Det finns ett talesätt om att rika måste få mer pengar för att orka arbeta, medan fattiga måste få mindre pengar för att inte bli lata. Sällan har det blivit så tydligt illustrerat som nu, skriver Andreas Nyman i en kommentar om de ändrade reglerna för a-kassan.
Kommentar|Andreas Nyman
I mitten av oktober meddelade Centerledaren Anna-Karin Hatt att hon skulle lämna sitt uppdrag. Orsaken var det hårda samhällsklimatet med hot och hat. En månad senare görs själva partiledarbytet, och vi får höra att Hatt kan komma att få ett rekordhögt avgångsvederlag på 1,6 till 2,6 miljoner kronor, efter ett halvårs arbete.
I en intervju med SVT sätter hon träffsäkert ord på något självklart:
— Jag behöver en omställningsperiod för att landa i en ny verklighet.
Det finns ett talesätt om att rika måste få mer pengar för att orka arbeta, medan fattiga måste få mindre pengar för att inte bli lata. Sällan har det blivit så tydligt illustrerat som nu.
Bara två veckor innan Hatt meddelade sin avgång ändrades reglerna för a-kassan. Och även om det inte var på grund av henne reformen gick igenom, blir det väldigt tydligt hur olika livsvillkoren ser ut hos riksdagspolitiker och vanligt folk.
Sedan den 1 oktober gäller helt nya regler i a-kassan. Inkomsttaket har halkat långt efter löneutvecklingen, ersättningen trappas ned var hundrade dag och upphör helt efter 300 dagar. Därefter återstår aktivitetsstöd, som ofta är lägre och förenat med hårdare kontroll. Tillsammans gör förändringarna att arbetslösa halkar efter allt mer ekonomiskt, inte minst eftersom de saknar jobbskatteavdraget som de arbetande får.
I oktober uppmättes en arbetslöshet på 8,9 procent. Arbetsmarknadsminister Johan Britz säger, fritt citerat, att en a-kassa eller ett aktivitetsstöd som går att leva på vore att “ge upp på människor”.
Flera a-kassor varnar däremot för att de ändrade reglerna för ersättning och aktivitetsstöd redan riskerar att tränga människor ännu djupare in i fattigdom.
Sverigedemokraterna gick till val på att inte släppa igenom några försämringar av a-kassan. En stor andel av LO-kollektivet sympatiserar med SD, och det är rimligt att anta att just den frågan spelade in i hur de röstade. Det tog drygt tre år att svika löftet. Samtidigt pumpar SD ut bilden att en sänkt ersättning som trappas ned över tid skulle innebära en stärkt a-kassa.
Det är lätt att landa i slutsatsen att svenska arbetare helst bara ska hålla käften och veta hut.
Ungefär samtidigt som Centern byter ledare är jag på studiebesök i riksdagen, genom en facklig utbildning. Vår guide är en socialdemokratisk ledamot i arbetsmarknadsutskottet. När jag frågar henne vad hon tror om den nya a-kassan svarar hon att ”det här är bara början”.
Får Tidö chansen, menar hon, kommer de fortsätta omforma arbetslöshetsförsäkringen tills den i praktiken inte längre är en försäkring, utan ett bidrag.
På det egna jobbet, på spårvägen, känns nog anställningen ganska trygg för de flesta. Det är nog det enda positiva med underbemanningen, och självkörande vagnar i gatuspår känns fortfarande avlägset. Men visst finns oron, att man ska krocka eller köra mot rött en gång för mycket, eller få nån sjukdom så man inte klarar hälsokraven.
Uppe på plattformen, i Alvik, möter jag två kollegor som arbetar som trafikanträknare på tunnelbanan. De är anställda av ett externt företag och har just fått veta att deras jobb automatiseras bort från årsskiftet. De konstaterar att den nya a-kassereformen inte kunde ha kommit mer olägligt. Den ena, som arbetat med detta i trettio år, säger lite uppgivet:
— På ett eller annat sätt löser det sig. Kanske får vi räkna allhelgonabesökare på Skogskyrkogården.
Det blir smärtsamt tydligt när man ställer dem bredvid varandra. Två miljoner i fallskärm efter ett halvår, eller uppgivenhet efter trettio år.
Att driva människor till desperation, genom att medvetet hålla dem strax under ytan, är inte detsamma som att tro på dem. Att säga nej men göra ja är inte ärligt, inte heller att kalla en nedtrappning för en förstärkning.
Låt oss kalla saker vid deras rätta namn. Den nya a-kassan sparkar på den som ligger och bidrar till att öka skillnaderna mellan fattiga och rika i samhället.