Al Assad-regimen har fallit i Syrien och den före detta diktatorn har fått asyl i Ryssland. Händelserna har ägt rum i svindlande fart och på 11 dagar har kleptokratin* som tycktes ha stabiliserat sin dominans kollapsat. Syrien är nu försatt i stor ovisshet, där glädje över tyrannens fall blandas med oro för framtiden. Det är inte konstigt: tyvärr är det reaktionära grupper som har störtat Al Assad, en osäker koalition mellan fundamentalistiska krafter från Al Qaida och en armé som finansieras direkt av Turkiet.
För att förstå hur man har hamnat i den här situationen är det nödvändigt att gå tillbaka till 2011. I de arabiska revolutionernas hetta och den djupa ekonomiska och sociala kris som orsakades av Al Assads nyliberala politik, började det syriska folket en period av protester där man strävade efter att förändra situationen och förbättra arbetarklassens levnadsvillkor. Snart, inför det brutala och oresonliga förtrycket och regimens oförmåga att lyssna på protesterna, ledde dessa mobiliseringar till att protesterna bröt samman och lokala råd bildades.
På klassiskt manér gick den syriska revolutionen in i en demokratisk fas. Avsaknaden av en tydlig politisk riktning och regimens våldsamma förtryck drev på en militarisering av konflikten. Den som var ansvarig för att tvinga fram detta inbördeskrig var regimen själv, den föredrog att mata reaktionära krafter genom att släppa jihadister från fängelserna och låsa in folkliga demonstranter, i stället för att erkänna att dess legitimitet kraschat. Att med tusentals fångar i fängelser (inklusive palestinier), miljontals landsflyktiga och drygt 600 000 döda, beskriva Al Assad-regimen som en bastion av ”stabilitet” är ett makabert skämt. Trots sin uppvisade styrka har regimen visat sig vara beroende av utländska makter som Ryssland och Iran. När dessa länders regeringar bestämde sig för att de inte längre var intresserade av att försvara den, eftersom deras intressen låg någon annanstans, kollapsade regimen som ett korthus utan att någon försvarade den.
Det som stärkte de reaktionära krafterna var diktaturens krossande av det folkliga upproret. Först ISIS, idag HTS (Hay’at Tahrir al-Sham, från Al Qaida) och SNA (Syriens nationella armén), i den turkiska statens tjänst. Dessa krafter lyfter fram ett reaktionärt program och är fiender till de syriska folkklassernas frihet och frigörelse. Främmande makter har inga betänkligheter om att komma överens med dem för att försvara sina intressen i Syrien: Putin har redan meddelat att han är villig till en dialog med rebellerna för att behålla Rysslands baser i Medelhavet; USA, som formellt betraktar HTS som en terroristgrupp, har inga problem att betrakta den som en giltig samtalspartner och Turkiet försöker öka sin regionala styrka och krossa kurderna. Det finns en verklig fara att Syrien kommer in i en ny destruktiv fas, som förlängs under nya former jämfört med den som inleddes av Al-Assads blodtörstiga regim. Det kan komma att införas en stark auktoritär delning av landet, nationella minoriteter kan krossas, en ny diktatur uppstå eller underordna landet främmande makters intressen. Israel, huvudfienden till folken i Mellanöstern, har redan utnyttjat situationen för att invadera nya delar av syriskt territorium.
Trots komplicerade förhållanden har syrier gått ut för att fira tyranniets fall. Skyldigheten för de politiska organisationer som står för socialistisk internationalism är inte att stödja någon blodtörstig diktator eller att hysa hopp om imperialistiska makter eller reaktionära krafter: det handlar om att stödja impulserna, i dag förvisso mycket försvagade, från alla syrier som försöker återvända till 2011 års väg och som vägrar att underordna sig de reaktionära krafter som idag ersätter Al Assad vid makten.
Långt ifrån att lita på den ena eller andra kapitalistiska makten, måste framtiden för det syriska folket och det kurdiska folket avgöras av deras folkliga klasser, garantera friheterna för kvinnor, queera och andra förtryckta grupper. Vi måste även intensifiera stödet till det palestinska motståndet, fördubbla kampen mot våra regeringars och företags delaktighet i det sionistiska folkmordet. Vägen till befrielse har aldrig varit enkel och det är vår politiska skyldighet att återuppliva internationalismen: detta är, långt ifrån alla fällor, det enda sättet att motverka och besegra de imperialistiska och reaktionära krafterna som försätter världen i katastrof.
*Kleptokrati: statsskick där ledande grupper och enskilda utnyttjar regeringsmakten för egen vinning.