Det så kallade mellanårsvalet i USA 3 november kommer att innebära ett bakslag för Donald Trump och hans MAGA-maskineri. Till val står alla de 435 medlemmarna i representanthuset för en period på två år och en tredjedel av de 100 senatorerna på sex år. Mycket tyder på att Republikanerna kommer att förlora majoriteten i representanthuset och kanske även i senaten. Men vad betyder årets val egentligen för den stora massan människor i USA? Kay Mann skriver om den debatt som länge pågått i USA:s vänster om hur arbetarklassen ska kunna organisera sig självständigt.
Kommentar | Kay Mann, sociolog vid University of Wisconsin och medlem i den socialistiska organisationen Solidarity i Milwaukee.
Under de sista veckorna och dagarna av valkampanjen inför det amerikanska mellanårsvalet 3 november har sannolikheten ökat avsevärt för att Demokratiska partiet ska vinna tillräckligt många lokala val för att få majoritet i representanthuset och eventuellt även i senaten. Samtidigt befinner sig republikanerna på defensiven i flera tidigare ”säkra” valdistrikt – däribland några där demokraterna inte har vunnit på flera decennier.
Efter flera år då han verkade politiskt oövervinnlig har Trump blivit alltmer impopulär, till och med inom MAGA-kretsar, och ses allmänt som ett hinder för de republikanska kandidaterna. Att förlora kontrollen över en eller båda kamrarna i kongressen skulle innebära ett bakslag för Trumps inhemska och internationella agenda. Ett nederlag för republikanerna i kongressen kommer också att vara en skarp tillrättavisning för Trump själv, som har intensifierat sina ansträngningar att använda statsmakten för att förhindra Demokraterna från att vinna. Det har handlat om lögner om valfusk, påståenden om att invandrare utan medborgarskap röstat, försök att använda domstolarna för att begränsa valdeltagandet i traditionellt demokratröstande områden samt hot om att skicka beväpnade ICE-agenter och till och med militären till vallokalerna.
Mellanårsvalet äger rum halvvägs in i presidentens fyraåriga mandatperiod och Trump har hittills haft en republikansk majoritet i båda kamrarna i kongressen. Dessa har utan invändningar godkänt hans imperialistiska äventyr och angrepp på demokratiska rättigheter, politiska institutioner, utsatta grupper och miljön. Trots det har han drivit sin reaktionära agenda främst genom presidentdekret som ofta har överskridit kongressens befogenheter. Trump kommer med stor sannolikhet att fortsätta försöka kringgå kongressen, särskilt om demokraterna vinner majoritet i båda kamrarna. Högsta domstolen, med sin konservativa majoritet, har även givit okritiskt stöd till Trump men ändå visat prov på självständighet i flera viktiga avgöranden, till exempel i frågan om medborgarskap genom födslorätt och om hans försök att ingripa i röstningsprocessen.
Inte längre oövervinnerlig
Trumps vikande politiska ställning är till stor del det förutsägbara resultatet av hans egen politik, särskilt de höga levnadsomkostnaderna som förvärrats av hans tullpolitik och kriget mot Iran. Hans republikanska allierade har mestadels försökt distansera sig från honom i valen. Att han insisterat på svaga kandidater till senaten i South Carolina och Texas, där republikanerna har innehaft dessa mandat i årtionden, kommer sannolikt att ses som stora politiska felsteg om demokraterna vinner dessa val och republikanerna förlorar sin majoritet i senaten. Miljardärerna bakom Trump har blivit upprörda över tullarna, som främst har skadat dem själva, och vissa sektorer, såsom jordbruk och köttindustrin – områden med en stor andel invandrad arbetskraft främst från Mexiko – har börjat ogilla omfattningen av Trumps invandringsfientliga kampanj. Latinamerikaner, en befolkningsgrupp där över 40 procent har röstat på republikanerna i de senaste nationella valen, har tagit avstånd från våldet och grymheten i ICE:s terrorkampanj mot latinska invandrargrupper.
Att demokrater kan ta över representanthuset och eventuellt senaten har ingenting att göra med att de skulle erbjuda något progressivt alternativ till Trumps politik. Under Trumps värsta övergrepp – från utplaceringen av våldsamma ICE-brigader i amerikanska städer och utvisningarna, till kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro och hans fru Celie Flores och plundringen av Venezuelas oljerikedomar, till attackerna mot transpersoner och kriget mot Iran – har inga oppositionella röster varit mildare än de från de demokratiska ledarna i kongressen, Chuck Schumer, ledare för den demokratiska delegationen i senaten, och Hakeem Jeffries, demokratisk ledare för den demokratiska delegationen i representanthuset. Det var Demokratiska partiets glidning åt höger och dess omfamning av nyliberal ekonomisk och social politik som bidrog till att göra Trumps första seger 2016 över Hillary Clinton möjlig. Om demokraterna tar majoriteten i representanthuset – och i ännu högre grad om de vinner majoriteten i senaten och därmed kontrollerar båda kamrarna i kongressen – kommer de att utsättas för ett enormt tryck att upphäva Trumps politik snabbare och mer genomgripande än de själva önskar.
