Det finns människor som tror att anonym brutalitet är ett tecken på styrka. En av dem är Mikael Svensson. Den 6 maj skrev han följande till Malcolm Jallow, tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet i Malmö:
”Avgå. Ta ditt jävla pick och pack och lämna riksdagen din respektlösa jävel. Du tillför fan ingenting. Vart är lasermannen när man behöver han?”
Kommentar|Alex Fuentes
Det sista är inte bara ett rasistiskt utfall. Det är en direkt hänvisning till John Ausonius – ”Lasermannen” – mannen som sköt människor med invandrarbakgrund på gator i Sverige. När Svensson frågar var ”lasermannen” är, vet han mycket väl vad han säger. Han efterlyser politiskt våld.
Vi lever i ett Sverige där rasismen blivit så normaliserad att människor offentligt känner sig bekväma med att skriva sådant. Det är inte längre viskningar i slutna rum. Det skrivs öppet, utan skam, riktat mot folkvalda personer vars ”brott” är att de är svarta och vägrar böja sig.
Malcolm Jallow har inte skadat någon. Han är inte kriminell. Han är inte hatpredikant. Tvärtom känner väldigt många honom som en varm, empatisk och djupt solidarisk människa. Ändå möts han av ett språk som ytterst handlar om att han, enligt människor som Svensson, inte anses höra hemma här.
Det är rasism. Inte ”oro”. Inte ”frustration”. Inte ”kritik”. Rasism.
Och rasismen uppstår inte i ett vakuum. Den göds av ett samhällsklimat där den yttersta högern flyttat fram sina positioner år efter år, där avhumanisering blivit vardag och där människor reduceras till hudfärg, ursprung och religion. Ett kapitalistiskt samhälle i kris söker syndabockar. Då träder sådana som Mikael Svensson fram.
Men problemet stannar inte vid en enskild man och ett Facebookinlägg. Svensson är inte orsaken. Han är symptomet. Symptomet på ett samhälle där hatet mot svarta, muslimer och invandrare gjorts respektabelt i offentligheten.
Det är därför ingen neutralitet möjlig här. Antingen tar man tydligt ställning mot rasismen eller så accepterar man dess fortsatta normalisering.
Och låt oss vara tydliga med en sak: människor som öppet fantiserar om rasistiskt våld ska inte mötas med överseende. Rasismen är inte en ”åsikt bland andra”. Den är ett hot mot människors liv och värdighet.
Sådant ska bekämpas. Överallt.