Trumps moralkonservatism och kvinnofientliga hållning är en reaktion på den feministiska rörelsens framsteg och en avgörande fråga i extremhögerns världsbild.
Magnaten kräver också underordning av Europa, Latinamerika och Japan, tullar, isolationism, och på samma gång expansionism (Panama och Gaza), med en retorik i samklang med den växande militariseringen av hela planeten.
Kommentar|Alex Fuentes
Den misogyna mannen installerades återigen som president, men han är mer okontrollerbar än tidigare. Höger- och extremhögerledare som Javier Milei och Nigel Farage var inbjudna till installationen. Men gränslandet Mexikos progressiva president Claudia Sheinbaum nobbades, samtidigt som representanthusets tidigare talman, Nancy Pelosi och USA:s före detta ”första dam”, Michelle Obama, vände spektaklet ryggen.
Antifeminismen utgör ett vapen i Trumps illiberala arsenal, ett förråd av inskränkta fri- och rättigheter såsom aborträtt, jämlikhet, avveckling av allt som skyddar HBTQ+ (”Min administration kommer bara att erkänna två kön – män och kvinnor. Det är inte så svårt, vad?”). Detta, i kombination med xenofobi och islamofobi, genomsyrar magnatens människosyn. Trumps moralkonservatism och kvinnofientliga hållning är en reaktion på den feministiska rörelsens framsteg och en avgörande fråga i extremhögerns världsbild.
Reaktionär totalitarism kännetecknar den nuvarande högerextrema vågen som försöker kväva demokratiska rättigheter runt om i världen i syfte att underkuva folkliga majoriteter. Denna bakåtsträvande trend som tar till mytiska idéer från det förflutna symboliseras av Trump som upprepar att han vill ’Make America Great Again’. Denna eufemism eller beslöjande omskrivning, strävar i själva verket efter att förtrampa framåtskridande mänskliga rättigheter. Extremhögern har dock inte återskapat den klassiska fascismen som ödelade Europa och lämnade över en bestående identifiering av Hitler och Mussolini som mänsklighetens största olyckor. Trump och hans underhuggare, sådana som Javier Milei i Argentina, agerar i en helt annan historisk kontext jämfört med förra seklet. Hitintills har det inte inneburit hot om revolution, arbetarklassens ledande roll, ett subversivt spöke liksom allmänna krig mellan likvärdiga imperialistiska makter.
Reaktionära regimers fascism skulle kunna uppnås om användningen av våld och spridningen av terror blir utbredd. Trump och sådana som Milei förhärligar Netanyahus nyfascistiska massakrer som fullbordat barbariet i Gaza, framförallt mot kvinnor och barn inför hela världens ögon. De existerande fascistoida grupperna glorifierar förvisso den privata egendomen över produktionsmedlen och nya medborgare ska förklara sin lojalitet till fosterlandet och kärnfamiljen.
De rekryterar före detta militärer, men dessa formationer utgör idag ingen uttrycklig fascistisk struktur. Det är sant att högerns nationalism i många avseenden sammanfaller med nyfascistiska gruppers inriktning, men det betyder inte att man får sätta likhetstecken mellan den konservativa och reaktionära högern och de krafter som strävar efter att förinta demokratiska erövringar, pulverisera suveräniteten eller till och med underlätta själva utplånandet av ett land.
Att inse denna skillnad var en av de stora politiska lärdomarna av kampen mot fascismen på 1900-talet.
Trump lär följa normen från alla sina föregångare, vilka har försökt motverka den ekonomiska förvärrade krisen med hjälp av krigshets. Trumps hot och bisarra utspel är ett försök att kompensera den ekonomiska förlusten som ”konkurrenskraft” innebär i samband med geopolitiska och militära offensiver. Trump vill främja moderniseringen av kärnvapenarsenalen med en ökad användning av artificiell intelligens och kräver större ekonomiska insatser för militarism från Natos övriga länder.
Trump döljer inte denna aggressivitet, till skillnad från Clinton, Obama eller Biden, med ett utslitet prat om demokrati och frihet. Magnaten kräver en större underordning av Europa och Japan, tullar, isolationism, och på samma gång expansionism (Panama och Gaza), med en retorik i samklang med den växande militariseringen av hela planeten.
Och framförallt återupptar Trump sin despotism med krav på en större underordning av Latinamerika under Vita huset, i syfte att öka pressen mot Venezuela, Bolivia och Kuba och bedriva destabiliseringsåtgärder i Brasilien, Colombia, Guatemala, Honduras, Panama och Mexiko. I förhållande till resten av kontinenten kommer Trumps administration att prioritera tillägnandet av naturresurser, vilket är det stora bytet som USA vill ha.