Det stora tältet
Det pågår också en diskussion inom Demokratiska partiet och DSA, Democratic Socialists of America, om relationen mellan de två. Bernie Sanders förespråkar ett ”stort tält”-parti med en bredd av politiska och ideologiska strömningar, vilket skulle inkludera DSA. De reformistiska och valinriktade strömningarna inom DSA är mycket intresserade av att få en plats vid bordet. Francesca Hong, som stöddes av DSA och är ledamot i Wisconsins delstatskongress, ställde upp i det demokratiska partiets primärval för guvernörsposten men förlorade med knapp marginal mot etablissemangets kandidat David Crowley. Hon är uttalad anhängare av ett ”Big Tent”-parti och bedriver nu valkampanj med honom. Den konservativa, kapitalstarka falangen inom Demokratiska partiet är i stort sett emot att ge de demokratiska socialisterna en plats i partiet, även om vissa upplysta mittenkrafter mycket väl skulle kunna se fördelar med att integrera en energisk, valinriktad vänsterflygel som man skulle kunna kontrollera bättre inom partiet än utanför. Som gangstrarna i filmen ”Gudfadern” resonerade: ”Håll dina vänner nära, och dina fiender ännu närmare.” Hur som helst, om alla DSA-stödda kandidater till representanthuset vinner sina val, skulle de ha en delegation på sju ledamöter (det finns för närvarande 214 demokrater mot 218 republikaner), vilket är alldeles för få för att ha något större inflytande på partiets politik.
DSA vid ett vägskäl
Sedan den snabba tillväxten som inleddes med Bernie Sanders kampanj för det demokratiska partiets presidentkandidatur 2016 har DSA inte stött någon presidentkandidat. För närvarande verkar dock den mer demokratvänliga reformistiska falangen inom DSA:s ledning förespråka att DSA stöder en kandidat inför presidentvalet 2028 och det skulle bli inom det demokratiska partiet – mycket troligt kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, AOC. Många inom den revolutionära socialistiska vänstern stöder idag också strategin att utnyttja Demokratiska partiets valsedel – ett så kallad “dirty break” (”smutsigt brott”) med Demokratiska partiet. Detta i motsats till dem som förespråkar ett ”clean break”, där man överger Demokraterna för att istället satsa på oberoende politisk handling. Revolutionära socialister som förespråkar att man utnyttjar Demokratiska partiets valsedel ser det som en kortsiktig taktik på vägen mot att bygga upp ett vänsteralternativ eller ett arbetarparti någon gång i framtiden. Men som socialisten och författaren Kim Moody nyligen uttryckte det, det är en taktik som blir strategi.
Det råder tydliga och utbredda illusioner bland de tämligen oerfarna DSA-medlemmarna om möjligheten att omvandla det kapitaliststyrda Demokratiska partiet till ett parti för arbetarklassen, ett antikapitalistiskt parti. Att ställa upp i Demokratiska partiets primärval är för många DSA-medlemmar en strategi.
Mamdani-erfarenheten
Zohran Mamdanis seger i borgmästarvalet i New York och de goda utsikterna för DSA-stödda borgmästarkandidater i Washington DC och Los Angeles i november har gett vind i seglen åt denna strategi. Men en närmare titt på Mamdanis erfarenheter i ämbetet avslöjar motsättningarna och begränsningarna för socialister som ställer upp som demokrater med Demokratiska partiets politiska och materiella resurser.
Zohran Mamdanis seger i det demokratiska primärvalet för borgmästarposten i New York – vilket i praktiken säkrade hans seger i det allmänna valet – har haft stor inverkan på debatterna inom vänstern och i DSA. I primärvalet ställdes Mamdani mot Andrew Cuomo, den tidigare guvernören i delstaten New York, som anklagats av flera kvinnor för sexuella trakasserier. Detta möjliggjorde Mamdanis seger i primärvalet, vilket i sin tur så gott som säkerställde hans seger i det allmänna valet, med tanke på demokraternas styrka och republikanernas svaghet i New Yorks stadspolitik. Mamdani vände sig direkt till arbetarklassen i New York med ett program som omfattade hyresreglering, gratis kollektivtrafik och barnomsorg till överkomliga priser. Segern i Demokratiska partiets primärval gav Mamdani tillgång till betydande politiska och materiella resurser, däribland stödet från den centristiska demokratiska guvernören i New York, Kathy Hochul.
