▶ Många har inte råd att idrotta
▶ Fördubblade kostnader på 20 år
▶ Det rör sig om socioekonomisk apartheid
Ledare|Vecka 21
År 1796 bildades Uppsala simsällskap som Sveriges första idrottsförening, Sedan dess har denna typ av organisationsliv växt ut till ett tätt och vittförgrenat nätverk. Av Sveriges nästan 10,6 miljoner invånare är dryga tre miljoner medlemmar i någon idrottsförening, endast Svenska kyrkan kan uppvisa ett större medlemsantal. Det kan med fog hävdas att idrotten är Sveriges mest omfattande folkrörelse.
När det svenska välfärdssamhället stod på sin höjd, under efterkrigstidens 1960- och 70-tal, kom plånboken att spela allt mindre roll för medborgares möjligheter att idrotta. Dessutom kom valet av idrott att bli mindre klassmässigt betingat. Ta exempelvis tennis, av hävd betraktad som en societetssport, där vi i någon gammal journalfilm kan se kung Gustav V med partners i maklig takt ta sig runt på någon spelplan i överklassens Särö.
Under 1970-talet utvecklades dock tennisen till en folksport. Mycket var det beroende av Björn Borgs genombrott och stigande mot världseliten. Han själv – från tämligen enkla sociala förhållanden – hade spetsat sin förmåga genom att timme efter timme i ur och skur nöta in grundslagen mot garageporten utanför radhuset i Södertälje. Borg blev en förebild för många tonåringar, vilka efterapade hans revolutionerande dubbelfattade backhand. Medlemskapet i en tennisklubb var inte heller förbundet med någon avskräckande hög årsavgift. Visst behövdes det inhandlas ett racket, men det höll för mer än en säsong. Faktumet att ungdomar från vitt skilda sociala klasser kom att söka sig till tennisen avspeglade inte bara att Sverige generellt blivit mycket rikare utan att vi även fått ett mer jämlikt samhälle. Ginikoefficienten (ett mått där 0 är lika med fullständig jämlikhet och 1 total ojämlikhet) för vårt land låg 1980 på 0,2, vilket kan jämföras med dagens 0,31, en skillnad på 55 procent. Sverige var vid denna tid det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin existerat.
Som sagt var har utvecklingen sedan dess tagit en helt annan riktning, vilket även påverkat ungdomars idrottande. Rapporten Unga och idrott 2025, vilken Ungdomsbarometern tagit fram för Riksidrottsförbundets räkning, visar att nästan en femtedel – 17 procent – av ungdomar (15-24 år) med en sämre familjeekonomi aldrig eller sällan tränar. Det har haft en tendens att bli fler över tid och kan jämföras med att siffran för ungdomar med en bättre familjeekonomi endast är 10 procent. Den utmärkande faktorn bakom dessa siffror är hur kostnaderna markant skjutit i höjden. I vissa sporter, som exempelvis ishockey eller golf, utgör själva utrustningen en diger utgiftspost, men främst handlar det om att föreningar börjat kräva ut hutlösa avgifter för medlemskap. I en annan rapport från Riksidrottsförbundet – Smakar det så kostar det – visar det sig att kostnaderna för ungdomar att i föreningsregi utöva idrott från 2003 till 2023 fördubblades. Utifrån årsbasis låg deltagande i en idrott 2023 i genomsnitt på 9 400 kronor. Skillnaderna mellan olika idrotter är betydande; mest kostsamt var ishockey med 24 300 kronor följt av tennis på 23 700 kronor, medan fotboll låg på 8 800 kronor och friidrott på 5 000 kronor.
Senare tiders hjärnforskning har tydligt visat att kroppslig rörelse och träning inte bara är avgörande för kondition och allmänt fysiskt välmående, utan även har en välgörande effekt för exempelvis koncentration, minne, kreativitet och stresstålighet – ja, det verkar till och med höja vår intelligens! Vi människor är som art ända sedan vår tid på savannen skapta för ett liv med kroppslig aktivitet; att röra på sig är basalt för ett gott liv, och att vissa ungdomar på grund av svag ekonomi hindras att delta i föreningslivet utgör inget annat än ett exempel på socioekonomisk apartheid!
Vad bör göras? Vi har nu i över 40-års tid i Sverige haft en politik som vidgat de ekonomiska klyftorna. Det mest väsentliga är att den radikalt läggs om. Utöver det har skolan en central roll att fylla. Vi vet att kroppslig rörelse har en sådan väsentlig betydelse för vår förmåga att ta in kunskap och lära oss saker. Varför då inte varje dag ha idrott på schemat? Dessutom måste vi som är aktiva i Idrottssverige kräva att våra föreningar upphör med att ta ut sanslöst höga medlemsavgifter!