryssland till sabotaget tystnade de självsäkra påståendena. Som så ofta utan någon självprövning eller debatt.
När resultaten från den tyska utredningen började sippra ut kom en rad spektakulära skildringar som närmast förde tanken till James Bond-filmer: tidsinställda bomber, elitsoldater och en djupdykande fotomodell. Men den politiskt viktigaste delen av åtalet är åklagarnas påstående att operationen planerades och genomfördes på order av ukrainska myndigheter. Syftet var att permanent stoppa gasleveranserna och störa den ryska krigsekonomin. En fullständigt logisk handling, i motsats till ”experternas” resonemang om att Putinregimen skulle ha sprängt sina egna anläggningar.
Ett åtal betyder inte att något har hänt, anklagelser och bevis kommer att prövas i rätten. Försvaret bestrider anklagelserna och hävdar också att Kuznetsovs militära tystnadsplikt hindrar honom från att uttala sig. Men redan det faktum att tyska åklagare riktar så långtgående anklagelser mot ukrainska statliga företrädare ger anledning att kritiskt granska den bild som etablerades hösten 2022. Vad säger i dag de politiker, experter och ledarskribenter som redan under de första dagarna efter explosionerna pekade ut Ryssland som skyldigt? Att ifrågasätta anklagelserna mot Ryssland är på intet sätt något försvar av Kremls nye tsar, Vladimir Putin, eller hans anfallskrig mot Ukraina. Det handlar om något så grundläggande som att skilja mellan politiska övertygelser, misstankar och bevis. Det handlar om samma grundläggande princip som borde ha gällt redan den 26 september 2022: Bevis måste komma före slutsatser, inte tvärtom.