Supermakten kan inte återta den globala dominansen utan att kontrollera länderna i söder och förbereder därför en uppdatering av den sk Monroedoktrinen mot Kina, enligt vilken USA motsätter sig europeisk kolonialism på västra halvklotet. Att hålla tillbaka den asiatiska jättens ekonomiska inflytande i Latinamerika har varit något av en besatthet för alla amerikanska ledare under de senaste åren. Trump gör det genom att agera ultimativt, Kina ska hålla sig borta från Latinamerika.
Trump har utsett den virulente antikubanen Marc Rubio till utrikesministeriets frontlinje för att flerfaldiga offensiven mot förhållandevis progressiva regeringar. Offensiven är mer konfronterande och våldsam, särskilt mot Mexiko, Panama och Kuba, vilket hotar latinamerikansk suveränitet. Det är ”krigsförklaringar”. Trump försöker undergräva Ignacio Lulas förtroende i Brasilien för att främja återkomsten av extremhögerns Bolsonaro. Under Trump kan USA mycket väl komma att försöka iscensätta någon form av statskupp mot Gustavo Petro i Colombia samtidigt som han lär släppa lös sitt artilleri mot Claudia Sheinbaum i Mexiko. De utslitna fördömandena av Hugo Chavezs anhängare för kränkningar av demokratin är befängda i Trumps mun. Anstiftaren av Capitoliumstormningen – som förkunnade att han vägrade erkänna en förlust mot Kamala Harris i det senaste presidentvalet – har ingen auktoritet att tala om valfusk.
Med sedvanlig oförskämdhet proklamerade Trump för ett tag sedan sin avsikt att tillägna sig Venezuelas olja och anklagade sina rivaler för att vara mesiga gällande själva usurpationen. Han döljer inte det optimala med sanktioner och stöld av företag som CITGO Oil Corporation (ett företag som består av en grupp venezuelanska oljeraffinaderier och distributörer av bensin, smörjmedel och oljekemikalier med säte i USA) för att genomföra rånet. Trump kan komma att använda Argentinas Milei för sin reaktionära agenda, Milei kommer att vara en viktig pjäs, både i pressen mot Colombia, Brasilien och Mexiko, och i provokationerna mot Venezuela och Kuba.
En lämplig beskrivning av extremhögern är nog bra för att skissa en strategi mot den. Det är viktigt att definiera om den är auktoritär, fascistisk eller nyfascistisk för att kunna fastställa en riktning som kan stoppa dess frammarsch. Fortsättningen av den globala högerlavinen är ingen oundviklig framtid, det har visat sig att den kan besegras genom utomparlamentarisk kamp och vid vallokalerna om beslutsamma åtgärder vidtas för att segra över den. Det är oerhört viktigt; den nuvarande reaktionära vågens dynamik påverkar hela planeten. Trump leder ligan och förutom Milei och Bolsonaro får han hjälp av obskyra figurer som Viktor Orban. Det finns ingen skillnad mellan det reaktionära Globala Norden och det progressiva Globala Syd. Trumpismens finansiella, politiska och instrumentella övertag på den internationella arenan överensstämmer med USA:s överhöghet i det imperialistiska systemet. Trumps hot mot Kanada, Grönland och Panama där Panamakanalen är en ”prioritet”, är inte någon irrationell önskan eller nyckfullhet utan en del av en global strategi. Trump har ännu inte lyckats kuva EU:s färdallierade, men har redan skapat en oöverträffad nivå av samordning av den globaliserade extremhögern.
För att möta denna offensiv måste vänstern framhäva fred, jämlikhet, suveränitet och broderskap mellan folken. Det handlar om att kontrastera extremhögerns xenofoba krigföring. När den bedyrar sionismens folkmord i Palestina måste man kräva att avtal och förbindelser med Israel bryts. När de främjar militariseringen av Europa, utplaceringen av missiler och stärkandet av Nato, ska man kräva en förhandlingslösning på den ukrainska konflikten. Motståndet är även giltigt mot auktoritära planer som begränsar demokratiska rättigheter för kvinnor och kriminaliserar sociala rörelsers protester. Försök till totalitär kontroll av nätverk med raserital, diskrimineringspraxis och vägran att erkänna nationell suveränitet måste motverkas med krav på reglering och demokratisering av den digitala världen. I kampen för att motverka antifeminismen ska man befästa det som har uppnåtts och genomföra kvarvarande krav. Mot skadlig bakåtsträvande nationalism måste man lyfta fram att ingen kultur, religion eller nationalitet är överlägsen någon annan och att folken måste kämpa tillsammans för sina intressen, genom gemensamma mobiliseringar mot kapitalismen som system.