Men naturligtvis kom detta stöd med villkor. Hochul gjorde klart att Mamdanis förslag att införa en miljardärsskatt på de stora förmögenheterna för att finansiera hans program inte var aktuellt. Han har också känt sig politiskt tvingad att behålla miljardären Jessica Tisch som polischef även efter att New Yorks polis bistått ICE-agenter när de nyligen dödade en person under en våldsam insats. Till dessa politiska begränsningar, som hindrar Mamdani från att agera konsekvent för arbetarklassen i New York, kommer de institutionella begränsningar som varje borgmästare står inför. Budgetbegränsningar hindrade Mamdani från att stödja skolpersonalens rimliga krav på en engångsbonus på tiotusen dollar.
Oberoende politisk handling
Erfarenheterna av Mamdani och debatterna inom vänstern om att använda Demokratiska partiets valsedel är det senaste uttrycket för debatten om oberoende politisk handling. Avsaknaden av ett politiskt massparti med någon form av organiserad koppling till arbetarrörelsen är en central aspekt av det som särskiljer det amerikanska samhället och ett viktigt hinder för arbetarklassens oberoende mobilisering utanför de två stora kapitalistiska partierna. Revolutionära socialister i USA har länge betraktat den oberoende politiska organiseringen av arbetarklassen och dess allierade som ett grundläggande och nödvändigt steg. Detta för att arbetarklassen ska kunna ta sig ur splittring och politisk underordning under de kapitalistiska partierna och i stället bygga upp ett antikapitalistiskt klassmedvetande med handlingskraft och organisering. DSA har idag möjligheten att bidra till att lösa frågan om arbetarklassens självständiga politiska handling genom att skola sina medlemmar och sin politiska publik om Demokratiska partiets klasskaraktär och genom att agera för behovet av ett självständigt socialistiskt massparti eller arbetarparti.
Reformistiska strömningar inom DSA:s ledning [DSA har ett flertal olika organiserade politiska strömningar inom sig. ö.a] har dock uttalat sig för att DSA ska stödja en kandidat inför presidentvalet 2028 och har lanserat en kampanj för att ”värva” Alexandra Ocasio-Cortez (AOC) som kandidat i Demokratiska partiets primärval. Vissa revolutionära socialister, såsom fraktionen ”Bread and Roses” inom DSA, stöder också en kandidatur från AOC i Demokratiska partiets primärval.
Perioden efter valet
Perioden efter valet kommer att innebära ett nytt politiskt landskap. Om demokraterna vinner kontrollen över båda kamrarna i kongressen kommer de att utsättas för ett enormt tryck att reparera den skada som Trump har orsakat. Ett sådant tryck skulle sannolikt tvinga det demokratiska partiet i kongressen att gå längre än de skulle vilja i frågor som USA:s stöd till Israel, skattesänkningar, transpersoners rättigheter – där de redan har visat sig vara opålitliga allierade – avreglering av miljölagstiftningen, offentliggörandet av Epstein-dokumenten och stora delar av den i huvudsak nyliberala agenda som Trump och hans republikanska majoritet i kongressen har genomfört. Deras oundvikliga tvekan i dessa frågor kommer ytterligare att avslöja deras sanna natur för dem på vänsterkanten som fortfarande hyser illusioner om Demokratiska partiets progressiva karaktär. Perioden efter valet kommer också att markera starten på kampanjerna inför presidentvalet 2028.
Den kommande perioden kommer också att bli ett vägskäl för DSA. Kommer organisationen att staka ut en kurs som leder den och energin hos de 135 000, främst unga medlemmar, in i Demokratiska partiet, där den energin kommer att gå förlorad? Eller kommer den att bidra till att skapa ett oberoende politiskt alternativ för arbetare och de förtryckta, för att bekämpa Trumps nyfascistiska, imperialistiska, utvinningsinriktade nyliberala attacker och lägga grunden för ett massarbetarparti utanför och i opposition till de två kapitalistiska partierna?
Tiden efter valet kommer förhoppningsvis också att innebära en återkomst för massiva anti-Trump-protester. Med undantag för en nyligen genomförd massiv ”skydda rösterna”-demonstration, som organiserades av den demokratvänliga, NGO-dominerade No Kings!-apparaten, har massrörelsen i stort sett legat i dvala under de senaste månaderna, då energin från de sociala rörelserna först riktades mot den demokratiska primärvalskampanjen och under de senaste månaderna mot det allmänna valet.